Det blev förhållandevis många mil med Klassikers husbil – 256,8 under en hel vecka. Tävlingen att gissa mätarställningen uppmärksammades av hela två personer. När vi alldeles nyss passerade Stockholmsskylten stod Veglia-mätaren på 96417. Närmast kom Anders Hjelm, yep the very Anders som spårade på Rikstian åt oss med sin coola Pontiac Grand Prix. Anders gissade 30,5 km från facit. På andra plats kom Äva-Lena Jansson i Karlskoga. Hon gissade 43,2 km fel. Men du, får en prenumeration du också, bara för att bevisa att det lönar sig att vara kompis med Klassiker.

Hej, hela den här veckan har jag varit med pappa i husbilen. Det har varit superkul och spännande. Under resan hittade jag olika djur till exempel får, hästar, kameler, kor, fåglar, grodor, en död orm och lite mer. Det var spännande när vi var i Falun och tittade på Falukoppargruva. Vi skulle gått ner och tittat i gruvan men vi hann inte. Jag ville se en Berguv som bodde där men den kommer nästan bara fram på natten. Hälsningar Frida

God kväll! Beklagar att det inte blivit några inlägg under dagen. Från det att vi bröt lägret i morse i Bispgården har det varit full sula. De sista åtta milen gick problemfritt och mottagandet i Ramsele blev hjärtligt.

Det kändes som om husbilarna fick helium i slangarna, och flöt viktlöst in på träffområdet.

Även de båda besättningarna klev ur sina upphettade lådor med lätta steg; Anders och Niclas i gammelbilen och jag och Frida i den rödgrå.

Våra trogna satelliter i detta projekt, Kalle, Ola, Lars-Göran och Stefan verkade lika nöjda över att vara framme. De har suttit med halvgas i sina transportmedel mest hela vägen.

De har krupit in i sina plåtskal och tält om kvällarna och uträttat ärenden och berett vår väg om dagarna. Utan deras insatser hade resan både varit krångligare och framför allt mer entonig. Flera medlemmar ur Föreningen Saab 92h mötte upp, personer som varit djupt involverade i 92:ans återfödelse.

Det kändes speciellt och även de kunde med rätta känna sig stolta över bedriften. För någon form av bedrift är det nog ändå. Att 95:an skulle lunka på hade vi nog på känn, den har ju snart gått 10 000 mil.

Men att 92:an med sin krabatmotor klarade denna distans, märk väl, fortfarande i denna dag utan att motorn öppnats efter 40 års skogsvistelse, är inget annat än ett mirakel. Den låg därute i skogen, hela tiden med livsgnistan i behåll. Torsten Johannesson idéer fungerade i praktiken. Härmed bevisat.

Efter 161 körda mil, Ystad-Ramsele. Att den sedan blev vald till juryns favorit-tvåtaktare var en trevlig bonus. Själv gick jag in i projektet som en lätt stressad 42-åring och kom ut som en klart orakad, lagom svettgonande 43-åring, avslappnad på ett sätt som bara riktigt rolig bilkörning kan bibringa, med massor av nya idéer och ett för ögonen, och jag tror inte det blir svårt att få igång gubbarna i 92h: det här måste vi göra om!

Detta sagt i den näst sista blogginlägget, en serie malande textmassor frampressade i en stekhet plåtlåda med Sverige svischande förbi utanför de lövtunna väggarna.

Tack alla! Hoppas ni har haft lika roligt som vi.

Projektet lider mot sitt slut. Blandade känslor. Många mil. 152 friska mil så här långt. 41 timmar och 44 minuter körtid. Snittet: 36,4 km/h. Toppfart oförändrad. Vi har åtta mil kvar till Ramsele. Där ska Föreningen Saab 92h få en exlusiv förhandstitt på filamren Joakim Stråhles dokumentär om 92-husbilen. Han har följt projektet från början. Spännande! Sedan blir det årsmöte i föreningen och naturligtvis mingel och snack med de trevliga ångermanlänningarna. Classic & Veteranfordonsdagen startar klockan 10.00. Läs mer på http://www.ramsele.com/presentation/motorhistorikerna

Loppisbesöken har det goda med sig att husbilsforskningen tagit ett skutt framåt. Eller om det var på ett av de många cafeér vi trakterat. Det är mindre viktigt. Det riktigt väsentliga är att vi alltså hittade och bläddrade i en Teknikens Värld från 1954, med ett reportage från S:t Eriksmässan i Stockholm. Brallis i helbild, förstås, men strax intill – wow! På mässan en Goliath-husbil med utfällbar bodel av rent amerikanskt snitt. Förutom ett hastigt uppflammande habegär, av det extrema slaget, väcktes en del funderingar. Finns det husbilar äldre än våra som gjordes 1963 och 1965? Att påstå att något är äldst, först, snabbast är att ge sig ut på tunn is. Klart det finns fler riktigt gamla husbilar, om man med husbil menar en ombyggd skåpbil eller en lastbil eller pick up som fått en bodel fastspikad på flaket. Och dit får väl den störtsköna Goliathen räknas. Man ska aldrig uttala sig tvärsäkert, men frågan är ändå om våra vagnar är de äldsta? Då menar vi husbilar som en egen fordonssort, eller helbyggda som de kallas i dagens vokabulär. Tills vi fått in mer uppgifter får löpsedeln från Expressen lördagen 18 september tala sitt tydliga språk. Tidningen visade då upp Ramsele-husbil nummer två, i det utförande som de serietillverkade vagnarna sannolikt skulle ha haft. Man hade klara problem med att hitta ett beskrivande ord, men kom fram till ”husbil”. Var det första gången ordet användes i svenska språket? Något som förbryllar oss längs vår resväg är INGEN säger sig ha sett någon av husbilarna då de var i bruk, på riktigt så att säga. Att INGEN har ett kort i sitt album. Det är ett stort mysterium. Familjen Johannesson själva var sparsamma med filmrullarna och utöver dessa få instamaticsnäpp finns bara några enstaka bilder. Har du bilder? Hör av dig! 08-736 12 46 eller sverigeresan@gmail.com

Långa sträckor idag. Glesare mellan orterna. Vi måste blåsa på om vi ska vara i Ramsele i morgon förmiddag. Men lite loppis får det bli. Nödvändiga stopp när det blir monotont. Bräcke bräcker Nyhem i utbud och priser, men Nyhem tar igen på antal rum. Ett helt hyreshus med grejer i varenda lägenhet. Undrar hur det gick med den arkitektens karriär. Som det ser ut nu vevar vi ner stödbenen i Bispgården ikväll.

Alla dessa sovande loger, frikykobyggnader och ordenshus, vilka idéer föder inte de. Med sina luftiga rum och högsträckta fönster. Masoniten på väggarna, pendellamporna i taket. En scen, biostolar… Den känslan fick Katarina och Lasse Jonsson när de första gången klev in i det som idag är Jonssons Fik & Butik. Men man gjorde något åt saken. Man köpte sig en rödmålad nykterhetslokal i utkanten av Enviken. Café hade de haft redan tidigare, närmare byns centrala korsning. Men här fick verksamheten rymd, stil och handikappramper (sådant måste också finnas enligt reglerna) – och en rejäl lägenhet ovanpå. Så man flyttade hit för gott. Spelningar, fik, butik – allt är möjligt och allt sådant sker i Rockabilly-täta Enviken. Vi blir kvar en stund. Och en stund till. Får provköra en Ford -36 cabriolet. Mårten Östlund heter ägaren och han låter sig övertalas. Snällt. Vilken bil! Vilken jädra bil! Ibland stämmer allt. Som en kväll i Enviken. http://www.jonssonsfik.se

Välkomna till Falu koppargruva stod det i mejlet. Bara några minuter senare ringer Anna-Lena Grusell, chef för besöksservicen vid gruvan. – Ni måste komma hit. Jag bjuder på mat. Där var betänketiden slut. Men ska vi vara helt ärliga var inte födan avgörande. Koppargruvan i Falun är Världsarvslistad – och i världsklass. Än bättre blir det när Anna-Lena tar sig an oss med energi och hjärta. Vi far runt mellan modeller av Polhems uppfordringsverk och repslageri-museum där järntrådar tvinnas till hissvajrar. Gruvan drev på den tekniska utvecklingen i flera hundra år. Vaktmästaren Christer Karlsson har alltid en extra nyckel i sin knippa i tvåkilosklass och innan vi hinner att fattat har han låst upp en rödfärgad dörr och lockat ut oss till Sveriges vidrigaste plats. Hit kommer inte vanliga turister, bara de som reser i husbilar byggda på Saab. – Kom ut på gallret, säger Christer. Ler han inte lite? Det är då vi tittar ner. Vi står rakt över ett drygt 200 meter djupt gruvschakt. Någonstans där nere i jordens helvetespunkt lyser en ensam, livrädd glödlampa. Tvångstankar och livslånga mardrömmar har triggats av betydligt mindre händelser än så. Vi får höra berättelser om gruvarbetare som åkte upp och ner i gruvhinken och svingade sig av i farten vid rätt ort, på halkiga träskor med bloss i munnen och full packning. Om hur sjusovare bestraffades och hur Fet-Mats slutade sina dagar nere i mörkret. Efter att bara ha snuddat vid denna mer än tusenåriga gruvhistoria ter det sig lite futtigt att ställa sig och snacka bil. Men det går. Ett gäng entusiaster från företrädelsevis Dalarnas Automobilklubb hade slutit upp på gårdsplanen utanför gruvkontoret. Vi tror att Anna-Lena och Christer hade ett finger med i spelet även där. Tack för en suverän eftermiddag! Du hittar mer på: www.falugruva.se

Varför ska bara ungdomar få ha ungdomsgård? Orättvist tyckte ett gäng i Svärdsjö och köpte den gamla vägverksstationen efter att ha bildad en ekonomiskt förening. Ytor saknas inte. En gång till: Ytor. Saknas. Inte. Knappast flit och ambitionsnivå heller bland de 16 medlemmarna. Den funkispräglade stationen med ekonomibyggnader och förråd (att dregla över) underhålls noggrant efter schema och byggnaderna i sig utstrålar den där speciella när-Sverige-hade-råd känslan ned överdimensionerade bjälklag, puts av högsta kvalitet, fack och lådor till allt och jobb åt alla. Men nu var det bilarna. Med bara en timmes förvarning har Bertil Jackson och hans kompisar trollat fram ett smörgåsbord. Sommarens ”basutställning” handlar om Volkswagen och i stora hallen visar några riktigt sköna folkor och några rätt fula. Men dem gillar vi lika mycket. På gården är den röda tråden ”hjul” i allt från cykelbil till Dodge Charger, framplockat för vår skull. En försynt fråga angående ett vrak utvecklar sig till en happening av stora mått. Vrak är kanske ett starkt ord, men säg "svårt nedgången", om en Opel Six Cabriolet 1934/35. För inte går väl en sån att starta? Går väl visst. Och snart är hela gänget igångsatt för att få liv i motorn. Det kablas, pytsas i förgasare, skjuts, svettas… hur det gick får du läsa i tidningen framöver… Sista torsdagen varje månad fikaträff på stationen. Nu på sommaren går det dessutom att bada. Jaså, jag nämnde inte det. Det är alltså sjötomt. http://www.svardsjo-vbk.se

– Den här fick jag av min fru Karin i 50-årspresent, säger Lasse Hedman och svingar sig upp i en orange och grann Landsverk, en maskin som gräver effektivare än den går fort på vägen. Toppfarten är 30 knyck och då hörs det över halva Hälsingland. För bara någon helg sedan tog han turen in till bygdegården i Järvsö för att visa upp sin maskin. Den fungerar perfekt, men det är ingen bra konstruktion i vissa detaljer, menar Lasse, Bland annat är bromscylindrar hämtade från Volvo PV. Lingrävare ska det vara och det står åtskilliga på gården. Tunga trotjänare iklädda rostkostym eller nytvättat jobbarställ, men kraftfulla logotyper. Järn i massor. Maskiner som byggde det moderna Sverige och sedan glömdes bort i grusgropar och bakom magasin. Tur att det finns folk som Lasse och Karin, som påminner oss om att även detta är ett kulturarv. Men det kostar på att vara maskinräddare. – Hittar man någon blir det alltid tal om kilopris, kanske två kronor. Och så frakten på det... Se mer på hemsidan: http://www.veteranmaskiner.se

Expeditionens mest centrala funktion gav upp någonstans i mörkret mellan Skålsjö och Mållångsbo. Cigarettuttaget. Därmed tynade blogginläggen i samma takt med datorskärmens batteristapel. Vägarbeten gjorde dessutom tillvaron i soffgruppen ganska plågsam. Det är närmast ett under att jag så här långt inte kräkts ner tangentbordet. Anders påbörjade reparationerna av uttaget omedelbart, runt klockan 23.40. Han såg sammanbiten ut. Jag hittade mot alla odds ett aktivt eluttag inom upptagningsområdet för vår längsta skarvsladd. Där är vi nu. Vid ett elluttag någonstans i Hälsingland (Nyckeldata så här långt: total körsträcka, 1 248 km. Körtid 35 timmar och 38 minuter. Snitthastighet 35 km/h)

Per Andersson i Lindesberg tipsade oss om Råsvalen. Först fattade vi ingenting, men det klarnar snabbt när vi väl hamnade hos Lennart och Sven, två gentlemen med känsla för båtmotorer, råoljemaskiner – och framför allt för den låga, stålsnygga Råsvalen. För en båt är det. Hon byggdes 1914 som timmerdragare och genomgick ett antal stadier innan hon mödosamt fick livet tillbaka på 1990-talet genom Lindesbergs Turistbåtförening. Föreningens eldsjälar hittade det 12,20 meter långa skrovet – för så mer var det inte frågan om – i Sollentuna. På två år byggdes salong, styrhytt och tusen andra saker. Motorn är en 25-hästars tändkula av fabrikat Säffle. Halva styrkan står i maskinrummet när Lennart sätter fyr. Vi andra står utanför men blir varse när maskineriet slår igång med en knall. Hinken som sitter över skorstenen (heter säkert något annat på båtspråk) skjuter iväg som en projektil. Sedan står Säffle stampar takten, med en lugnande inverkan på alla omkring Råsvalen. Efter det blir det båtmotorer. Konstiga, vackra, funktionella. Det knäppaste hänger i taket, en svensktillverkad ”jätteåra” som krigmakten använde sig av. Ser mer lämpad ut för drift av bananbåtarna i Barna Hedenhös. Elsjälar är det. Mycket jobb och lite pengar in. Som all verksamhet av den här sorten. Ta en tur i sommar! Du hittar all information på: http://www.msrasvalen.se

Rapport från nuet. Eller nysset, mer korrekt. Vi strävar uppåt, norrut efter en superdag i Dalarna. Rapporter följer strax (också en liten eftersläntare från bergslagen). Att styra med vänster hand och blogga med höger går bra. Det tar bara lite längre tid att få ut rapporterna på nätet. Just nu (eller nyss då). Vi har Viksjöfors inom räckhåll och Alfta inom hörsägen. Det talas om att vi ska sova vid någon friluftsgård benämnd ”Hascha”. Svårt det här med dialekt . (Nu är vi i Viksjöfors. Fast för en stund sedan.)

För en gång skull finns en tanke, en gnutta planering. Vi startar nu från Wij och rör oss mot Svärdsjö (å dessa vackra ortnamn!). Svärdsjö (vid gamla vägverksstationen): Typ 12.00 Falun (vid Koppargruvan). Pass 15.30 Enviken (fiket): Kanske 18.30. Ungefärliga tider. Kom och säg hej!

Nu har vi åkt 1012 km och igår noterade vi toppfartsbästa för gamlingen, håll i er nu (för det var precis det som Niclas fick göra bakom ratten): 90,8 km/h! Ni läste rätt: 90,8 km/h. – Kastbyarna gjorde att han bytte riktning hela tiden, är Niclas Söderbergs kommentar till denna extraordinära händelse. Körtiden är 29 timmar och 33 minuter. Det är hög tid för service. Just i detta nu har Anders Johannesson förvunnit in i den smörgul/blå/röda och ryckt ut ratt och öppnat upp förarkokongen. 0,9 liter växellådsolja slank ner som inget. Bosse bjuder på frukost och ordnade specialvisning på lagret av tändsticktavlor, vilket INTE är till att jag säger följande: Kom och se Bosse Bymans museum! Det är en upplevelse. I tre små hus har han samlat ihop de mest märkvärdiga saker. Gårdagens obegripliga vardagligheter, från portabla bastuaggregat till mobiltelefoner som gav träningsvärk i axlarna. Allt är mycket fint ordnat och inspirerande upplagt. Man kan gå i dagar och detaljtitta. Eller så smyger man igenom och tar in atmosfären. Till och med entréavgiften är gammaldags: 20 spänn! Mest prylar för pengarna i hela Sverige. Garanterat. Och vilka prylar! Till frukost blir det karta. Och nya djärva resplaner. Du kommer i kontakt med oss genom sverigeresan@gmail.com eller 08-736 1246.

Garagebesök är en underskattad form av umgänge. Man kan skippa rundsnacket och komma direkt in på väsentligheter. Precis så blir det hemma hos Torbjörn Dahlström i Lindesberg när han guidar oss mellan en mängd garage och vitrinskåp. Inriktningen är glasklar: Opel och Buick. Plus en omgång hälsosamma utvikningar. En kittfärgad Buick Electra 225 1963 slumrar tungt i det första dubbelgaraget. Den ser ändå flygfärdig ut, beredd. Vi vet inte hur det går till, men plötsligt kommer Anders Johannesson gående med en reklamvepa i papp "från tiden" som det brukar heta. Vi kan ha svurit på att den satt på Torbjörns garagevägg bara några minuter tidigare... Anders är Chevroletman, eller "Skev" som han säger. Torsten Johannesson – husbilarna skapare – körde Chevrolet -57, en svart fyrdörrars som köptes ny i Stockholms frihamn. Just den bilen har Anders kvar. Här slängs inget i onödan.

Inget lågt tempo här inte. Familjen Norman har på knapp tio år samlat ihop tiotusentals föremål från 1950-talet och arrangerat det på ett överväldigande sätt i sin trädgård i Hosta, nära Frövi. Vi hinner lagom öppna husbilsdörrarna och den täta nostalgistämningen slår emot oss. Pappa Bosse leder oss direkt till korvkiosken – som är helt fantastisk. Haktappande fantastisk. En äkta Sibyllakiosk som stått i Mora, byggd 1950. Familjen hittade den bakom en vedtrave hemma hos första ägarna. Den hade stått undangömd i 30 år. Allt fanns med, ända ner på korvpappersnivå. 10 000 stycken närmare bestämt. Med sin arkitektoniska enkelhet skulle den passa utmärkt in på vilket galleri som helst. Men Normans gör det rätta – serverar korv! Nynäsmacken var det första man byggde, den enda i sitt slag. Vi fnissar åt olja i tetrapack – sedan görs den svindlande upptäckten. Skyltarna! Reklamskyltarna i papp, stående på golvet. Jag känner igen dem direkt. Det är de som ursprungligen stod i NH Nilssons bilhall i Hammenhög (se tidigare blogginlägg). De såldes på auktion och Bosse köpte dem av en uppköpare på en marknad. Ett monsunregn sveper in över Hosta. Vi har bara att retirera in på det mysiga kaféet och hugga varsin blandsmörgås, Barbros specialitet. Den går från fisk till kött och i mitten är det ost. – Det kan gå åt flera hundra om dagen, säger hon och ler. Att nostalgihobbyn blev ett heltidsjobb har hon inget emot. Att familjen hitta "sin grej" står utom all tvivel och nya projekt seglar upp hela tiden. – I höst ska vi bli klara med klädaffären. Den är helt autentisk, vi har köpt en hel inredning och vi importerar och ska sälja nya 50-talskläder. http://www.nostalgibyn.se

Efter överläggningar i kommandoenheten efter noggrann informationsinhämtning från sambandscentralen (tänk kvinnor i båtmössor som med käppar skjuter markörer fram och tillbaka över stora kartor) har vi kommit fram till följande beslut: Vi slaggar i Storvik. I Kvarnbacken, alldeles vid Bosse Bymans innehållsrika museum. Men innan vi drar ner rullgardinen hoppas vi att du också har lust att komma dit. Om du inte sett husbilarna i verkligheten så passa på nu! Vi erbjuder guidad visning i allt utom skåpet för smutstvätt. Kom med din moppe, cykel, bil, mc eller rymdraket. Vi gissar att vi är där runt 19.30 ikväll. Den exakta grillabiliteten är under utredning (speciell avdelning för det), men det är väl ingen vild gissning att så blir fallet. Frågor på det?

Anders Hjelm i Gusselby utanför Lindesberg gjorde det enda rätta. Hörde av sig till Klassikers husbil. – Häng med efter min Pontiac Grand Prix -63. Så tar vi gamla Riks-tian! Grand Prix 63. Det ringde en klocka. Visst ja, det är ju en blogg, Anders välbesökta blogg. – Det började med att jag lade ut lite bilder för klubbens räkning, men sen ville jag utveckla det hela. Först var det ingen som läste. Nu är det 125 000 besök registrerade. Riks-tian, skrot och Nostalgibyn föreslog Anders och vi hakade förstås på. Åskmolnen cirklade runt våra huvudet och lindade in oss i ett märkligt blått ljus av en sort som skulle kunna skickas med i flingpaket. Anders Grand Prix är en USA-import i modern tid och den kom med hemlighetsfull matt metallic, som Anders har kompletterat med lite välplacerade scallops. Och förstås ny motor och låda, den lilla detaljen. Urtuff kärra, säger vi. – Kör tie tusen om året. Man måste ju få ihop material till bloggen. Tian löper bredvid den moderna riksvägen, som en tejprulle över skogar, backar; utrullad i ganska raka drag. En upplevelse. Att Anders menar allvar förstår vi när han plötsligt slår stopp mitt på vägen. – Kolla, säger han och pekar på de gula mittstrecken, avskavda, men fullt synliga. Vägarkeologi om något. Sedan blir det en rask rundvandring på Avdala bilskrot. Jag håller en tyst minut vid en tidig Saab 9000 Turbo 16. Dock med den lite nyare, mindre bakspoilern. Under tiden har molnen ändrat form igen. Och utan förvarning drar någon på kranen. Ahhh! Äntligen en dusch! Vi skiljs åt en bit innan Lindesberg. Pontiacens baklysen löses upp i vår regnmättade planruta som längtar efter en fungerande vindrutetorkare. Skulle vi koppla in torkararmen skulle motorn garanterat brinna upp. Anders blogg hittar du på: http://grandprix63.blogspot.com/