Allegro - på riktigt!

Angående Klassikers roliga redaktionsbil Allegron kan jag berätta lite om hur det var att äga och bruka en Allegro på riktigt. Det var en kanonbil som alltid startade!

I början av 80-talet körde jag en Allegro Special från 1978 som pendlarbil. Den delade vårt garage med en Alfasud som faktiskt är en lite snarlik biltyp.

Vår Allegro i Specialutförande hade tack och lov inte en fyrkantig ratt utan en vanligt ”rund” svart läderklädd ratt samt en kraftig svart plyschklädsel. Utvändigt var den silvermetallic med - givetvis - svart vinyltak.

Kontakten mot vägbanan sköttes på vår bil av 6 tum breda aluminiumfälgar och på de usla ofta tjälskadade vägarna i Dalarna var Allegron verkligen kung, till och med överlägsen Alfasuden i vägkänsla och komfort. Den fenomenala fjädringen tog effektivt hand om alla ojämnheter och greppet med de breda däcken var nästan i paritet med den TVR 3000M jag tävlade med.

Så här 30 år senare ångrar man faktiskt att man bytte bort denna fräcka lilla bil.

Enda nackdelen med den här svensksålda bilen var faktiskt den lilla 1300-kubikaren kopplad till en 4-växlad låda. I England kunde man få den starkare 1750-motorn på 90 hk med 5-växlad låda vilket borde gjort de fantastiska vägegenskaperna rättvisa.

Som pendlarbil mellan Borlänge och Falun (ca 5 mil/dag) var Allegron ytterst pålitlig och startade alltid oavsett temperatur, vilket mina chefers nya Mercedes och Nissan inte gjorde när kvicksilvret närmade sig 30 minusgrader på morgnarna. Dom kom då ofta i taxi till jobbet.

Inga reparationer krävdes under min tid med bilen, förutom vanlig service såsom olje- och däckbyten samt att givetvis fylla på resp. tappa ur vätskefjädringen på hösten och våren. Sammantaget var det en ovanligt körglad och enkel bil att leva med.

Bifogar en bild på min Allegro tagen i Chelmsford England 1983.

Av: Kalle Puur