Airflyte är en fonetisk stavning av air flight och valdes av Nash som namn på dess första helt nya serie bilar efter andra världskriget. Nashs chefsingenjör, Nils Wahlberg med finlandssvenskt påbrå, var fascinerad av strömlinjeform.
Utan att avskräckas av Chryslers misslyckande med Airflow skissade han på en ny kaross i den bulliga stil som man före kriget hade trott skulle bli framtidens.
Även Hudson och Packard kom ut med liknande stildrag men det var Nash Airflyte som vid vindtunneltester visade sig ha det lägsta vindmotståndet och det jämfört med alla samtida USA-märken.
Att Cw-värdet för Nash låg på höga 0,43 säger ju en del om den aerodynamiska utformningen av bilarna vid denna tid.
Nash var ett respekterat märke i mellanklassen och ansågs med skruvfjädrar runt om och självbärande karosser tekniskt ganska avancerad.
Men dess nya rundade stil blev kontroversiell. Att Airflyte snabbt fick öknamnet Bathtub Nash hjälpte inte försäljningen trots de tekniska fördelarna.
George Mason som var chef för Nash besökte 1949 bilsalongen i Paris och blev mycket imponerad av bilmodeller formgivna av Pinin Farina. Denne fick därför ett uppdrag att rita på en ny Nashmodell.
Efter en tid levererades från Italien en handbyggd prototyp som med flera ändringar än Farina gillade kom i produktion som 1952 års modell.
Fast den inte såg särskilt aerodynamisk ut kallades den ännu några år för Airflyte.
Airflyte kallades i reklamen alla Nash av 1949 års modell men de gamla modellnamnen fanns kvar - här en Ambassador.
Nash gjorde ett stort nummer av den självbärande karosskonstruktionen som man börjat med redan 1942.
Broschyrbilden överdriver son vanligt men även i verkligheten var Nash mycket rymlig.
Även den lilla Rambler som kom 1951 hörde till familjen Airflyte. Med de höga plåtsidorna, de små hjulen och den lilla suffletten förde Rambler tankarna till 1940-talets strömlinjeformade barnvagnar.
Med sina av Farina inspirerade former hade den långsträckta 52:an ett klart bättre utseende än de tidigare Airflyte men de inkapslade framhjulen fanns kvar. De sänkte luftmotståndet med knappa två procent.
Farina var 1952 helt okänd för den bilköpande allmänheten i USA och för att skapa intresse ordnade Nash en utställning av farinaritade Lancia, Fiat och Cisitalia. I broschyren fick Farina också en egen sida.
1954 var sista året benämningen Airflyte användes. Inga särskilt stora ändringar hade gjorts sedan 1952. Utvändigt reservhjul - s.k. conti kit - ansågs europeiskt och sportigt men gjorde den stora bilen ännu mindre lättparkerad.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.