Bild
Nästa artikel

Nu slår vi till på en Skoda!

Kamrat 110R

Dags för en ny projektbil att göra entré i Klassiker! En skön grön kupé från Tjeckoslovakien. En Skoda 110R! Så gick köpet till.

Plötsligt och till synes från intet hasplar redaktör Carl Legelius ur sig: ”Jag ska åka till Linköping i morgon och titta på en Skoda 110R, vill du hänga med?”

Ryktet som cirkulerat på redaktionen har med andra ord verklig substans. I Linköping står ett antal gamla Skodor – samtliga till salu och i mycket varierande skick.

Inte vilka Skodor som helst. Skodor tillverkade på den tiden Tjeckoslovakien fortfarande var ett enda land och ett enda sammansatt ord. Skodor med riktiga fejs. Skodor med hjärtat på rätta stället – det vill säga där bak. Skodor konstruerade med så mycket inspiration och passion som det överhuvudtaget fanns utrymme för under den tid Östeuropa fortfarande var rött. Skodor med sportiga ambitioner. Skodor som …

Tankeslingan fortsätter i det oändliga hela vägen till Linköping. Det här är farligt. Jag känner igen tillståndet och varningsklockorna borde ringa mycket aggressivt. En till bil formad plåtklump är på väg att invadera det innersta i min människokropp och med det släpper alla spärrar.

När vi svänger in på gårdsplanen sjunker mitt hjärta som en sten. Synen som möter mig – ”min drömbil” (vilket jag nyss resonerat mig fram till) står och försöker le med allt som är kvar av fejset. Det är inte lätt när det inte sitter några skärmar på plats. Intill står en olycksbroder eller kanske olyckssyster – ytterligare en Skoda 110R. Visserligen med skärmar monterade, men rostiga på ett nästan osannolikt sätt. Liksom bilen är i övrigt. Jag vet redan vad Carl kommer att säga. Jag har hört det förut … ”fel exemplar”.
Någonstans här träffar vi även Per Lind. Den stora förekomsten av märket på hans industritomt förklaras med att han under flera år sålde Skoda.


Han tar oss med på strövtåg i resterna efter ett land som inte längre finns och ett yrkesliv som inte riktigt vill gå i pension. Ytterligare en 110R i halvmjukt men ytterst bedårande skick uppenbarar sig bakom en jättelik järnport. Hur många bilar har karln egentligen? Bakom den bilen står ytterligare ett minne från förr – en beach buggy-liknande farkost som Per byggde en gång i tiden av Skodadelar. Den ska tydligen vara mycket rolig att köra över krön med. En bild far genom huvudet där den numera sovande järnsängen tar luft och slår ner i ett hav av lera. Fräckt men vi traskar vidare.

Gneeeek. Ännu en port öppnas och där, längst in. Långtidsparkerad och hårt trängd mellan en pallställning, en lackbox och en hel del annat, står i halvdunklet en ljusglimt i form av en ärtigt grön sjuttiofemma. Det är den här bilen vi kommit för att titta på! Per förklarar att han påbörjat en demontering av bilen eftersom han tänkte lackera om den, men sedan kom annat i vägen. Således är bilen något av det svenskaste som finns – ett påbörjat renoveringsobjekt. Hur många sådana finns det ute i landet?
Vi rullar ut bilen i ljuset och går några varv. Det är något med hur bilen står på sina fyra hjul som tilltalar oss. Exakt vad är svårt att sätta fingret på, men bilen känns i allra högsta grad vital.

Per öppnar motorluckan, pumpar några tag med handpumpen för att få fram bensin till förgasaren. Sedan sätter han sig helt sonika i förarsätet och vrider på nyckeln – 1100-kubikaren studsar omedelbart igång. Som det självklaraste i hela världen … Att luften fylls av lukten av gammal härsken bensin tyder på att han knappast förberett partytricket.

Nu händer något. Vi börjar omedvetet prata långsammare, vi väger våra ord, hummar koncentrerat och känner in. Ingenting behöver sägas, men det känns i luften som plötsligt börjat kännas tjock; det här kan faktiskt vara ”rätt” exemplar.

Med iskall kamrersblick börjar jag granska objektet från för till akter.

Rost är det svåraste att åtgärda, om man som jag inte har kunskap själv. Rostskador tar tid och det dyraste som går att köpa idag är en annan människas tid. Var börjar egentligen de här bilarna rosta? Utanför står facit. Efter att ha vandrat mellan de andra bilarna några minuter finner jag att Skoda 110R rostar på ungefär samma sätt som de flesta årgångsbarn. Utan innerskärmar slungas saltbemängd blötsmuts från hjulen och fastnar överallt där plåt möter plåt. Runt lyktpottorna, i bakkant av framskärmarna, i spalten som bildas där skärmen sitter skruvad mot karossen. Alla ytor där smuts kan samlas är starkt misstänkta. ”Vår” bil är märkligt förskonad vilket kan ha något att göra med alla röda små pluggar som sitter här och var. Rostskydd enligt ML-metoden hette det en gång i tiden. En tunnflytande olja har sprutats in genom hålen och den har hållit rosten borta – tack.

Runt emblem och lister har däremot rost börjat bildas och på några ställen har plåten slipats bar. Där kan man också se att den här bilen aldrig blivit omlackerad. Eftersom jag är hyper­allergisk mot halvdant omlackerade bilar noterar jag det som ett plus. Eventuellt skulle det gå att punktbättra genomslagen lite försiktigt med en pensel och sprayfärg, men sannolikt skulle det bara se anskrämligt ut. Därför sätter jag upp omlackering på listan över nödvändiga åtgärder. Med det givet kommer också priset på bilen att få stor betydelse. En omlackering kostar snabbt 20 000 idag. Om då ingångspriset på objektet är högt i sig kan renoveringen bli en mycket dyr affär i slutändan.

Kromdetaljer är det ont om på bilen. Men med en fräsch lackering kommer minsta blotta att sticka ut. Kofångarna som sitter på bilen håller måttet, inte mer. Ovansidorna är fina och hyfsat repfria men på undersidorna har rost krupit igenom. Här krävs byte eller omkromning om det ska bli bra. Det kan kosta lite vad som helst beroende på hur mycket tur vi har.

Inuti bilen lyfter jag på alla mattor. Det är torrt – bra. Golvbrunnarna är också intakta, det här börjar arta sig. Instrumentpanelen är befriad från torrsprickor – tur – var skulle vi annars hitta en sådan?  Jag spanar in resten av inredningen, nej under dammlagret ser allt förvånansvärt friskt ut och borde bli som nytt med en ordentlig rengöring – med viss reservation för mattorna.

Däcken noterar jag närmast i förbifarten som en nödvändig utgift. Även om mönstret ser bra ut är de snustorra. Färskt gummi gör verkligen underverk för hur en gammal bil beter sig på vägen och är definitivt en klok investering.

Hjulupphängningar och bromsar är inte lätta att sia om med bilen stående på sina hjul. En gissning är att bromsarna kommer att kräva åtgärd eftersom de inte motionerats på länge. Bromsarnas kondition ska det inte sparas en krona på.

Motorn gick förvånansvärt bra trots den gamla unkna bensinen och jag nöjer mig med att konstatera att inget verkar fattas i motorrummet. En grundlig service och lite ny färg är sannolikt det enda den behöver.

När jag kommit så här långt kan jag konstatera att bilen faktiskt verkar vara mycket komplett. Per har varit noggrann och inget har slitits av. Demonterade delar ligger prydligt förvarade i lådor intill.

Jag tror att vi har en vinnare!

Läs mer om köpet i Klassiker 10/2012 - i butik 20 november!

 

Text: Jon Remmers

Kommentarer

#1
Peter Bäckström
2012-11-15 14:27

Helrätt! Jag hade en gång en 120 Rapid Coupé. Hade jag riktigt roligt med. Den hade fyrledad bakaxel istället för den ökända pendeln. Däremot har ju eran bil den borrade växelspaken hoppas jag. En dräpardetalj. Snacka om fattigmans 911. Jag är avis!

#2
Dirk
2012-11-15 17:18

Jättekul! Jag läser Klassiker även här nere i Tyskland, har renoverat en Skoda 100 1976 och en femväxlad 1988 120 L... Underbara bilar. Jag vet inte om det fanns så många Skodabilar med svansmotor i Sverige, men ganska många exporterades till Finland och Danmark. Skoda var i alla fall Danmarks mest importerade bilmärke från 1980 till 1985.
Glädjas på fortsättning!

#3
MCKS
2012-11-15 18:00

John Haugland, e,x fabrikksfører for Skoda, turbokonvertre Skoda Rapid på midten av 80-tallet. Rå lyd!

#4
Tue Pol Halvorsen
2012-11-15 19:04

Pas på når I renoverer! Den omtalte "originalmatta" i bagagerummet har ALDRIG været original i en Skoda 110!!
;-)
Jon Haugland kørte ikke turbokonverterede Rapid i løb. Han kørte slet ikke Rapid, men 120s, 120 RS, 130 LS,RS og LR

Peter Bäckström kan ikke have haft en 120 Rapid Coupe! Rapid hed 130 - 120 var en sedan med uleddet pendelaksel.

I har MYCKET at läre om Skoda.
:-)

#5
EB
2012-11-15 20:23

Jag har lite Skoda 120 prylar ni kan hämta. Förgasare, grenrör, mm. Har haft en trimmad 120 kupe med fyra till ett system och Dellorto. Den gick bra...

#6
Oddbjørn Skripeland
2012-11-15 21:37

Fantastisk at dere har handlet inn denne sosialistiske herlighet

#7
Carl Legelius
2012-11-16 08:44

Kul med alla kommentarer!
@Tue Pol: Mattan ser väldigt originalmonterad ut och stilen går igen även inne i kupén.
@EB: Trimgrejerna låter väldigt intressant. Maila gärna till red@klassiker.nu så kan vi prata mer!

Carl på Klassiker

#8
r100rs
2012-11-16 12:17

Precis! Det är hålen som ger karaktär!

#9
Hacke1
2012-11-16 13:38

Den här Skodan är otroligt charmig, den väcker verkligen vill ha känslor.
Skall bli kul att följa utvecklingen av denna pärla.
Atikeln är väldigt trevlig att läsa, känns nästan som om man var med själv.

#10
Peter Bäckström
2012-11-16 17:49

Tue Pol Halvorsen,det kan vara så att även du har en del att lära. Du kanske bör betänka det faktum att importören Zetor i Sverige kanske hade en annan filosofi om benämningen av modellerna än andra marknader. Min hade beteckningen 120 Rapid. Det var en coupé. Och den hade 4-ledad bakaxel. Och jag saknar den!

#11
Jon Remmers
2012-11-16 21:19

Zetor...
Min far lånade en Zetor traktor av vår granne när jag var barn. Den var usel. Bakrutan eller om det var dörrrutan sprack när han stängde den. Men namnet var roligt och därför minns jag det. Som en av Batmans fiender ungefär.

#12
Sören Fogdenius
2012-11-16 22:02

Här kan ni Skoda lite annat kul ;-)

http://youtu.be/OfWdRaq1aYo

#13
MCKS
2012-11-17 09:45

@Tue Pol Halvorsen; Jeg har da ikke sagt at han kjørte løp med Rapid,
Haugland var også forhandler av Skoda og solgte noen turbo-Rapid på 80-tallet da Golf GTI var det mange trodde var den eneste kompaktbilen som gikk fort.

#14
Erlend Dammen
2012-11-17 14:31

Peter Bäckstöm: Er du sikker på at din Skoda ikke hadde benevningen 120 Garde? Garde fanns 81-84 och hadde 120-motor. Rapid hadde 1300-motor og namnet var då 130 Rapid.

#15
Eric Nordlund
2012-11-17 14:36

Om vi ska reda ut det här med 120 Rapid...
Tillnamnet Rapid fick den som 130.
120-coupén hette Garde... :)

#16
Eric Nordlund
2012-11-17 14:38

Kul att se den blå 105:an på bild 1 (KKH497). Lind köpte den framför nosen på mig i Vännäs 2010. Priset var 1 400 kr, jag provkörde den veckan innan men bestämde mig för sent... ...motorn gick fint, bromsarna var nog det som krävde mest åtgärder. Vet ni om han satt fart på den? Den ser ut precis som då...

#17
Erlend Dammen
2012-11-17 22:37

Har Klassikerredaktionen kollat den här sidan? http://www.s110r-coupe.de/

#18
Gäst
2012-11-18 05:21

Det verkar väl finnas hur många "Skoda 120 Rapid" som helst om man Googlar.

#19
Eric Nordlund
2012-11-20 08:03

Ja, men det beror just på missuppfattningen att den hette så. Men Rapid tillkom som namn på Skoda 130 Coupé (1985-90). Coupémodellen av Skoda 120 hette Garde (1982-84).

#22
dagfinnf
2012-12-03 16:44

Det er en fest å lese om det nye Skodaprosjektet. Er dere snille og gir ut bladet dobbelt så ofte?

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.