Projekt Panda: Äntligen!

Det var i april 2010 som en gratis Fiat Panda 4X4 i Falun fick hela redaktionen att sprätta till. Habegäret formligen osade i lokalerna. Visserligen var det något smärre fel på motorn som knackade illa, men med en väldokumenterad portion förnekelse och optimism såg vi inga problem.

En av 91 kvarvarande Panda 4X4 – inte kan man väl säga nej till sån? Vår man i Falun, Mikael Granberg, hade redan koll på bilen. Pandan bogserades hem till honom där kort senare ett glatt gäng Klassikermedarbetare, fulla av vilda planer på vildmarksäventyr och gyttjebad, slöt upp. Livet lekte – men den bistra verkligheten skulle hinna ikapp oss. Flera gånger om.

Redan i första skedet borde vi kanske ha skapat oss en bättre helhetsbild av bilens skick. Istället konstaterade vi att den nog såg ganska okej ut, att den ju gick riktigt bra även om motorn knackade lite och att den var väldigt gullig.

Eftersom Bo Legelius tyckte sig höra samma typ av ljud från motorn som han gjort 40 år tidigare i sin MG TD var hans analys glasklar: Det räcker med att byta vevstakslager!

Tanken var god, en sats vevlager kostade bara några hundralappar och bytet kunde göras underifrån med motorn på plats och med lossat tråg. Och lagren var verkligen dåliga, ett av dem hade i det närmaste smält men dessvärre visade sig vevaxeln vara i ännu sämre skick. Knacket kvarstod.

En tid av obeslutsamhet och overksamhet följde där bland annat en fabriksny motor figurerade som det möjliga svaret på alla frågor. Men den visade sig vara till fel modell.

Depressionen bröts genom att Östen Brunnelöv i uppländska Rö hörde av sig och erbjöd – just det – ännu en gratis Fiat Panda 4X4! Kanske borde vi dragit några slutsatser av denna trend – vi skulle komma att bli erbjudna ytterligare två Pandor under projekttiden…

Lösningen att ta motorn och en del andra saker från Östens rostiga 8000-milare kom liksom av sig själv och snart stod de två utrotningshotade Pandorna sida vid sida i mitt garage redo för transplantation.

Vi var nu framme i slutet av oktober 2010, ett halvår efter den ödesdigra dagen i Falun. Operation Stora Rycket planerades in för att få Pandan på rull. Ett gäng redaktionsmedlemmar klädda i fabriksnya overaller anlände till Pandagaraget utanför Knivsta medförandes ett rejält lass nya delar från GKG Reservdelar.

Tanken bakom operationen var att många kockar skulle garantera en god soppa. Så blev det givetvis inte. Men innan vi var tvungna att bryta för dagishämtningar och teaterbesök hann vi i alla fall få motor, växellåda och de flesta nya delarna på plats, bland annat bromsskivor, bromsok, belägg och styrleder. Det krävdes dock ytterligare en arbetsdag tillsammans med Bo Legelius innan slutet kunde skönjas. Äntligen startade Pandan!

Några veckor senare passade jag på att sälja hus och lador. Stor verkstadslokal byttes mot p-plats med motorvärmare. I detta läge hade all tidigare entusiasm för Pandan ersatts av skuldkänslor.  Ett försök till lösning blev att köra över den till ett proffs med decennier av Fiatkunskap i ryggmärgen.

”Fixa det allra viktigaste inför besiktningen” lydde vår order. Det visade sig vara ganska mycket enligt Fiat-mekanikern, bland annat nämndes svetsarbeten i tiotusenkronorsklassen och totalrenovering av bromsarna bak. Gratis-Fiaten som redan hade blivit ganska dyr riskerade nu att bli en 3,5 meter lång finanskris.

Turligt nog hade inte Experten påbörjat några arbeten – vi kunde avbryta. Den luddiga planen blev nu att istället efter minsta möjliga justeringar åka och besiktiga på vinst och förlust – gärna väldigt långt borta så att vi skulle hinna med några äventyr på vägen. 

I brist på tid att lösa detta just nu fick Pandan åka trailer till redaktionsgaraget. Min vaga förhoppning var att resten av redaktionen genom att se bilen varje dag skulle förbarma sig över den. Det var ju bara några småproblem som kvarstod: läckande avgasrör, obefintlig handbroms och att applicera lite rostskyddsgucka på väl valda ställen.

Redaktionens fasta stab visade dock minimalt intresse för Pandan, istället drog de på sig ett par fullständigt ointressanta svenska kombibilar som slukade all uppmärksamhet.

Bollen var alltså tillbaka hos mig. Om Pandan skulle baxas vidare till slutmålet – besiktningen – så var det upp till mig. På med overallen och ned i garaget. AR Bil fixade ny avgasdel med expressfrakt från Italien och handbromsen var super­enkel att justera.

En snabb rutinprovkörning var i mitt huvud nu allt som återstod för att bekräfta att bilen var i toppskick. Torkare, belysning, kupéfläkt och radio fungerade klanderfritt. Tempmätaren rörde sig snyggt mot perfekt drifttemperatur.Och passerade den…

När tempnålen gått förbi 100-strecket slog plötsligt ett ångmoln ut under huven. Jag blev inte särskilt förvånad. Byte till en begagnad kylare och termokontakt (från donatorbilen) utfördes av en närliggande verkstad, de fixade även det resterande avgasläckaget. Ännu en faktura lades till de övriga.

Nästa rutinprovkörning gick bättre. Jag lät bilen stå och puttra lite på tomgång bara för att vara säker, något som givetvis straffade sig.

Ångmolnet som sköt ut genom grillen var ännu mer imponerande än förra gången. En inspektion under huven visade att en av kylarslangarna hade en minimal spricka genom vilken en vass stråle kylarvätska sköt ut rakt på grenröret.

I god Panda-anda var detta ingen vanlig slang, den påminde mest om en bläckfisk. Två anslutningar till värmepaketet, en till expansionskärlet och en till kylaren, alla i olika dimensioner och sammanvulkade i mitten för anslutningen till motorn.

Luttrad och besviken satte jag mig vid telefonen. Första samtalet gav otroligt nog napp – Via Bilservice på Söder hade en fabriksny slang på hyllan! Snabb hämtning, lika snabbt meck och så äntligen: Pandan var klar med flera timmar tillgodo före besiktningen – en prövning som jag i och för sig inte hade minsta förhoppning om att den skulle klara.

Farhågorna visade sig dock vara utan grund; äntligen visade Pandan sitt rätta jag och passerade med blankt papper! Besiktningsmannen jublade dessutom över avgasvärdena där en CO–halt på 0,0 får anses vara politiskt korrekt.

Hemfärden gick i rusningstrafik på E4:an norrut från Stockholm. Bilen rullade harmoniskt i högerfil med hastighetsmätaren på 90  km/h medan jag kunde reflektera över projektet. Allt strul, alla problem och bakslag hade äntligen övervunnits eller förträngts. Vilken underbar liten bil! Fältet var fritt och reportageresor kunde planeras liksom leriga äventyr och storstilade utmaningar.

Pandan var räddad!
Då ryckte plötsligt motorn till. Eller gjorde den det? Nej, det var nog inget. Inget alls… 

Text Staffan Erlandsson  Foto Simon Hamelius, Staffan Erlandsson