Bild
Nästa artikel

Den långa vägen till Jönköping

plan 53 del 43

Det som länge ser ut att klaffa kan alltid gå åt skogen i sista sekunden. Det erfor Julle och Kåre när de skulle köra Plan 53 från Jämtland till mässan i Jönköping. Vad var det som gick snett?

Vi fortsätter historien som vi påbörjade i del 42 i serien om Plan 53. Oron över Chevans tjänsteovillighet skulle alltså visa sig mer än befogad men än länge så rådde det ett bedrägligt lugn över Chevan som stod parkerad i solskenet strax utanför min verkstad i Tängtorpet dagen före avgång till Jönköping.

Avresa var planerad till 05:00 på Skärtorsdags morgon och Kåre skulle komma med stora släpet på onsdagskvällen för lastning. Själv höll jag på med Plan Farfar under hela onsdagen med avbrott för lunch vid 12-snåret. Då körde jag Chevan helt utan problem de drygt fem kilometrarna jag har till ett lokalt grillkök. 53:an levererade då som vanligt fullt ut och allt kändes bra.

I vanlig ordning så blir det gärna strul när det finns en deadline. Släpet vi hade bokat skulle besiktas dagen före utlåning och fick då en tvåa på ett hjullager. Det var för mycket ljud från lagret för att vi skulle våga köra så Kåre försökte lösa problemet med få tag på någon som kunde fixa detta.

Det var inte helt enkelt då hela Jämtland precis som inför älgjakten på hösten verkar gå ner på tomgång inför påsken. Men Kåre rullade i alla fall in framför verkstan på onsdagskvällen med det lånade 8-meterssläpet och fixat hjullager. Skönt! 1-0 till oss. Släpet var onekligen stort med sin enorma kåpa.

Sista åtgärd innan lastning var att montera Buicklyktorna på Farfar. Min packjolle och Kåres ”Kromvicke” ställde vi längst fram i släpet och sedan Dodge 28:an. Vi tänkte åka med vinterdäcken på 53:an. Väderrapporten lovade mer än minus 20 i Härjedalen och en kamrat från Sveg sa det var delvis isig vägbana. Ingenting av detta oroade utan vi plockade med oss Chevans sommardäck och lastade upp en verkstadsdomkraft så vi kunde byta däck efter vägen när vi kom söderut.


Med full tillförsikt gick jag och startade Chevan. Den small igång direkt trots mörker och minusgrader. Det var lite som att den ville in i ljuset och värmen. Klockan var runt 21:30 och vi skulle bara göra en slutgiltig check på tankmätaren och sätta fast framsoffan. Plan 53 skulle sedan få stå inne i verkstan så att den var varm och go i den tidiga morgonstunden när vi skulle koppla på släpet och dra söderut.

Vi fixade småsakerna, nu var det all-system-go och jag klappade 53:an på framskärmen. ”Nu sköter du dig i morgon bitti…” Kåre höll skrattande med men menade att han var ändå lite fundersam över förgasaren som trots allt mixter ändå läckte från flottörhusets lock.

– Det är väl lite för hög flottörnivå, menade jag och det ena gav det andra. Kåre var snabb att lyfta luftrenare och skruva loss lockets fyra skruvar. Vi sänkte nivån några millimeter och sedan startade inte motorn.

På´t igen, tillbaka till tidigare flottörnivå men motorn startade inte ändå utan svarade istället med en enorm öronbedövande knall i avgasröret. Så hade den aldrig gjort tidigare och förvånat felsökte vi på nytt förgasaren och soppa tillförseln. Vi kontrollerade gnista på tändstift, brytarspetsar och till slut som en direkt onödig grej att numreringen på tändkablarna stämde överens med tändföljden.

Motorn betedde sig precis som att tändningen stod helt åt helsike men vi hade ju inte rört detta. Vi körde in bilen i verkstan, ändrade flottörnivå och sedan ville den inte starta mer. Fördelaren kan vrida sig ja, men bara kanske 30-40 grader å vardera hållet.

Klockan 02 på natten gav vi upp. Vi fick helt enkelt inte igång motorn och jag messade Carl på redaktionen om problemen. Vi hade då jobbat i princip nonstop i mer än 15 timmar och kl 05 tre timmar senare skulle vi upp för att åka drygt 80 mil söderut. Det var liksom inte läge att göra så mycket mer än att haka vagnen efter min BMW och se om 53:an skulle kunna starta på morgonen några timmar senare och köras solo ner mot Jönköping. Dra trailer med 53:an var ju helt uteslutet, vi måste ha en akutbil med oss.

Tre timmar senare och strax innan Kåre anlände till Ås provade jag att starta Chevan igen. Jag väckte grannarna med tre rejäla avgasskott. Frustrerat vred jag fördelaren några grader fram och åter för att åtminstone få ett bättre livstecken men helt utan resultat. Antingen sköt den eller inte alls så det var bara att lämna den.

Vi hade nu ett jätteproblem med lovad visning av Plan 53 på Bilsport Performance och Custom Motor Show 80 mil söderut. Även om den lånade trailern var godkänd för Chevans vikt så rymdes den inte rent fysiskt under kåpan och vad skulle vi då dra med? Hitta en annan trailer och dessutom en dragbil så här tidigt på morgonen var tämligen utsiktslöst så det var bara börja åka söderut.

I bilen startade vi sedan ”Operation hitta biltransporter, trailers, dragbilar, lämpliga chaufförer, lastbilar/flakväxlare” – helt enkelt tips på vad som helst som kan frakta en död Cheva -53 till Jönköping.

Men påsk i Jämtland och i år med bästa sol och värme och senvinter sedan decennier stavas TILL FJÄLLS och SKOTERÅKA med stora bokstäver. För även när det är sämre väder så är påsken lite av den stora finalen här i Jämtland. Det var med andra ord ett rätt svårt case att ge sig på. Jag fick till och med skäll av en person hur jag ens kunde ställa en sådan dum fråga.

Som tur var arbetades det intensivt även på andra fronter. Klassiker gick ut på sin Facebooksida med ett upprop men det var till slut Lars Edwardsson från Verktygsboden som löste problemet med sitt stora kontaktnät och sin positiva envishet. På eftermiddagen fick han tag i en biltransport i Sundsvall som kunde åka till Östersund, lasta Plan 53 på kvällen och köra ner till Jönköping under natten.
Helt otroligt!

Klockan åtta Långfredag morgon stod Chevan på flaket utanför grindarna till Elmia. Kön av besökare var redan jättelång och 08:45 hade vi lyckats baxa in bilen intill Farfar och 09:00 öppnades insläppet. Så tajt var det.

Men varför gick den inte? Vi funderade under dagen med tips och inputs från Lars Edwardsson, Jon Remmers och besökare. Jag kan ärligt erkänna det var minst sagt irriterande och nu hade även skämtet om att Plan 53 inte ville dra trailern om ens åka från Jämtland etablerat sig.

Att bilar kan ha en själ är Kåre och jag rätt ense om men det här var ju rätt löjligt, vad var det för fel eftersom den j… inte startade? Irriterat lyfte jag på ventilkåpan för verkligen säkerställa att motorn var inne på rätt varv när ettans cylinder skulle tända.

Med kolven i topp, rotorn mot ettans tändkabel, märke framme på svänghjulet så spände både insug och avgasvippa.

– Märkligt, tänkte jag och drog runt motorn precis ett halvt varv tills det andra märket på svänghjulet stod i läge. Nu vippade insug/avgas. Kolven var i topp men rotorn pekade halvvarvet fel.

Ingen – jag repeterar – ingen flyttade kablar eller vred fördelaren mer än de få grader den kan vridas innan vakuumklockan eller smörjkoppen tar i blocket på motorn. Vi körde in Chevan i min verkstad, grejade med förgasaren men likt förbannat stod nu fördelaren alltså halvvarvet fel.

Jag flyttade kablarna ett halvt varv och ställde sedan in fördelare med hjälp av en simpel lampa och motorn startade nu hur snällt som helst. Ridå! Varken Kåre eller jag, ens någon annan fattar någonting och för att citera Kåre: ”Hur är det ens möjligt?”

I nästa del berättar Kåre Torfjäll om hemfärden från Jönköping. Missa inte historien om hur en 60 år gammal Caltexkarta överglänser GPS:n och om ett polisingripande med lycklig utgång.
 

Kommentarer

#1
Ulf Andersson
2018-04-21 16:18

Tack Julle och Kåre för alla intressanta reportage!
Verkligen kul och uppiggande läsning,ni är som "mänskliga batteriladdare"!

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.