Bild
Nästa artikel

Maktmedel

Chrysler New Yorker 1970

Den sista bilen att bära det laddade registreringsnumret D1 blev en Chrysler New Yorker 1970. Fem komma sju meter chaufförskörd blanksvart plåt för landshövdingen i Södermanland att anlända i på officiella uppdrag. Nu finns bilen hos Erik Aronsson i Hedemora.

Det hörs knappt att motorn är igång, ett lätt pysande bara. Det
breda metallicblå baksätet bjuder på nybilsspänst trots att det
nyttjades hårt åtminstone de första fem åren i bilens karriär. Här satt landshövdingen Mats Lemne när han reste runt i Södermanlands län på tjänsteuppdrag.

Att länets finaste registreringsnummer skulle pryda en bil från Chryslerkoncernen var viktigt för Nyköpingsbaserade ANA som sedan länge varit generalagent för märket. Men 1970 var det inte
längre någon självklarhet att det skulle bli så. ANA fick rabattera
rejält för att det skulle bli en beställning men i november 1970 kunde
Länsstyrelsen i Södermanlands län ta leverans av en Chrysler New Yorker Sedan med stora 7,2-litersmotorn och extra värme i baksätet.

En New Yorker var knappast lagervara 1970 utan fick specialbeställas från USA, den fanns inte ens i de svenska prislistorna detta år. Namnet New Yorker debuterade som ett utrustningspaket till 1939 års Chrysler Windsor men blev så populärt att det snart kom att användas som en egen beteckning.

New Yorker var sedan den finaste modellen i Chryslers program, med undantag för några årsmodeller då man rumsterade
runt i modellutbudet, fram till 1996. Det gör New Yorker till det mest
långlivade amerikanska modellnamnet av alla.


Den så kallade femte
generationen New Yorker presenterades i augusti 1968 som 1969 års
modell och var både bredare och längre än sin företrädare. Den delade
grundkaross med resten av fullsize-bilarna från koncernsyskonen Dodge
och Plymouth och serien lanserades under devisen "Your next car".

Karossformen
med trösklarna som nästan försvinner in under bilen och de bulliga
dörrarna med hög midjelinje skulle ge samma känsla av oåtkomlighet och
komfort som i en flygplanskropp, stilen kallades i marknadsföringen för
"fuselage design".

Jämfört med föregångaren var den nya
C-body-generationen från Chrysler mer tillbakahållen vad gäller den
exteriöra utsmyckningen, krom finns givetvis men det gick inte till
överdrift.

Erik Aronsson från Hedemora har ärvt sin New Yorker
Sedan efter sin far Emil "Aron" Aronsson som köpte den 1975 efter att
ha pensionerat sig efter en lång karriär som taxiåkare.

- Genom
åren köpte far 35 olika taxibilar från ANA, det var Chrysler, Plymouth
och Dodge, berättar Erik. Han provade en Hudson en gång men tyckte inte
att den var lika bra och gick snabbt tillbaka till Chryslerbilarna.

Aron
köpte som regel sina bilar genom återförsäljaren i Avesta men när det
var dags för leverans åkte han alltid själv till Nyköping. På så sätt
kom han att lära känna de flesta hos generalagenten och blev det något
fel vände han sig alltid direkt dit.

När det var dags för
pensionering 1975 tyckte Aron att han borde få något i gengäld för att
han köpt så många bilar genom åren av ANA. En ny bil närmare bestämt!

-
Farsan var inte rädd för något, han sa alltid vad han tyckte. Och nu
hade han bestämt sig för att ANA skulle ge honom en ny bil! berättar
Erik och skrattar. På ANA svarade de att det måste han väl förstå att
det inte skulle gå men Emil gav sig inte så lätt.

Det slutade
med att Aron erbjöds att köpa landshövdingens New Yorker för ett mycket
förmånligt pris. Länsstyrelsen hade beställt en ny Chrysler Newport som
skulle anlända inom kort och New Yorkern var fortfarande i toppskick
trots att den avverkat omkring 16 000 mil.

Fem år tidigare hade
nypriset legat runt 60 000 kronor, Aron fick köpa den för 8 500 kronor.
Och även om stora V8-bilar inte var särskilt eftertraktade i
bensinkrisens svallvågor 1975 så var det utan tvekan fråga om ett klipp.

Meningen
var att landhövdingens nästa bil skulle levereras i slutet av sommaren
och då skulle Aron få sin New Yorker. Men det gick troll i ärendet.

 

Den
första bilen ANA beställde stals i hamnen i New York, nummer två
tappades vid omlastningen i Amsterdam och nummer tre nådde inte
Nyköping förrän vid årskiftet. Aron väntade otåligt hemma i Hedemora,
först i januari 1976 kunde han äntligen hämta sin Chrysler.

- Han
var väldigt stolt när han kom hem, berättar Erik. Brorsan och jag fick
provköra och oj vad den stack iväg när man gasade till. Fast brorsan
retades lite med farsan och sade att hans Mercedes kändes piggare. Det
skulle han inte ha gjort, det var sista gången han fick köra Chryslern!

Aron
använde bara sin Chrysler när det var riktigt bra väder, det blev
nästan ett skämt i Hedemora att ett högtryck inte var riktigt
manifesterat förrän Aron tagit ut Chryslern.

Det blev inte mer
än 4 000 mil de följande 25 åren. De sista åren polerade den stolte
ägaren mest på Chryslern i garaget men varje månad backade han ut den
och lät den gå på tomgång tills den blev riktigt varm.

- Inte ens
då fick någon annan köra bilen, säger Erik. Den står bäst i garaget
sade han när vi någon gång föreslog att vi skulle åka en sväng.

Vi
rullar ut från Hedemora mot Vikmanshyttan med Erik bakom den blå
treekrade ratten och med mig i baksätet. Stora däck och mjuka
hjulupphängningar sorterar bort allt vad ojämnheter och oljud heter,
går det att åka bekvämare?

Efter en stund blir det min tur att
köra, eller rättare sagt låta mig svepas iväg i detta servofierade
finrum. Detta har väldigt lite med bilkörning att göra,
verklighetskontakten är minimal men vad gör det? Och trots en
vändcirkel på 14,5 meter New Yorkern riktigt street smart, inte alls
krånglig att manövrera på de smala gatorna när vi kommer tillbaka till
Hedemora.

Förutom det fantastiska skicket uppskattar jag att
Aronssons låtit de tydliga attribut som visar att bilen är svensksåld
vara kvar. Skärmspeglarna, flodljusen i fronten, Bahcovärmaren och till
och med de gula varselljusen bidrar till att den svarta Chryslern
sänder de rätta signalerna.

- Att det var jag som fick ta över
bilen berodde på att farsan visste att jag inte skulle sälja den, säger
Erik. Och det kommer jag aldrig att göra, även om jag sällan kör mer än
50 mil om året.

Kommentarer

#1
Tommy Karlsson
2014-11-24 13:10

Trevlig läsning om Arons newyorker 70 a. Har läst tidigare om hans taxi rörelse i svenska chryslerklubbens tidning. han var vist bjuden till fabriken i usa också.. Har själv ägt en 70 newyorker som köptes ny av Fagersta Bruk 1970. Jag köpte den 1986 av Disponenten . sålde den tyvärr efter 1.5 år. reg nr CML 920. mvh Tommy Karlsson Köping

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.