Bild
Nästa artikel

Med Caltexkarta och hemlängtan

Plan 53 del 44

Genom metodiskt felsökande mitt under Bilsport Performance & Custom Motor Show hittades till sist boven i Plan 53-dramat – en felvänd fördelare. Skulle Chevan klara de 80 milen hem nu?

Det närmade sig slutet av Elmia 2018 och vi hade nu alltså fått igång den trilskande Plan 53 inne i mässhall C. Men en rejäl provkörning kunde förstås inte göras förrän vi fått bilen utomhus på Annandag påsk efter att mässan stängt för året.

Julle och Lars Edwardsson resonerade kring huruvida Chevan skulle klara en tur på 12 mil. Lars erbjöd oss nämligen att ta Plan 53 till Borgstena strax utanför Borås där Verktygsboden har lokal med bra mekmöjligheter.

Men att vi skulle lämna bilen där och senare i vår skulle åka söder ut för att hämta bilen kändes föga inspirerande. Visst, vi kunde göra någon typ av resereportage på vägen hem men det är så mycket annat som vi planerat göra med bilen i vår.

Jag resonerade som så att går bilen till Borås lär den väl funka de 80 milen norrut till Östersund också! Vi funderade över hur vi skulle göra samtidigt som vi lastade jättesläpet med mopeder och Plan Farfar.

Efter vi lämnat mässan hade vi krigsråd på ett lokalt mathak, tankade upp bilarna och bestämde vi skulle försöka köra de 9 milen upp till Skara där Berit, Julles fru bokat hotellrum åt oss. Då fanns det ju fortfarande nära till hjälp och en utvärdering på körbarhet gjorts.


Jag körde Chevan och Julle körde sin BMW med det lånade jättesläpet. Gamlingen tuffade på fint men i det första rejäla motlutet så började den kännas hopplöst slö! Vid det laget måste jag ärligen medge att jag började misströsta men upptäckte till min stora glädje att choken var utdragen och när jag tryckte in den så började den genast kännas kraftfullare.

Nu hör till saken att jag flera dagar före nedfärden till Jönköping och Elmia 2018 fått en stark känsla av att jag själv skulle köra Plan 53 från Jönköping och hela vägen hem till Östersund. Med denna sinnebild på hornhinnan kändes det som ännu ett misslyckande att inte låta Plan 53 för egen maskin köra de 80 milen hem.

Första etappen blev nu alltså Jönköping-Skara som är en sträcka på 9 mil men nu hade jag bestämt mig: ”Om nu Chev 53:an funkar felfritt så fortsätter jag hemåt och kör så länge jag orkar!”

När vi närmade oss Skara så stod solen lågt och bländade mig, och till min fasa så hade Chevan plötsligt inte någon tomgång! Vid korsningar och rondeller stannade den och var väldigt svårstartad. Nu kändes gamlingen både kraftlös och viljelös, och inte det minsta sugen på en nattlig långfärd.

Julle missade hotellet så vi hamnade inne i centrum och där stannade vi för att hitta rätt i GPSn.  Nu var Plan 53 sådär tråkigt svårstartad igen. En hotellnatt i Skara var väl en sak men hur fasen skulle vi få hem skrotet?
Chevan startade dock motvilligt och med nöd och näppe tog jag mig till hotellet och där påbörjades en föga inspirerad felsökning som snabbt byttes till ett leende! En lös tändkabel och en fördelare som lossnat (igen?). Vi åtgärdade snabbt dumfelen och drog åt skruven runt fördelaren.

Nu startade sexan direkt å gick riktigt fint igen och eftersom Plan 53 inte verkar gilla att stå ute i minusgrader å bli kall så beslutade jag mig att påbörja vidare färd mot Jämtland på direkten. Julle och jag tog avsked och nu började en 70-milafärd genom senvinternatten i en tidsmaskin tillverkad i Hammarby för ganska exakt 65 år sedan.

Jag startade min GPS bara för att köra fel i den första rondellen och detta fick mig att byta taktik. Så fram med Caltexkartan från 1960 trots att den inte är det minsta ”up to date” och med flera vägnummer som inte stämmer alls.

53:an gick nu fint och det började bli rejält mörkt så belysningen fick bekänna färg. Nya H4-insatser från Indien med konvext glas ser tidstypiskt rätt ut och lyser förvånansvärt bra.

Etappen på E20 mot Mariestad gick snabbt och sedan tog jag 26:an upp mot Kristinehamn. Där var tanken att fortsätta på samma väg mot Filipstad men någonstans där så stämde inte Caltexkartan överhuvudtaget så plötsligt var jag ute på E18 mot Oslo.

Efter en som jag tyckte kortare sträcka stannade jag för att dubbelkolla mot GPS:n och insåg då att jag kört en mil för långt. Att börja köra söderut igen kändes kasst så jag fortsatte mot nästa avtagsväg vid Väse och tog där av in på landsväg 240 mot Hagfors.

Klockan närmade sig nu midnatt och jag började bli sömnig så en vilopaus blev ett måste. På en parkeringsficka mitt ute i ingenstans med bara ett tydligt månsken som sällskap somnade jag omgående. Bara för att en kort tid senare bli väckt av vad jag uppfattade som ett kraftigt och mycket nära vargylande! Lätt skräckslagen och snabbt som ögat låste jag alla fyra dörrar och gav mig åter iväg genom natten!

Landsväg 240 var verkligen ingen ”hit” den hade sliten beläggning och väldigt spårig vilket medförde en stundtals vinglig färd. Detta föranledde att jag blev stoppad av en civilare och de bad mig göra en nykterhetskontroll. Då den visade grön lampa blev de båda poliserna väldigt intresserade av den gamla Chevan.

De berättade då att någon bakomvarande bilist sett mig ”vingla” längs vägen och då ringt polisen och uppgett Plan 53:s registreringsnummer. De tyckte det var osannolikt att en 1953 Chevrolet hemmahörande i Östersund skulle befinna sig så långt hemifrån mitt i natten och dessutom på väg norrut.
Klockan var ju efter 01:00 och poliserna undrade om jag varit på Elmia i Jönköping? Jag berättade då om hela projektet och gav dom en Klassiker nr 9/2017 (den med Plan 53 på omslaget). Dom tackade och önskade mig en lyckosam hemfärd.

Någon timme senare fick jag ett meddelande på ”Messenger” som löd: ”Stort tack för tidningen och presentationen av projektet! Tid och plats kanske var illa vald, (01:30 på LV 240 strax ovanför Sunnemo). Men det blev förhoppningsvis en bra rast på väg norrut! Farbror blå lyfter på båtmössan för ert projekt!”

Visst är det så att vi fått och får mycket positiv feedback och hurrarop för Plan 53. Men detta var ändå lite extra!

Min färd gick vidare i natten ända till Hagfors där jag tankade 44 liter och fortsatte vidare på 62:an ända upp till Stöllet. Sedan vidare på E16 till Malung och därefter E45 mot Mora där det någonstans blev en vilopaus.

Betydligt piggare började jag köra Sveriges tråkigaste vägavsnitt! Ja just den biten mellan Orsa och Sveg där jag säkerhets tankade 25 liter och för att fylla på blyersättning som hade tagit slut vid tankningen i Jönköping.

Klockan var nu 08:00 och efter lite frukost på macken tog jag den sista etappen på 18 mil. Vilket nu kändes som en kort tur eftersom jag nu var i Jämtlands län och Plan 53 verkade må väldigt gott över att vara på hemmaplan så att säga.

Strax efter 10:30 på tisdagsmorgonen ett dygn efter att den sista mässdagen nyss börjat kunde jag svänga in på Bagarvägen i Östersund och gå och lägga mig. Plan 53 hade nu verkligen levererat och gått felfritt i över 60 mil.
 

Kommentarer

#1
Tom
2018-04-20 11:07

Jag ville bara säga att jag verkligen uppskattar era artiklar! Ha en bra fredag:)

#2
Donald Eriksson
2018-04-21 00:37

Mycket intressant och rolig läsning, och väldigt bra skrivet, ha de gott !

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.