Ordning i kaoset

Just nu: monumentalt kaosläge i verkstan med fem stycken lösa motorer. Omstrukturering av verktyg och en allmän röra med delar till ett antal fordon. Ibland blir det bara lite för mycket av allt och lönlöst att försöka uträtta något konstruktivt i denna misär. Vintern har även kommit med full kraft så att som sommartid fösa ut allt som inte används genom verkstads porten är inte så lyckat.

Lite av oredan i verkstan kan även visa lite av hur det är ibland även mentalt med alla "tusen" projekt på gång samtidigt. Men på ett ibland lite märkligt sätt blir det ändå en slags ordning på torpet. Ibland räcker det med en rejäl promenad med bästa kompisen Mr Cleveland för att rensa tankar och som alltid är ivrig på att vara med på hussens upptåg

Jag är definitivt ingen teoretiker utan en doer ut i fingerspetsarna. Det är trial and error mest hela tiden där jag försöker lagra alla dumma misstag i en minnesbank som är både stor och ibland jävligt glömsk. För mig är det svårt, för att inte säga stört omöjligt, att läsa en vanlig bruksanvisning. Jag ger mig helt enkelt inte den tiden att vara teoretiker och har inte heller det tålamodet.

Plan Farfar bygget kör jag på i vanligt "Jullesätt" helt utan ritningar och även om det finns en planering på alla olika moment så går mycket på impuls. Det är liksom en salig röra hela tiden. Allt finns i huvudet från scratch till färdig slutprodukt. Till och med hur vissa bitar eller en hel bil kommer se ut lackad och klar har jag i regel en färdig bild på näthinnan.

Det kanske kan låta som mumbo jumbo. Men det första jag gjorde när jag lossat Dodge karossen från släpvagnen var att fota den rakt från sidan. Den bilden på karossen klippte jag sedan om med en moderat taksänkning och till pickuphytt. Det var allt, sedan är resten ren och skär action helt utan manualer.

Nu är vi alltså framme vid ett riktigt spännande och intressant jobb långt från tråkig rostlagning och konstruktion av nya sparklådor. Det börjar bli dags att knyta ihop säcken, ehh ... karossen. För även om jag börjat med en Epa så blir det inte så mycket traktor med bara en torped och två dörrar.

Ok! När man byggde Epatraktor på en 1920 eller 30-tals bil gjorde man dessa i regel öppna. Det var ju även min Dodge där karossen egentligen bara bestod av en brandvägg. Dels så var väl inte behovet av en skyddande hytt prio ett. Men framförallt så hade många bilar trästomme som var klädd med plåt.

Som exempel hade Chevrolet trästomme i sina karosser så sent som 1936 men inga undantag utan regler. Bland annat Dodge byggde helstålskarosser redan 1928 och Chrysler 1927 Vidare tror jag mångas avsaknad av svets och framförallt möjligheter att svetsa tunnplåt annan än med gas var en bidragande orsak.

Även det fanns många otroligt duktiga karossmakare så är det heller inte direkt enkelt på en 20-tas bil att bara yxa bort dryga meter på mitten för att sedan passa in bakdelen mot framdörrarna.

Om vi nu kikar på Dodge 28: an så är karossen mycket smalare fram än bak. Förarplatsen är rent hysterisk trång i jämförelse med baksätet där ren limousine-känsla råder med både fotsteg, rullgardiner och kurvhandtag.

Sammalika gäller för de flesta 20-talare och även i viss mån under hela 1930-talet även om det decenniets bilar blev mycket rymligare framförallt i framsätet.

Nu är inte Dodgen någon liten bil. Tvärtom så är den mycket större än exempelvis en motsvarande A-Ford. Men bakdelen måste krympas avsevärt på bredden om den ska passa mot framdörrarnas bakkant. Även höjd på tak, välvning mot vindrutans övre kant med mera krånglar till operationen.

Det är alltså inte helt  enkelt att få till en linjeskön bakdel på hytten och en simpel lösning hade varit att bara slå på en platt bakvägg. 1927 års Dodge Truck ser även ut så men -27: an har även ett mycket äldre och högre linjespel på hela karossen.

Ska det här bygget ha någon mening så vill jag det ska se fabriksmässigt ut. Även om min hytt blir lite av en fantommodell så får det absolut inte vara hafs och slafs. Det finns så otroligt många exempel på framförallt Epor där yxmördade karosser mekats ihop utan ett större känsla, inte sällan med direkt katastrofresultat.

Med andra ord så krävs det nu både en hel del fintänk och många avbrott med betraktande på avstånd för att suga in hur det kommer bli. Just det är lite av kärnan i ett bygge i den här kalibern som gör det hela till ett ekonomiskt vansinne om man skulle ta på sig detta mot någon annan.

Det tar massor av tid att enbart fundera, prova och försöka bilda sig en uppfattning om hur slutresultatet ska bli. Men det måste få ta tid. Konstruktioner, former och framförallt stuk ska sjunka in och en idé som exempelvis föds en sen natt kan visa sig vara lika genial som kass.

Jag ställer höga krav på mig själv att det ska vara funkis redan när första svetsen sätts. Det är mördande tråkigt att behöva göra om och jag blir tokig på mig själv när jag gör fel. Samtidigt är belöningen när lösningen på ett krångligt problem blir bättre än väntat. Då kan en rent euforisklycka sitta i flera dagar.

Bild och text Lars "Julle" Olofsson