Bara att delta i detta motoriserade partykaos som rör sig över hela Västerås. Få vara mitt i denna röra av Sveriges USA-bilar på en av Europas största bilträffar är en otroligt häftig upplevelse i sig
Västerås och Summermeet
Jag hade tänkt provköra på onsdagsträffen med sitt tillhörande fika men den planen sprack och jag var sur över detta mest hela dan. Men sent på kvällen hade vi i alla fall fått liv i maskin och en kortare provtur kunde ske. Plan 53 levererade nu en kraft som jag inte känt tidigare. Det var alltså såhär en riktigt kry 235 skulle kännas och kopplingsorrandet som både Kåre och jag irriterat oss på var nu helt borta.
Innan Västeråsresan ville jag ändå lägga ett antal mil på nya motorn här omkring lite mer lokalt än att bara dra iväg och kanske få eldavbrott typ 40 mil söderut. Till Lövberga 12,5 mil norrut där egentligen hela historien om Plan 53 för mig och Kåre tagit sin början tidigt 60-tal kändes som ett bra provkörningsmål. Dessutom inbillade jag mig att det kanske skulle göra Chevan gott att få lite återblick av hur det varit då och livet nu som Kåre och jag gett den åter.
Tidigt på torsdagskvällen stoppade jag därför in familjen i Chevan och drog norrut på en riktigt norrländsk provkörning. Det var en skön kväll i strålande väder och så här gott hade jag aldrig tidigare upplevt 53´an leverans av milen upp mot Strömsund.
Det är alltså en jäkla skillnad i både kraft och gång. Bilen går oväxlad uppför branta backar, tappar ingen fart och den gör utan problem 120 km/h tillsammans med övrig trafik. Plan 53 växte nu rejält med sin uppgift och jag satt och riktigt småmyste. Framförallt efter vi gjort ett par duktigt snabba omkörningar av ett par husbilsekipage. Nu om något är Plan 53 riktigt kul att köra.
Nu finns tyvärr inte garaget kvar i Lövberga där 53´an stod den där junieftermiddagen 1964 när 16 åringarna Rolf Melander och Uffe Sjöblom mer eller mindre drog sticka om vem som skulle få köra Chevan hem till Strömsund efter Rolf gjort affär på den för hela 275 kronor. Men ändå, det kändes lite som att sluta cirkeln att kunna stanna till på platsen mitt i byn längs vägen där garaget legat.
Vi var hemma vid 22:30 tiden och det blev verkstad direkt för Plan 53. Jag kollade olja och pratade lite sådär förtroligt med bilen som ett par riktigt bra kompisar gör. Samtidigt som jag torkade bort en oljedroppe som sölats på innerskärmen. Berättade jag för Plan 53 att vi nästa dag skulle köra rätt längt söderut för att få träffa en massa andra amerikanska bilar. Men att jag först ville kolla upp så allt var okej. Det gjorde jag ju nu för att valla in lite mer säkerhet och förtroende hos 53´an men det nämnde jag givetvis inte högt.
Jag checkade växellådsolja och rundsmorde framvagnen. Det gick i några deciliter olja i växellådan. Det syns att den läker i bakre tätning eller packbox men det känns inte som någon katastrof. Visst har lådan lite transljud och ett karaktäristiskt gammelbilsdrevljud vid nerväxlingar. Men för jösse namn! Det är en riktig penselrenovering där lådan plockades fram rakt ur ladan hos Uno. Vi har sedan endast tvättat utsidan, lackad och fyllt olja för sedan bara börja köra med den.
Däremot spårvagnen i bakaxeln har börjat dra på en större stenkross och axeln kände jag faktiskt lite oro över under kvällens resa. Axeln väsnas inte kollosalt första milen men när driftstemperatur nås blir det bra nog orkester som det till viss del går att sköta volymen på med hjälp av gaspedal, utförsbackar och hastighet.
ÅTTA deciliter spillde jag i axeln innan det rann ut ur nivåpluggen. Jamen va fan! Åtta deciliter? tror den rymmer 1,2 liter totalt. Axeln var alltså i princip helt utan olja så klart som fasen den larmar. Märkligt är att 53´an lämnar inga fläckar där den står utan den läker alltså endast under färd och läckaget är lite väl mycket för det ska vara bra. Vi måste alltså göra något åt bakaxeln för fortsätter vi åka såhär kommer det på nytt sluta med stillestånd längs vägen.
Det finns nu två vägar att gå. En är att renovera den vi har men då blir ju Plan 53 invalid under ett tag. Så bästa vore att få tag på en lös axel att fixa intill och sedan bara switcha en eftermiddag. Vi har redan fått ett erbjudande om en axel från en Chev 51´a men den har hysteriska 4:11 i utväxling och det är ju helt otänkbart. Varv har vi redan nu så det räcker. Original utväxlingen på 1953 års Chevrolet är 3:70 när den har manuell växellåda.
Helst skulle vi vilja ha tag på en axel från en bil med PG-låda. Alltså en automat, hur ”enkelt” det nu är eftersom det var mest manuella som såldes. Svenska bilägare har ju först de senaste decennierna insett vad suveränt det är med automat i sina bilar. Automaten har 3:55 och det skulle bli klockrent i Plan 53 som egentligen är lite för varvig för normalt landsvägstempo.
Vi är även bakbundna av att hitta en bakaxel från 1953 eller senast 54 eftersom det är kapslad kardan fram till -54 Så nu ber vi alla våra följare/ Vem har en bakaxel till Plan 53?
Ring, skicka ett mejl eller hitta mig eller Kåre på exempelvis Facebook. Huvudsaken vi får tag på en axel och finns den i Ystad eller Kalix spelar ingen roll. Vi löser frakten om affären är rätt.
Du når mig på 070-071 75 75
Klockan 8:30 fredag morgon backade jag ut Chevan ur garaget. 53´an startade direkt och kändes mer än pigg på äventyr. Avgång var satt till 09 och vi skulle möta upp Magnus Bellman och Stefan Eriksson som skulle slå följe med oss i Magnus 1953 Ford F-100 pickis till Västerås.
På macken i Brunflo fyllde vi upp tankar och tog den obligatoriska mack korven. Ingen resa utan korv och ibland kan jag ställa mig frågan hur klarade sig hungriga bilister sig tidigare?
Vi höll stadiga 100km/h genom ett mycket varmt sommarfagert Sverige med bra musik strömmande ur den fantastiskt vackra kromade instrumentpanelen, öppen sidoruta och armbågen på dörrkanten. Precis som det ska vara när bilåkning når sin absoluta topp och resan blir själva målet.
Sönderstressade semesterbilister körde om i sina anonyma framtidsåk med glasstörstande barn i baksätet men vi ägnade dom inte en blick eller ens en tanke. Utan höll istället span på andra entusiaståk och höjde handen till hälsning vid varje möte.
Att vara på resa i gammelbil innebär för mig en härligt loj och avslappnad stil som jag bara älskar och vi kommer ofta i lag med likasinnade. Gör ingen skillnad oavsett Amazon, Buick eller Datsun.
Vi äntrade crusing rundan i Västerås runt 17:30 på kvällen.
Berit tittade fascinerat på alla jänkare. Hennes referenser är närmast Classic Car Week i Rättvik som vi ofta besökt men Västerås är något helt annat. Minns själv för 30 år sedan mitt första besök som då hette Power Meet hur det så totalt slog knock out på mig. Fanns det verkligen så många amerikanska bilar i Sverige här och nu på samma plats?
På lördag förmiddag i kön på väg ut på flygfältet där själva träffen hålls plingar det till i min telefon. Det är Facebook som vill berätta ett minne och jag klickar upp texten och bilden som jag tagit vid samma klockslag för precis ett år sedan. På bilden sitter jag på vår veranda med bägge datorena framför mig och skriver första uppdateringen om mig och Kåre i historien om Plan 53.
Vi hade hämtat Chevan hos Uno kvällen innan där den stått på dekis trasig och eländig sedan 1979 och varken jag eller Kåre hade egentligen inte en anings av en aning vad vi föresatt oss med löftet att fixa den gamle körbar och besiktad på endast 71 dagar.
Idag, alltså precis ett år har vi nu kört 60 mil söderut med 53´an. Rostfri med uppfixat yttre och helt ny inredning. Det är lack och ordnat chassi 235´an spinner som aldrig tidigare och startar bara man tittar på nyckeln. Det är full leverans och klockren funktion.
Bara att delta i detta motoriserade partykaos som rör sig över hela Västerås. Få vara mitt i denna röra av Sveriges USA-bilar på en av Europas största bilträffar är en otroligt häftig upplevelse i sig som måste upplevas live och på plats. Dessutom göra det med vår 53´a Cheva. Just det är mer än stort och något jag kommer leva på länge.
Bild och text Lars ”Julle” Olofsson
Jag hade tänkt provköra på onsdagsträffen med sitt tillhörande fika men den planen sprack och jag var sur över detta mest hela dan. Men sent på kvällen hade vi i alla fall fått liv i maskin och en kortare provtur kunde ske. Plan 53 levererade nu en kraft som jag inte känt tidigare. Det var alltså såhär en riktigt kry 235 skulle kännas och kopplingsorrandet som både Kåre och jag irriterat oss på var nu helt borta.
Innan Västeråsresan ville jag ändå lägga ett antal mil på nya motorn här omkring lite mer lokalt än att bara dra iväg och kanske få eldavbrott typ 40 mil söderut. Till Lövberga 12,5 mil norrut där egentligen hela historien om Plan 53 för mig och Kåre tagit sin början tidigt 60-tal kändes som ett bra provkörningsmål. Dessutom inbillade jag mig att det kanske skulle göra Chevan gott att få lite återblick av hur det varit då och livet nu som Kåre och jag gett den åter.
Tidigt på torsdagskvällen stoppade jag därför in familjen i Chevan och drog norrut på en riktigt norrländsk provkörning. Det var en skön kväll i strålande väder och så här gott hade jag aldrig tidigare upplevt 53´an leverans av milen upp mot Strömsund.
Det är alltså en jäkla skillnad i både kraft och gång. Bilen går oväxlad uppför branta backar, tappar ingen fart och den gör utan problem 120 km/h tillsammans med övrig trafik. Plan 53 växte nu rejält med sin uppgift och jag satt och riktigt småmyste. Framförallt efter vi gjort ett par duktigt snabba omkörningar av ett par husbilsekipage. Nu om något är Plan 53 riktigt kul att köra.
Nu finns tyvärr inte garaget kvar i Lövberga där 53´an stod den där junieftermiddagen 1964 när 16 åringarna Rolf Melander och Uffe Sjöblom mer eller mindre drog sticka om vem som skulle få köra Chevan hem till Strömsund efter Rolf gjort affär på den för hela 275 kronor. Men ändå, det kändes lite som att sluta cirkeln att kunna stanna till på platsen mitt i byn längs vägen där garaget legat.
Vi var hemma vid 22:30 tiden och det blev verkstad direkt för Plan 53. Jag kollade olja och pratade lite sådär förtroligt med bilen som ett par riktigt bra kompisar gör. Samtidigt som jag torkade bort en oljedroppe som sölats på innerskärmen. Berättade jag för Plan 53 att vi nästa dag skulle köra rätt längt söderut för att få träffa en massa andra amerikanska bilar. Men att jag först ville kolla upp så allt var okej. Det gjorde jag ju nu för att valla in lite mer säkerhet och förtroende hos 53´an men det nämnde jag givetvis inte högt.
Jag checkade växellådsolja och rundsmorde framvagnen. Det gick i några deciliter olja i växellådan. Det syns att den läker i bakre tätning eller packbox men det känns inte som någon katastrof. Visst har lådan lite transljud och ett karaktäristiskt gammelbilsdrevljud vid nerväxlingar. Men för jösse namn! Det är en riktig penselrenovering där lådan plockades fram rakt ur ladan hos Uno. Vi har sedan endast tvättat utsidan, lackad och fyllt olja för sedan bara börja köra med den.
Däremot spårvagnen i bakaxeln har börjat dra på en större stenkross och axeln kände jag faktiskt lite oro över under kvällens resa. Axeln väsnas inte kollosalt första milen men när driftstemperatur nås blir det bra nog orkester som det till viss del går att sköta volymen på med hjälp av gaspedal, utförsbackar och hastighet.
ÅTTA deciliter spillde jag i axeln innan det rann ut ur nivåpluggen. Jamen va fan! Åtta deciliter? tror den rymmer 1,2 liter totalt. Axeln var alltså i princip helt utan olja så klart som fasen den larmar. Märkligt är att 53´an lämnar inga fläckar där den står utan den läker alltså endast under färd och läckaget är lite väl mycket för det ska vara bra. Vi måste alltså göra något åt bakaxeln för fortsätter vi åka såhär kommer det på nytt sluta med stillestånd längs vägen.
Det finns nu två vägar att gå. En är att renovera den vi har men då blir ju Plan 53 invalid under ett tag. Så bästa vore att få tag på en lös axel att fixa intill och sedan bara switcha en eftermiddag. Vi har redan fått ett erbjudande om en axel från en Chev 51´a men den har hysteriska 4:11 i utväxling och det är ju helt otänkbart. Varv har vi redan nu så det räcker. Original utväxlingen på 1953 års Chevrolet är 3:70 när den har manuell växellåda.
Helst skulle vi vilja ha tag på en axel från en bil med PG-låda. Alltså en automat, hur ”enkelt” det nu är eftersom det var mest manuella som såldes. Svenska bilägare har ju först de senaste decennierna insett vad suveränt det är med automat i sina bilar. Automaten har 3:55 och det skulle bli klockrent i Plan 53 som egentligen är lite för varvig för normalt landsvägstempo.
Vi är även bakbundna av att hitta en bakaxel från 1953 eller senast 54 eftersom det är kapslad kardan fram till -54 Så nu ber vi alla våra följare/ Vem har en bakaxel till Plan 53?
Ring, skicka ett mejl eller hitta mig eller Kåre på exempelvis Facebook. Huvudsaken vi får tag på en axel och finns den i Ystad eller Kalix spelar ingen roll. Vi löser frakten om affären är rätt.
Du når mig på 070-071 75 75
Klockan 8:30 fredag morgon backade jag ut Chevan ur garaget. 53´an startade direkt och kändes mer än pigg på äventyr. Avgång var satt till 09 och vi skulle möta upp Magnus Bellman och Stefan Eriksson som skulle slå följe med oss i Magnus 1953 Ford F-100 pickis till Västerås.
På macken i Brunflo fyllde vi upp tankar och tog den obligatoriska mack korven. Ingen resa utan korv och ibland kan jag ställa mig frågan hur klarade sig hungriga bilister sig tidigare?
Vi höll stadiga 100km/h genom ett mycket varmt sommarfagert Sverige med bra musik strömmande ur den fantastiskt vackra kromade instrumentpanelen, öppen sidoruta och armbågen på dörrkanten. Precis som det ska vara när bilåkning når sin absoluta topp och resan blir själva målet.
Sönderstressade semesterbilister körde om i sina anonyma framtidsåk med glasstörstande barn i baksätet men vi ägnade dom inte en blick eller ens en tanke. Utan höll istället span på andra entusiaståk och höjde handen till hälsning vid varje möte.
Att vara på resa i gammelbil innebär för mig en härligt loj och avslappnad stil som jag bara älskar och vi kommer ofta i lag med likasinnade. Gör ingen skillnad oavsett Amazon, Buick eller Datsun.
Vi äntrade crusing rundan i Västerås runt 17:30 på kvällen.
Berit tittade fascinerat på alla jänkare. Hennes referenser är närmast Classic Car Week i Rättvik som vi ofta besökt men Västerås är något helt annat. Minns själv för 30 år sedan mitt första besök som då hette Power Meet hur det så totalt slog knock out på mig. Fanns det verkligen så många amerikanska bilar i Sverige här och nu på samma plats?
På lördag förmiddag i kön på väg ut på flygfältet där själva träffen hålls plingar det till i min telefon. Det är Facebook som vill berätta ett minne och jag klickar upp texten och bilden som jag tagit vid samma klockslag för precis ett år sedan. På bilden sitter jag på vår veranda med bägge datorena framför mig och skriver första uppdateringen om mig och Kåre i historien om Plan 53.
Vi hade hämtat Chevan hos Uno kvällen innan där den stått på dekis trasig och eländig sedan 1979 och varken jag eller Kåre hade egentligen inte en anings av en aning vad vi föresatt oss med löftet att fixa den gamle körbar och besiktad på endast 71 dagar.
Idag, alltså precis ett år har vi nu kört 60 mil söderut med 53´an. Rostfri med uppfixat yttre och helt ny inredning. Det är lack och ordnat chassi 235´an spinner som aldrig tidigare och startar bara man tittar på nyckeln. Det är full leverans och klockren funktion.
Bara att delta i detta motoriserade partykaos som rör sig över hela Västerås. Få vara mitt i denna röra av Sveriges USA-bilar på en av Europas största bilträffar är en otroligt häftig upplevelse i sig som måste upplevas live och på plats. Dessutom göra det med vår 53´a Cheva. Just det är mer än stort och något jag kommer leva på länge.
Bild och text Lars ”Julle” Olofsson
Relaterade bildspel
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.