Bild
Nästa artikel

Plan Farfar – avsnitt 1

Nytt projekt!

Vi hade på känn. Att det skulle gå så här. Klassikers Lars ”Julle” Olofsson har ett obeskrivligt driv när det kommer till att förvandla skrot till sensation. Det såg vi med succéserien Plan 53 och vi märkte det på Klassiker på Wenngarn. Tillbaka till Östersund infann sig en viss rastlöshet hos Julle … hmm … ser vi starten på ett nytt projekt? Här är bakgrunden.

Rastlöshet efter Plan 53

Veckorna efter Wenngarn och äventyret med Chevrolet 53:an och Plan 53 infann sig en märklig tomhetskänsla. Det var nästan en liten ångestfeeling att nu är det över fast det egentligen var nu det egentliga nöjet började.
Det var lite av en sorg liknande det man kan känna när man säljer av en dröm eller ett halvfärdigt projekt.
Alltså tvärt emot det som egentligen borde finnas när bil projekt blivit klart eller börjat landa i sin bestämd form.

Men om jag ska försöka självdiagnosticera, så efter den enorma insats Kåre Torfjäll och jag  gjorde under 71 dagar. Allt jobb under den tidspress vi satt oss i, plus den mediala bevakning vi själva skapat.
De sista veckorna enorma stresspåslag med lite sömn och mycket jobbtimmar som sedan innebar en total apokalyps på Klassikers träff i Wenngarns slottspark. Det är klart man blir påverkad.
 

För även om Plan 53 fortsatte direkt på efter Wenngarn med bland annat besiktning och massa andra saker som inte hunnit blivit klara, så blev det ändå på något sätt en mental grisnit och det gav en rastlöshet i mig som jag nästan aldrig tidigare upplevt.

När vi körde megarenoveringen av Storebror, den första Saabhusbilen för snart tio år sedan i min verkstad, var upplägget liknande Plan 53.
Det var en tajt tidsram med ett från början satt datum då den skulle vara klar. Jämförelsevis är alltså bägge dessa projekt rätt lika, till skillnad mot att nu var det höst. När Storebror var klar  så rullade den direkt ut på en sällan skådad hyllningsresa som sedan varade i flera år – och fortsätter än idag.

Plan 53 hyllas också det är inte tal om något annat. Men nu var det höst och även om vi börjat rulla med Chevrolet 53:an så var det höst och slut på sommarens bilträffar och fikakvällar.

 
 

En Epa från Farfars tid rullar in i mitt liv!

Till skillnad mot Plan 53 som egentligen från första början var en ren och skär impulsgrej, så är ”Plan Farfar” en historia och ett projekt som startades för mer än 12 år sedan. Planen var absolut inte kristallklar från första början men som under alla år har utkristalliserats till hur jag vill ha det.

Nu har aktiviteten på det här projektet under alla dessa tolv år varit rätt sömning, för att inte påstå direkt medvetslös eller död under långa perioder.
Många andra projekt och renoveringar har både startats och rullat förbi med expressfart och det är ju lite så det är för många i den här hobbyn.
Det är lätt att skaffa sig drömmar, dra på sig saker och starta nya storslagna projekt som suger all tid och framförallt stålar. Många gånger utökas familjen, det skaffas andra bostäder, byggs hus och ... ja många förstår vad jag menar.

För tretton år sedan, 2006, hade jag en halvfärdig 1928 Dodge Victory Six ståendes i verkstan som jag byggt upp från ett hopplöst skogsvrak till en hotrod.
Den bilen hade krävt nästan 10 m² plåt och bland annat hade jag byggt om karossen från 4-dörrars till två.
Ribban var satt rätt högt med mycket tankar på hi-tech och funktion med körbarhet som en modern bil. Jag hade byggt egna hjulupphängningar och monterat en modern insprutad v-åtta. Det var el-hissar, styrservo, klimatanläggning och en massa andra "krångelsaker”.
Kort sagt: tusentals timmar och ärligt så hade jag nog tröttnat lite på bygget. Alla dessa tekniska idéer drog massor av tid och energi att få till.

Samtidigt hade jag något år innan renoverat min morfars gamla Fordson major traktor från 1950. 
Det hade varit ett underbart jobb i jämförelse, med enkel och grov teknik. Stora skruvar utan finmekanik eller krånglig elektronik.
Så underbart kul. Jag var nog alltså rätt mottaglig för ny input eller rättare sagt andra enklare projekt för att slippa grotta ner mig i hi-tech krångel och just det byggets tidsram som var svår att överblicka.

Jag gillar sena 1920 och tidiga 30-talare och har många gånger velat äga exempelvis en Buick, Nash eller annan större 20-tals jänkare med en sexa under huven.
Var väl även därför jag just fastnat lite för Dodge. Ford var det ju så många andra som höll på med.
I motorkretsarna hade det börjar dyka upp gamla EPA traktorer, och då menar jag inte de som vi byggde på Volvo Duetter utan de äldre Eporna som byggdes på 1920- , 30- och 40-tals bilar.
Fasen vad fränt att ha en sådan!

Tanken växte sig starkare och ett erbjudande om en AA-Ford som var styckad till Epa för många år sedan dök upp – men åter igen detta med Ford.
Jag gjorde även en del turer och eftersök på vrak jag redan visste om. Jag har ju hållit på och fotat skogsvrak som ett intresse sedan tonåren så visst fanns det en del potentiella exemplar.
Men därifrån till att bärga och dra hem? Det stod redan nog med skrot hemma på min gård.

Det kanske hade kunnat stanna där men nu skulle en god vän åka till Luelåtrakten för att hämta ett helt lastbilslass med massa gammalt bilskrot där det bland annat skulle vara karossdelar till A-Ford.
Det var tydligen en lada som skulle tömmas och jag minns jag var lite irriterad över jag inte hade möjlighet att följa med.

Några dagar senare på kvällen när jag åkte iväg för att hjälpa till att lossa allt skrot var det julafton, för jösses så med prylar.
Förutom en mängd med axlar, ramdelar, skärmar, torpeder och bakstycken från diverse 30-40 talare så fanns det tre stycken 20-tals Epor på lasset.

Två av dessa var byggda på A-Ford men den tredje som fäste mitt omedelbara intresse härstammade från en Dodge 1928.
Visserligen var torpeden lite annorlunda jämfört med min roddade -28 Victory. Det var även en mycket grov bakaxel och annan axel fram, men kylarmantel och motor pekade klart på att det var en -28 Dodge.

Det fanns ingen tvekan, den här måste jag bara få äga för det var ju precis en sådan som min farfar mycket väl skulle kunnat haft och brukat sin mark med.
Operation övertalning startade och veckan efter kunde "Farfar" rullas in under ett skärmtak intill min verkstad. Äntligen!
Nu hade jag en alldeles egen 20-tals Epa och starta och provköra var det absolut första som stod på göra-listan.

 

Bild och text Lars "Julle" Olofsson

Läs mer om: Dodge

Kommentarer

#1
Johan Thuresson
2017-11-25 15:39

Heja Julle!

Underbart mönster på höger framdäck, vilket snyggt spår det borde bli! Läser alltid dina mekreportage med stort intresse. Vrålsnygg rod!

#2
Tobias
2017-11-27 19:58

Följer med intresse! Kanske blir min nästa hobbybil en förkrigare? Den nakna tekniken lockar

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.