Bild
Nästa artikel

Rätta stuket!

Plan Farfar del 23

Med den stora Elmia-mässan i backspegeln går Julle ner i takt en aning. Men först rekapitulerar han de sista dagarnas arbete inför avfärden till Bilsport Performance & Custom Motor Show. Och med Farfar på hjul faller allt på plats!

Egentligen var det rätt otroligt att knappt halvåret efter projektstarten Plan Farfar så var vi på väg till Jönköping och Bilsport Performance & Custom Motor Show. Det var en idé som jag fått i början av januari och då i initialskedet var det inte alls tänkt att även Plan 53 skulle med.

Men en liten tanke skapar ofta större planer än vad som menades från början och efter några samtal med Lars Edwardsson på Verktygsboden så kom vi fram till att försöka ta ner bägge bilarna till Jönköping. Egentligen är det väl rätt konstigt att man aldrig lär sig. Utan bara öser på med mer galenskap där alla sveps med i en sjuk karusell med ännu fler galna idéer.

Tankar och planer som sätter full fokus på just det man håller på med där det ska jobbas in i det sista. Saker som måste bli klara med en tajt deadline kan säkert te sig nästan löjligt orimliga men för fig skapar sådana förutsättningar en otrolig massa jävlaranamma.

Sista veckorna innan resan söderut till Elmia var därför lite av ett upplopp i vanlig god ”Julle-anda” där jag jobbade parallellt med både Plan 53, Farfar och andra ordinarie biljobb. Men nu var det var egentligen inte alls samma hets med Dodge -28:an som med Plan 53

Farfar skulle ju visas upp som projekt, allt annat var en utopi och det som hinner bli klart skulle vara bra och resten skulle få vänta till sen. Men jag hade ändå en klar målsättning på en någorlunda plåtklar kaross och att Farfar skulle stå på egna hjul.

Det var väl bra så och övriga prylar var egentligen sekundära. Viktigast var balla hjul, motorhuv på, klara fästen för de enormt stora lyktorna fram och framför allt att Farfar skulle kunna rullas in på mässan.

Bakaxeln satt redan på plats och balken med stötdämparna var färdig. Den skulle nu förbindas med ramverket för den kommande dragkulan upp på flaket och så skulle en del skruvskallar och nitar snyggas till på ramen.

Jobbet med Farfar rullade på i ett sunt tempo och jag hade egentligen en bra tidskänsla utan direkt stress. Låt gå för att det nog blev lite väl lite sömn. Kåre och jag kämpade ju samtidigt med 53:an men där föll egentligen också alla planerade bitar på plats allt eftersom. Det var väl snarast startproblemen i kylan som skapade en duktigt stor stressfaktor med Chevan.

Ja på Dodgen var det egentligen bara den där ena förbannade ”Lasse Stefanz-tröskeln” som låg som en surdeg över karossen. Det jobbet hade jag skjutit framför mig in i absurdum. Vet inte hur många gånger jag kikat på den sidan som redan var omgjord och klar och nöjt konstaterat – fan va bra den blev!

Egentligen nu när jag tänker tillbaka så fanns det ändå en rätt stor morot som väntade runt hörnet. Det är egentligen rätt märkligt eftersom så fort nederdelen av karossen kunde ses som någorlunda klar. Då skulle hjulen monteras och Farfar för första gången lossas från projektvagnen och ställas ned på verkstadsgolvet i körhöjd.

Jag var med andra ord nästan vid målsnöret för att för första gången kunna ta några steg tillbaka (viktigt) och på avstånd kunna se och ta in stuket. Dessutom väntade då ett riktigt stimulerande jobb med att få ordning på bakre hytthörnen mot taket. Alltså det sista riktigt stora karossjobbet som till sist ska göra Dodge -28:ans sedankaross komplett till pickup.

Men att komma sig för till och fixa den andra sidan hade blivit lite som pesten. Det hade blivit en total grisnit och liksom ett vakuum att ens försöka börja bocka till en ny sparklåda trots plåten sedan månader tillbaka var tillkapad och klar. Det är ju alltid ups and downs men nu funkade det inte ens med Lasse Stefanz-kassetten. Inte tvärtom heller för den delen med den bästa musiken. Jag kom liksom inte in i ”mode on”.

Men för att kunna presentera karossen som plåtklar var det bara att ta tjuren vid hornen. Dessutom var den ofärdiga tröskeln ett direkt hinder för att kunna göra klart torpedens nederdel. Det hängde liksom ihop. Jag blir bara så irriterad när jag inser att det i själva verket bara var några timmars jobb – så varför dra på detta så förbaskat?

I den totala euforin över att tröskelh...vetet nu äntligen var klart så gjorde jag nederdelen på topedens bägge sidor på under en eftermiddag. Visst är det bra märkligt att man ska behöva ge sig själv veckor av lidande och tappad sug istället för ta tag i det och sedan bara kunna gå vidare.      

Hjulen som egentligen endast skulle tjäna som skådebröd blev efter lackering av fälgar och god hjälp med påläggning av däck hos kollegan Lars-Erik Persson på Ås Bilverkstad mer än check okej.

Diagonaldäcken hämtade jag från kompisens Buick 1949 och trots sin ruggigt stora dimension (läs bredd) satt de som en smäck på Dodge 28´an. Nu ska visserligen Farfar få en annan uppsättning vad det lider men färgen på fälgarna och höjden på däcken är nog ganska rätt.

Sedan kan det ju vara bra ifall det även går att svänga vänster. Som det är nu tar det i styrstaget och bak är det mer än lovligt tajt mot ramen. Dessutom vill jag ha dubbelmontage bak precis som på en riktig lastbil.

När väl däcken kom på och Farfar för första gången fick möta verkstadsgolvet på egna hjul blev det en jäkla boost för mig. Det är ett enormt etappmål när ett projekt för första gången kan rullas ut och man utomhus från flera meters håll kan studera linjespel och verkligen ta in stuket på sitt bygge.

Nu blev det i och för sig inte så mycket rulla ut utomhus med ett stillasittande njutande och insupning av stuk och linjer. Snarare blev det precis ingenting av den saken för nu var det onsdag och kväll. Klockan var runt 18 och Plan 53 skulle in i verkstan för check av tankmätare och ett par andra småsaker. Klockan 05 knappt tio timmar senare skulle vi sedan starta upp för resa mot Elmia.

Kåre tog några snabba bilder på mig och Farfar inne i verkstan. Jag var väl medveten om att totalhöjden skulle hamna på runt 1,5 meter men det var ändå nästan lite av en chockerande medvetenenhet över hur rätt höjden blev i förhållande till övrig kaross och ram. Plan Farfar håller armhålshöjd, precis lagom för en reslig kille som jag.

Stuket stod jag sedan nere på Elmia och sög i mig mellan skurarna av intresserade besökare. Både Plan Farfar och 53 drog till sig ett stort intresse från alla som besökte Verktygsbodens stora monter. Tack alla ni som var fram och surrade, kikade och ställde frågor. Det är tack vare er man orkar hålla på med denna galenskap.

Nu kommer det bli några veckor stilla eftersom jag bara måste hinna ikapp med annat som ställts åt sidan. Det står flera klassiska bilar utanför verkstan och väntar på kärlek och jag tänkte försöka lägga några timmar på vår husrenovering. Sedan är det.... ja alltså precis som vanligt.
 

Läs mer om: Dodge

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.