Trettioårskrisen

När jag blir gammal och får råd, då ska jag köpa en Porsche tänkte jag alltid. Men med 30-årsdagen kom känslan av att livet är här och nu som en oväntad käftsmäll. Att det går att köpa en teknikraket från 1980-talet som när den kom var världens snabbaste fyrcylindriga bil för 70 000 kronor gjorde inte valet svårare. Mitt bilintresse som gått på sparlåga i några år kom nu tillbaks med våldsam kraft.
Trots att intresset ökat de senaste åren för Porsche 944 turbo är den fortfarande väldigt undervärderad jämfört med 911.  

Sparkontot var i princip tömt efter köpet, men ivern att börja fixa till bilen var stark. Egentligen borde man ge sig själv karenstid då. Det är sällan man sätter igång och byter rätt grejer i början av ett bilinnehav. Då har man inte upptäckt de fel och brister som är viktiga att rätta till.  Pengabristen ledde mig till en del felaktiga val, som att bara delvis lacka om den. Trots att mycket var lite småvisset på bilen så prioriterade jag att köpa en ny växelspaksdamask över disk hos Porsche för 2 400 kronor. Sen drabbades jag av moderniseringsivern. 1980-talsstuket skulle bort, så en vinge från en Porsche 968 fick ersätta gummivingen och det blev vita blinkers bak och fram. Gummilisten på den bakre stötfångaren tog jag bort och fordonsprogrammet på Haraldsbogymnasiet i Falun fick glasfiberspackla bort skruvhålen från gummilisten och lacka om den. Originalratten ersatte jag med en Momo Corsa och stolarna byttes från kritstrecksrandigt brunt till gråsvart med porschemönster.
Inte bara moderniseringsjävulen drabbade mig utan en ännu värre liten rackare - trimningsjävulen. Med bankkontot skrämmande tomt så köpte jag den billigast möjliga trimgrunkan: en turbo boost enhancer eller turbotrycksförstärkare. Problemet var bara att jag inte kände till att den känsliga 2,5-liters turbomotorn redan var chippad. Kombinationen var förödande och på en provtur sa den ifrån med ett svart rökmoln från avgasröret. Jag monterade bort boost enhancern, men förstod inte att motorn skadats allvarligt. Flera av kolvarna hade repats och hade ingen kompression. Vid det här laget var jag väl igenkänd av bröderna Karlsson på det som nu är Porsche Service Center Haninge. De ordnade fram en ersättningsmotor från en -87:a och gjorde jobbet så billigt det var möjligt. Men någonstans här började det spåra ur ekonomiskt. Slutnotan på det jobbet blev ironiskt nog samma summa som jag köpt bilen för. Att göra jobbet själv hade jag inte gått iland med, alternativen var att sälja bilen i befintligt skick eller skrota den. Av besparingsskäl så lät vi bli att öppna toppen. Det var förstås ett dumsnålt val. Ett knappt år senare gick topplockspackningen och jag fick bytta topp. Det kostade en månadslön, netto.

Efter knappt fyra år kom jag till vägs ände med Porschen. Jag hade lagt ner väldigt mycket pengar men det fanns fortfarande mycket att göra för att den skulle bli riktigt fin. Så jag sålde den. Det blev nästan tio tusen mil tillsammans och den fick mig åter att förstå att livets mening är bilar och inget annat.