Bild
Nästa artikel

Väckt och vräkt Peugeot 205 GTI

våra klassiker

Filosofi på hög nivå när Carl övertalas att sälja sin kära lilla Peugeot 205 GTI. Den har ju mest blivit stående.

November har blivit en typisk bilbytarbeslutsmånad för mig. Inte för att bilbehovet brukar vara särskilt trängande då utan kanske för att man gärna vill att det ska hända något i höstmörkret. Något kul.

Oftast handlar det om inköp men den här gången råkade det bli en försäljning. Och det var inte mitt fel. Ett synnerligen välformulerat mail från Mikael Granberg i Falun satte igång processen:

”En tanke som slog mig, och som jag i min fantasi nuddat vid tidigare, är om det inte är dags för dig att sälja din 205 GTI. För ärligt talat, hur mycket har du hunnit köra i sommar? Och kontrollbesiktning verkar ju inte heller ha prioriterats denna säsong. Vore det inte roligare att köpa ytterligare en snitsig Alfa? Eller en uppstudsig Mini?”

Vadå, sälja Peugeoten? Den som jag efter åratal av letande äntligen hittat, 205 GTI i originalutförande och med få mil är ju ovanligare än hönor med tänder. Men visst, det har ju inte blivit mycket kört på sistone, förra säsongen blev det inte mer än femtiotal mil och i år knappt något alls, precis som Mikael säger. Jag läser vidare i hans mail:

”Missförstå mig inte. Det är inte min avsikt att verka ohövlig, men eftersom även jag är drabbad av obotlig fordonshobbyåkomma vet jag hur bilbytartankarna alltid är närvarande, och hela tiden spelar förståndet ett spratt med tvivelaktiga argument som ständigt söker efter releventa och förnuftiga kopplingar med den klokare hjärnhalvan.”

Jo det är klart, så länge jag har tre entusiastbilar är utrymmet för ytterligare ett impulsköp obefintligt. Och det är ju så kul att köpa…


”Om du skulle få för dig att sälja din Peugeot till mig, lovar jag i min tur att den Saab 96 -62 som just nu står i mitt garage bjuds ut till försäljning. På så sätt bidrar vi båda till omsättning och omfördelning på makronivå i vad som skulle kunna kallas bilhobbyekonomin. Och så sprider vi förhoppningsvis lite glädje och engagemang till nya, stolta ägare.”

Den här killen kan verkligen argumentera! Han får mig att inse att det är sniket, på gränsen till hänsynslöst, att sitta på en bil som man inte använder. En bil som skulle göra betydligt större nytta som livskvalitetshöjare hos någon annan. Hos Mikael Granberg till exempel.
Det som slutligen gör att affären går i lås är erbjudandet om en kunnig sammanställning av fransk 1970-talspopmusik i skivform.

Under de dagar som förflyter fram till att Micke ska komma och titta på bilen och med största sannolikhet köpa den, pendlar känslorna mellan ånger och lättnad. Jag vet att jag kommer att sakna bilen samtidigt som jag också vet att jag det blir kul att försöka fylla den tomma garageplatsen.

Peugeoten är förstås inte riktigt så fin som Mikael föreställt sig den, det är ju bilar aldrig. Men han håller fast vid sitt bud och vi krånglar ut den lilla Pegan ur vinterförvaringsladan.
Sista turen för min del blir i högersätet och det är nog tur det. Hade jag fått köra hade jag nog inte släppt den snygga läderratten med det magiska GTI-emblemet i navet. 

Peugeot 205 GTI 1990

Ägare: Carl Legelius

Gjort: Skapat en tom garageplats.
Ogjort: Än är den ofylld men det finns kandidater…
Som förgjort: Att man aldrig kan sitta nöjd med en bilpark.

Kommentarer

#1
Anders H.
2011-01-15 19:45

Grattis till den nya ägaren. Orört originalskick, kan inte bli bättre.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.