Vauxhall Viva bytte namn vid överfarten över Atlanten och hette vid ankomsten Envoy Epic. Såldes i Kanada av Pontiac.
Av förståeliga skäl nådde ryska VAZ aldrig USA men däremot kom dom till Kanada, där hette den den Lada Signet och lanserades som lite finare än vad den egentligen var.
Men vänta nu, jo, visst försökte man prångla ut ryssbilar i USA. På något sätt slapp den sovjetiska terrängbilen UAZ 469 under kalla krigets radar och salufördes av en obskyr importfirma i New York. Den såldes som en VAZ, om det nu egentligen såldes några alls...
Mikrobilarna hade sin höjdpunkt i Europa under 1950-talet, i USA slog dom av någon underlig anledning aldrig igenom . Trots att Isetta även hade självaste Cary Grant som dragplåster blev det bara en parentes i historien.
Skoda såldes en period i Amerika, återigen skryts det oblygt om en förfinad bil som saknar det Detroit inte hade, ett... aluminiumblock. Det verkar även som om Felicia cabrioleten fick heta "Italia" också.
Med extravagant karosseri, vagnslyktor och vita däcksidor flirtade Land Rover inte in sig i USA. Total hybris och ganska platt fall för den engelska arbetshästen i finkostym 1964.
Simca Versailles hade i alla fall en V8 att tilltala köparna med, en sidventilare från Ford. Men man kunde köpa en större Ford Fairlane med mycket större toppventils V8 För sådär 100 dollar mindre
Daf lanserades ett tag i Amerika, man tryckte på just sin speciella finess,variomaticen. The dutch took the clutch hette en stor kampanj, som inte tog USA med storm.
Saab Sonett får räknas som en lite udda fågel också, Åtminstonde om man ser till den blygsamma produktionen gentemot konkurrenterna som främst var MGB, Triumph Spitfire, TR6 på USa-marknaden.
SAAB-Quantum var en specialare som inte är så värst känd här, formelbilar som byggdes på Saab-delar i USA av Quantum Division i Connecticut.
Ingen Ford, ingen Mercury utan en Merkur. Så skulle man sälja tyska Fordar i Amerika ansåg Bob Lutz, men det var ett kortlivat äventyr. Merkur, som var en Sierra XR4ti såldes genom Mercury-Lincolnhandlarna 1985-1989, det sita försökte man även sälja Scorpio på samma sätt men det föll inte väl ut heller.
Den brittiska sportbilen vägrade dö, retromodellen Panther Kallista erbjöds även i USA på åttiotalet.
Triumph TR10 var modellen som egentligen inte fanns. Det var Standard Ensign, en lätt föråldrad modell som sjöng på sista versen här hemma som såldes under det mer välkända Triumphnamnet i USA, där den knappt ens fick sjunga första versen.
Zoetrans hette en aktör som köpte upp och modifierade trehjuliga Reliants och sålde dom helt ogenerat som en "egen" bil. Det var nog nästan lika svårt att lura i myndigheterna att få sälja en sån här bil som att övertyga folk att köpa den.
Ja, även lilla egendomliga Zündapp Janus fick prova på det ljuva livet i USA, om än kortvarigt, den blev inte så långlivad på hemmaplan heller.
