Med bakaxeln på plats kan jag börja konstruera ramverket till dragkulan som ska sitta på flaket.
Hela ramen med övre stötdämparinfästning och hålen för den kommande dragkulan är fäst med skruv och mutter. Eftersom Dodgens originalram är en nitad konstruktion så måste förbanden i viss mån vara rörliga och inte stumsvetsade. Annars spricker det.
Den hatade ”Lasse Stefanz-tröskeln” sitter nu på plats och jag börjar bygga ihop dörrgången bak.
Plåten till bakre nedre hörnet på karossen rullade jag fram i hjulet samtidigt som till andra sidan. Fattar inte varför det ska behöva ta sådan tid och att man ska dra så förbaskat på detta tråkjobb som egentligen gick fort att göra.
Tröskelns början och torpedens avslut känns mer stimulerande att tillverka eftersom formen är komplicerad.
Här var det egentligen lite av famla i blindo. Ingenting fanns kvar som kunde ge facit på hur det sett ut från fabrik. Utan det är fritt skapande som gäller med ledning av kassa små bilder som hittas på webben.
Lars-Erik Persson på Ås Bilverkstad har däckmaskiner från Verktygsboden som snabbt och effektivt kränger på Buick -49:ans diagonaler på mina nylackerade Volvo 850 fälgar. En otroligt smart finess på den här däckmaskinen är det luftstyrda däckkrängarjärnet. Så lättsamt att slippa krångla manuellt med att bända i däcket. Här styr du allt med joysticks.
Kåre kan som vanligt inte hålla sig från putstrasan och han får snabbt tillbaka det vita i däcksidan.
Nu är det väldigt nära touch down. Det är stort när projektet kan ställas ner på verkstadsgolvet för första gången.
Jag bygger först ihop takets bakre hörn och kapar ur kilar för att stora hålet ska få rätt linjering mot bakväggens skarvar.
Buick 29-30 strålkastarna är två jättepjäser som verkligen ger Dodge 28´an ett ansikte och jag bara älskar stuket med lågt sittande stora lyktor.
Vi lastar sedan jättetrailern med moppar, Farfar, sommardäcken till 53:an... Allt flyter nu enligt plan.
Minuterna innan första besökarna släpps in på långfredagen kl 09 det var en jättekö utanför. Så har vi även fått ner Plan 53 till Jönköping och lyckats knixa in Chevan på plats i montern. Stresspåslaget som släppte just då var inte att leka med. Mässan kan börja.
Mark Willhans var inte sen att kliva in för lite torrbrytning.
Jag bara älskar stuket, det är precis som jag föresatt mig och nu känns det som det bara är roliga saker att göra framöver.
Vi packar ihop och lastar måndag eftermiddag i strålande solsken med vårkänslor i kroppen. Det här var jättekul och jag hoppas redan nu på en visning om ett år!
