Den störda logistiken med framskottandet av bilar fortsätter i den jämtländska rekordvintern. Plan 53 stod ute en natt och sedan var Chevan täckt av två decimeter nysnö.
Inte nog med det blir blött på golvet. Förutsättningarna för vettigt maskeringsjobb sjunker drastiskt med snöiga kalla objekt. Det blir mycket kaffe under tiden snö, vatten och kyla försvinner.
Cleveland har ringa förståelse över husses skottande, sopande och flytt av bilar men han är gärna med där det händer och rejsa i djupsnön runt hussen är superbusigt.
Det blir lite finlir av ett par plusbucklor innan maskering.
Maskering är avskytt av många men kul jobb enligt mig då det är en solklar indikation på att nu är det nära.
Första varven funkade, det var lite senare det började hända saker.
Jag postar ingen bild på rinn-misären som vi nu ska glömma och sitta och garva åt om två månader. För bra synlighet vid slipning dimmar jag på lite vanlig färg ur en sprayburk. Det blir samma effekt som använda kolpulver.
Det var ett jävla slitgöra rent utsagt. Tilltaget att lägga epoxygrund i tjocka lager istället för slipgrund skulle fasen bötfällas så man lär sig. Framförallt när tjocka rinningar ska klossas ner med 400 papper.
Det var en bra känsla och Kåre var åter på bra humör (det är han i regel) när vi kunde slutmaskera inför topplack.
Ja äntligen, fulförren är ett minne blott. Det finns små spår efter en rejäl rinning. Det bjuder vi på, dörren ser helt klart mycket bättre ut nu än innan.
Ute i ljuset kan vi så då nöjda konstatera att även trottoarsidan är match med övrig bil.
