Projektet lider mot sitt slut. Blandade känslor. Många mil. 152 friska mil så här långt. 41 timmar och 44 minuter körtid. Snittet: 36,4 km/h. Toppfart oförändrad. Vi har åtta mil kvar till Ramsele. Där ska Föreningen Saab 92h få en exlusiv förhandstitt på filamren Joakim Stråhles dokumentär om 92-husbilen. Han har följt projektet från början. Spännande! Sedan blir det årsmöte i föreningen och naturligtvis mingel och snack med de trevliga ångermanlänningarna. Classic & Veteranfordonsdagen startar klockan 10.00. Läs mer på http://www.ramsele.com/presentation/motorhistorikerna

Långa sträckor idag. Glesare mellan orterna. Vi måste blåsa på om vi ska vara i Ramsele i morgon förmiddag. Men lite loppis får det bli. Nödvändiga stopp när det blir monotont. Bräcke bräcker Nyhem i utbud och priser, men Nyhem tar igen på antal rum. Ett helt hyreshus med grejer i varenda lägenhet. Undrar hur det gick med den arkitektens karriär. Som det ser ut nu vevar vi ner stödbenen i Bispgården ikväll.

Välkomna till Falu koppargruva stod det i mejlet. Bara några minuter senare ringer Anna-Lena Grusell, chef för besöksservicen vid gruvan. – Ni måste komma hit. Jag bjuder på mat. Där var betänketiden slut. Men ska vi vara helt ärliga var inte födan avgörande. Koppargruvan i Falun är Världsarvslistad – och i världsklass. Än bättre blir det när Anna-Lena tar sig an oss med energi och hjärta. Vi far runt mellan modeller av Polhems uppfordringsverk och repslageri-museum där järntrådar tvinnas till hissvajrar. Gruvan drev på den tekniska utvecklingen i flera hundra år. Vaktmästaren Christer Karlsson har alltid en extra nyckel i sin knippa i tvåkilosklass och innan vi hinner att fattat har han låst upp en rödfärgad dörr och lockat ut oss till Sveriges vidrigaste plats. Hit kommer inte vanliga turister, bara de som reser i husbilar byggda på Saab. – Kom ut på gallret, säger Christer. Ler han inte lite? Det är då vi tittar ner. Vi står rakt över ett drygt 200 meter djupt gruvschakt. Någonstans där nere i jordens helvetespunkt lyser en ensam, livrädd glödlampa. Tvångstankar och livslånga mardrömmar har triggats av betydligt mindre händelser än så. Vi får höra berättelser om gruvarbetare som åkte upp och ner i gruvhinken och svingade sig av i farten vid rätt ort, på halkiga träskor med bloss i munnen och full packning. Om hur sjusovare bestraffades och hur Fet-Mats slutade sina dagar nere i mörkret. Efter att bara ha snuddat vid denna mer än tusenåriga gruvhistoria ter det sig lite futtigt att ställa sig och snacka bil. Men det går. Ett gäng entusiaster från företrädelsevis Dalarnas Automobilklubb hade slutit upp på gårdsplanen utanför gruvkontoret. Vi tror att Anna-Lena och Christer hade ett finger med i spelet även där. Tack för en suverän eftermiddag! Du hittar mer på: www.falugruva.se

– Den här fick jag av min fru Karin i 50-årspresent, säger Lasse Hedman och svingar sig upp i en orange och grann Landsverk, en maskin som gräver effektivare än den går fort på vägen. Toppfarten är 30 knyck och då hörs det över halva Hälsingland. För bara någon helg sedan tog han turen in till bygdegården i Järvsö för att visa upp sin maskin. Den fungerar perfekt, men det är ingen bra konstruktion i vissa detaljer, menar Lasse, Bland annat är bromscylindrar hämtade från Volvo PV. Lingrävare ska det vara och det står åtskilliga på gården. Tunga trotjänare iklädda rostkostym eller nytvättat jobbarställ, men kraftfulla logotyper. Järn i massor. Maskiner som byggde det moderna Sverige och sedan glömdes bort i grusgropar och bakom magasin. Tur att det finns folk som Lasse och Karin, som påminner oss om att även detta är ett kulturarv. Men det kostar på att vara maskinräddare. – Hittar man någon blir det alltid tal om kilopris, kanske två kronor. Och så frakten på det... Se mer på hemsidan: http://www.veteranmaskiner.se

Paus i Norsholm. Vid Göta kanal. Härliga Östergötland. Som de saltgurksnarkomaner vi är var vi bara tvungna att ladda upp ordentligt med Brinks färsksaltade i gårdsbutiken utanför Kimsta. Ett kilo kan i bästa fall räcka till Småland. Mobiltelefonen proppad med mejl och flera samtal i röstbrevlådan. Vi känner oss välkomna precis överallt och några har redan förstått vad det hela går ut på och kastat in flotta erbjudanden om käk... Härligt. Det lär bli en händelserik vecka, förhoppningsbvis helt befriad från snabbmat, detta fördärv. Rapport från transporten av 92:an säger att man nu har Jönköping i synranden. En förtrupp i en Saab cabriolet touchar Värnamo any minute. Nu måste vi lägga mil. Klockan 12 i morgon går starskottet i Ystad. På torget. Måtte det inte vara ett sådant där bilbefriat torg. Vi kanske kan klassa in som valstugor eller nått. Vill du mejla oss så är det: sverigeresan@gmail.com

Det var en omgång ordentligt urkokta besättningsmän som rann ut på Ystads gatstensbelagda turistparadis. Men nu var det natt och mopedbilar blandades med femtiotalets fenmaskiner. En och annan epatraktor. Och så vi då i en Saab 95 – som omedelbart fick soppatorsk! Det var en stilenlig avrundning efter en kväll av idel missöden. Hungriga var vi också. På motorvägen sprack avgaspackningen, den nybytta. Nu låter bilen som en tröska. I det läget försökte jag muntra upp mig med lite kartstudier i läslampans sken. Ljuskäglan från den handplockade armaturen, den jag köpte för flera år sedan för dess utstuderade design, var mildgult och vackert. När jag kom till Brösarp i mina tankar rann plötsligt plastglas ur sitt fäste. Bokstavligen rann. Den hade smält på en sekund. När svordomarna gjort sitt tände jag nästa lampa. Försjönk på nytt. Även den en speciellt utvald armatur, perfekt i stil och utförande för just min husbil. Så smälte den också. På en halv sekund. Bensinproblemet löstes tack vare hjälpsamme Erik Weberup som kom från ingenstans i sin Saab cabriolet. Plötsligt var han bara där med en dunk och ett leende. Tack! Vid pass halv ett på natten, efter en fatal felkörning kunde vi i mörkret rulla in i den lilla versionen av peace & love festivalen utanför Kåseberga. Där väntade Nordiska Typ2-klubben med sina härliga folkor. På plats var också gänget från Borlänge. Äntligen!

Expeditionen får förstärkning i Jönköping. Stefan Wulff kastar in en sedan l'&aumlänge uppblåst luftmadrass, den landar bredvid den längs vägen inköpta grillen samt kylboxen. Trasslar in sig i två brassestolar som redan dragit på sig åtskilliga svordomar. Vardagsrummet var ju nystädat alldeles nyss... Vi har 32 grader i skuggan (termometern sitter under skafferiet). Luftväxlingen är aningen bättre än den i Apollo 13. Just nu tröskar vi Småland. I Markaryd är det dags att tanka – igen. Bensinräkningen för det här äventyret kommer nog även den hamna i Apolloklass. Ikväll (i natt?) hoppas vi på lite beachparty med Nordiska Typ 2-klubben på en strand nära Ystad. Folkabussar och andra sorters bussar i skön samvaro. Gitarr? Jodå, den ligger inknökad bakom campingbordet, yllefiltarna och flatbäddsskannern...

Fullt med folk på torget i Ystad. Vi träffar entusiaster som tagit tåg, buss och fotvandrat hit bara för att träffa oss och se på husbilarna. Erik i sin Dyna Panhard Z 1955 hänger på karavanen just nu. En störtskön originalbil som du kommer att få läsa om i Klassiker senare i år. Alla är rödmosiga av värmen. Niclas har minst 40 grader i 92-husbilen. Vi är på rull och snart är det snart kaffedags i Hammenhög. Sedan blir det Autoseum i Simrishamn. Möt oss där!

Plötsligt ville inte 92:an starta. Även om strömförbrukarna är få, nästan i moppeklass, går det inte att köra utan laddning i all oändlighet. Som tur är hade vi ett splirrans nytt extrabatteri i 95:an. Anders tog som vanligt tag i sakern och utförde skiftet.. Det nya batteriet ställdes för väghållningens skull mitt i bodelen, ansluter med startkablar. Det ser lite otäckt, tortyrmässigt ut. Anders (som avskrivits från alla nakenchockanklagelser) ser mer brydd ut för varje mil vi närmar oss Jönköping. En ny rem är verkligen nödvändig. Nu! Hör av dig du småländska maskinaffärsföreståndare! Snälla, öppna din butik om så för bara några minuter! Eller du Saabfantast. Sluta krama ditt vitrinskåp. Låt den där museiremmen du lagrat så länge nu göra lite nytta! Vi kan ju inte låta vår karavan stoppas av så enkla saker...

Tipsen strömmar in – tack! Efter en belönade tur över Ödestugu och Tenhult rullade vi in till Huskvarna där Anders Danling mötte upp med en original Saab 92 generatorrem. Väldigt original. Remmen var  gissningsvis tillverkad våren 1954 och efter helt arbetsliv förväntades den nu ta tjänst i en Saab 92h. Om den avskrivna remmen var fransig i överkant var den här bara, tja, väldigt sliten.

Men det är gesten som räknas och kontakten med Anders hade det goda med sig att vi nu hamnat i Klerebo, en gård uppe på en höjd med utsikt över en konstgjord damm och en sexhjulsdriven Scania. Anders kompis bor här, men är inte hemma.

Alla utom Anders Johannesson (som gillar Volvo 480) föll som furor för Anders Danlings enastående Saab 96 1960, en lågmilare med bara 1 600 mil!

Åskan rullar runt våra huvuden och vi funderar som bäst på om husbilarna verkligen kan fungera som en Faradays bur, med tanke på alla träskivor, kuddar och stödben i marken.

Remproblematiken diskuteras nu intensivt. Vi skjuter nog på det hela tills i morgon bitti. Men återigen: tack för engagerade tips. Vi återkommer!

Klart att jag visste att den stod där. Men man behöver ju inte berätta allt för alla hela tiden. Roligare då att liksom släntra förbi och låta folk tro att det är de själva som gör upptäckten. Niclas gick i spinn direkt. – Kolla den är fyrväxlad. Kalle fick något jagat i blicket och till och med Anders gick igång på karossens skick. Trots att Saab 93:an stod i högt gräs hade inte rosten tagit struptag om själva vagnkorgen. Att dörrarna fått sig en släng är inte mycket att diskutera.. – Jag förzinkade karossen, berättar ägaren när vi får fatt i honom. Det visar sig att bilen stått i 13 år, men att den rullat i Stockholm i slutet av 1980-talet. Minnesbilderna rullar in. Den var en välbekant syn på Kungsholmen/Birkastan, en riktig uppenbarelse, Den är som man minns den än idag, djärvt tvåfärgad och har mässingsöverdragen instrumentpanel. Sidostyckena i inredningen går i blommigt, tjockt möbeltyg. Men stolar och säten i skinn är borta, inställda i ett förråd får vi veta. Ägaren berättar att dottern snart ska ta över och sedan förklarar han sin passionerade kärlek till den droppformade Saaben. Vi förstår precis. Och stänger motorhuven. För en kort sekund glimmar den helkromade luftrenaren till där nere. Det skulle aldrig falla oss in att lägga ett skambud.

Femtiotalets bilexplosion orsakade akut garagebrist i landet vilket fick pigga småindustrier att vakna till. Man presenterade kluriga lösningar i olika former. Från Eskilstuna kom det ordentligt isolerade Termogaraget, en liten bågformad sak som smälter lika fint in på Mars baksida som i ett mellansvenskt pastoralt landskap. Tyvärr var storleken anpassad efter familjens folkbil och inte en rejäl husbil. Hade så varit fallet hade vi snattat den här på direkten.

Gårdagens natt blev intressant för herrarna i 92:an. En del psykedeliska drömmar får man gissa. Och inte minst: ett nytt inslag i det luktfundament av svett vi alla vid det här laget accepterat som ett helt naturligt inslag i expeditionen. Vi talar bensin. På förmiddagen fanns det för lite. Det blev torsk i 92:an, men det var inte värre än att reservdunken löste problemet. Några timmar senare försvann den lilla rälsbussens vackra ansikte i min backspegel. Telefonrapport på det: – Han går inte. Du måste fixa sju meter bensinslang. Nu! Alla affärer stängda. Motala låg närmast och OK-macken lokaliserades. Jag var just i färd med att klippa navelslangen när telefonen ringde på nytt. – Glöm det. Det är soppapumpen som lagt av. Hårdgooglingen av soppapump+Motala avbröts nästan direkt av ny ringsignal. – Nu går han igen. Lagat sig själv. Det visar sig att pumpen helt enkelt överhettat. Experimenten vid vägkanten utfördes helt i onödan, men det blev säkert en god historia för de bilister som svepte förbi med tre decimeters marginal. Tre-fyra män i bar överkropp (alternativt extremt svettiga teamtröjor) som hukar och krälar och med en luftmadrasspump försöker trycka bränsle genom ett undangömt bensinrör. Efterspelet kommer nästa morgon. Niclas ögon står i kors. Anders klagar på huvudvärk. Men så här bra har man inte sovit på hela resan. Soppa har runnit in i bilen och sugits upp av Niclas luftmadrass…

Expeditionens mest centrala funktion gav upp någonstans i mörkret mellan Skålsjö och Mållångsbo. Cigarettuttaget. Därmed tynade blogginläggen i samma takt med datorskärmens batteristapel. Vägarbeten gjorde dessutom tillvaron i soffgruppen ganska plågsam. Det är närmast ett under att jag så här långt inte kräkts ner tangentbordet. Anders påbörjade reparationerna av uttaget omedelbart, runt klockan 23.40. Han såg sammanbiten ut. Jag hittade mot alla odds ett aktivt eluttag inom upptagningsområdet för vår längsta skarvsladd. Där är vi nu. Vid ett elluttag någonstans i Hälsingland (Nyckeldata så här långt: total körsträcka, 1 248 km. Körtid 35 timmar och 38 minuter. Snitthastighet 35 km/h)

Det blev förhållandevis många mil med Klassikers husbil – 256,8 under en hel vecka. Tävlingen att gissa mätarställningen uppmärksammades av hela två personer. När vi alldeles nyss passerade Stockholmsskylten stod Veglia-mätaren på 96417. Närmast kom Anders Hjelm, yep the very Anders som spårade på Rikstian åt oss med sin coola Pontiac Grand Prix. Anders gissade 30,5 km från facit. På andra plats kom Äva-Lena Jansson i Karlskoga. Hon gissade 43,2 km fel. Men du, får en prenumeration du också, bara för att bevisa att det lönar sig att vara kompis med Klassiker.