Klassikers Ford Mustang görs klar för besiktning – efter 10 år i en lada

En doft av Kalifornien. Det är vad jag drömmer ihop i mitt inre, i min iver över att äntligen få skruva Mustang igen. För så är det att skruva med Mustang när det är som bäst! Medan Carl Legelius, Lars Edwardsson och Björn Meyer gör grovjobbet med att hämta en okörbar men generöst donerad Mustang i lada så sopar jag golvet i Klassikergaraget.

Jag plockar undan verktyg och gör operationsrummet klart. Och låter tankarna driva bort till de där ljuva åren då USA var som allra bäst: Ungefär 1964. Bensin kostade nästan ingenting. Att vara ung var att vara kung och framtiden var bländande ljus. Där och då fanns det ingen ände på optimismen i det amerikanska samhället. Man siktade mot månen!

Det var någonstans mitt i den där alldeles särskilt söta äppelpajen som Ford Mustang presenterades. En bil riktad direkt till generationen född efter andra världskriget. Betydligt mindre i formatet än mamma och pappas bilar. Med roliga motorer, lustfyllt tilltal och just lagom med plats för fyra. Modellen blev en braksuccé och har därefter alltid burit med sig något av glansen från dagarna som det kollektiva minnet utnämnt till USA:s glansår.

Snilledraget att spola av karossen redan före avlastning sparar tid och kraft. Spår av Mustangens tidigare Kalifornienliv blottläggs – liksom en hel del skavanker. Men grundskicket är gott – de här bilarna är kända för att rosta rejält så vår bil har klarat sig osannolikt bra visar det sig.

När Klassikers Range Rover Lord GNU äntligen rullar ner utanför Klassikergaragets portar och jag får se den ladufyndade Mustangen för första gången så tror jag knappt att det är sant. Nog för att jag är medveten om att Ford Mustang generation 3 aldrig hållits särskilt högt av Mustang-entusiaster. Nu förstår jag varför. Av sextio-talsmodellens snärtiga karosslinjer återstår nästan ingenting. Här finns inte minsta doft av äppelpaj eller sandstrand. Ingen milkshake, ingen ungdomskärlek. Bara väldigt mycket vitt. Och så har den navkapslar med (spruckna) fejkekrar i plast. Jag ska ärligt erkänna att jag får lite panik. Hur ska jag kunna skriva något om den här … bilen?

Men de andras entusiasm för projektet smittar. Vi går varv efter varv runt bilen. Sparkar på däcken och funderar. Mustang LX? Står det för Livslust Xkluderad? Någon amerikansk projektbil i Klassiker har vi aldrig haft tidigare – spännande! Och en bil med sufflett! Och så stor motor den har! Och så små hjul! Någon fumlar fram startnyckeln. Någon kollar oljan och lägger på batteripolen. Ska den starta? Efter alla år i ladan?

1. Det säger bara klick. Trots fulladdat batteri vägrar motorn gå runt. Amerikanska Ford har startmotorer med separat startrelä. Det är inte ovanligt att de hänger sig och min första tanke är att knacka lite lätt på reläet med en hammare. Det ger intet.

2. Vi kollar laddningen i batteriet: Helt ok. Men när Lars Edwardsson mäter hur mycket ström som finns vid startreläet så är det tydligt att något är knasigt: 8 volt?

3. Lars Edwarsson hittar problemet. En av batterikablarna är kraftigt ärgad och här försvinner strömmen. Han kapar bort den dåliga biten kabel och skär bort isolering. Han stålborstar polskon och klämmer sedan ihop den runt frisk koppar.

4. Den här gången bestämmer vi oss för att testa hur många av de elektriska funktionerna som finns kvar innan vi startar. Till vår förvåning tycks allt utom fönsterhissarna fungera! Till och med den automatiska suffletten. Inte illa!

5. Nytt startförsök och den här gången går motorn igång direkt! Vi tror knappt det är sant! Bensinen i tanken måste vara över tio år gammal – rena lacknaftan. Ändå går V6:an om inte bra så åtminstone okej. Vi stänger av för att inte fylla Klassikergaraget med så mycket avgaser att vi inte kan jobba.

6. Nu blir vi ivriga! Av tidigare projektbilar har vi lärt oss faran i att boka en allt för tidig besiktningstid. Man blir stressad. Man gör onödiga misstag. Den här gången vill vi göra på rätt sätt. Skynda långsamt. Ingen besiktningstid är bokad. Och det börjar bli kväll. Men vi kan inte låta bli att tänka tanken: ”kan vi besikta bilen redan imorgon?”.

7. En provtur runt parkeringshuset ger mersmak! Bromsarnas funktion är tveksam, men vilken rolig motor! Vår Mustang må ”bara” ha en V6:a, men 3,8 liter cylindervolym är ändå 3,8 liter cylindervolym! Och det är väsentligt mer än de vad de flesta bilar i omgivningen har.

8. Vi låter Mustangen stå på tomgång utanför för att bli helt genomvarm. Om motorn har problem med att hålla temperaturen så behöver vi veta det nu. Den låter ganska mullig och det gör oss på bra humör. Men luktar inte avgaserna väldigt surt? Vi skyller på lacknaftan i tanken – så länge.

9. Ny dag och nya tag! Och nu tar vi det här systematiskt. Vi tar upp bilen på lyft och undersöker den ingående under. Den tycks ha klarat sig fenomenalt bra från rost! Visst är detaljer ytrostiga och smutsiga – så är det ofta på amerikanska bilar. Men rosten har inte krupit på djupet någonstans. Jättekul!

10. Jag kollar bromsvätskan med en mätare jag tagit med mig från min verkstad. Den mäter fukthalten i bromsvätskan genom att skicka en mätström genom vätskan. Vatten leder ström. Bromsvätska leder inte ström. Instrumentet ger fullt utslag. Hoppla!

11. Vi vill gärna bli av med så mycket som möjligt av den gamla soppan och slangar helt enkelt ur tanken. En annan metod hade varit att brygga bränslepumpens relä. Vi fyller sedan på med ny frisk bensin och hoppas det löser problemet med att motorn går surt.

12. Vi har införskaffat nya tänddelar och byter samtliga. Reservdelstillgången är god till de flesta amerikanska bilar, även till 1980- och 1990-talare. Sådana här grejer kostar småpengar och är en billig försäkring mot framtida strul.

13. Intressant! I motorrummet har möss varit framme och gnagt på vakuumslangarnas skarvstycken i silikon. Jag tittar noggrant men kan inte hitta några andra spår av gnagare. Jag hittar inga andra detaljer i silikon heller. Gillar möss silikon? Skarvstyckena byter jag snabbt.

14. När Lars plockar ut tändstiften så tappar vi alla hakan. Så här dåliga stift ser man sällan. Att motorn gick så bra som den gjorde, trots bensin från Vendeltiden och tändstift som ser ut så här, är ett mysterium. Är amerikanska motorer mindre känsliga för dåliga förhållanden?

15. PCV-ventilen är en detalj som ofta glöms bort när amerikanska motorer servas. Den sitter som regel i ena ventilkåpan och dess syfte är att ventilera bort gaser från motorblockets innandöme med hjälp av vakuum från insugningsröret. Systemet fungerar som regel förträffligt, men slaggar ibland igen med konstig gång som följd. En PCV-ventil kostar småpengar och det är inte fel att byta med några tusen mils intervall, särskilt på slitna motorer som gått långt. Om man som vi inte har en ny att byta till kan man åtminstone tvätta den gamla ren.

16. Fredrik Nyblad kliver fram från bakom kameran och ger sig i kast med inredningen. Det är ett snilledrag för stämningen i garaget stiger med varje kritvit yta han tvättar fram. Det här kommer ju att bli riktigt prydligt! Lars Edwardsson har tagit med sig produkter ur Verktygsbodens sortiment…

17. … och en mattvätt! En dylik har vi suktat efter många gånger men aldrig haft tillfälle att prova. Maskinens munstycke väter ut varmt vatten samtidigt som det suger upp vatten. Det gör att smutsen inte bara skrubbas ner djupare i mattan som det så ofta blir med rotborste och trasa – smutsen följer med vattnet upp ur mattan. Missfärgningar i mattan försvinner inte, men den blir verkligen ren!

18. Det finns massor av bromsbelägg kvar på skivbromsarna i fram. Och skicket på bromsslangarna tyder på att de måste vara bland det sista som byttes på bilen innan den blev stående. Men bromspedalen känns svampig vilket sannolikt beror på luft i systemet. Räcker det med att vi luftar bromssystemet och i samma operation byter bromsvätskan?

19. Bakom bromstrummorna bak ser det inte fullt så festligt ut. Men ingenting är fuktigt, trummorna har fina jämna friktionsytor och när jag bänder i bromsbackarna verkar de röra sig som de ska. Vi suger upp all gammal bromsvätska ur huvudbromscylindern, fyller på med ny och luftar systemet tills vi kan se att frisk bromsvätska kommer ut.

20. Plötsligt ropar Carl Legelius från framsätet: ” Vi besiktar klockan tre!” Öh? Va? Alla tittar upp från sina sysslor. I tristessen över det monotona bromspedaltrampandet i framsätet råkade Carl boka en besiktningstid. Jättekul! Men nu blir det brått! Precis som vi lovade oss själva att det inte skulle bli...

21. Behövs fönsterhissar för godkänd besiktning? Vi vet inte men Lars Edwardsson fixar dem ändå. Den nytvättade dörrsidan, tillverkad av bananpudding, åker av. Hissmekanismen tycks fungera som den ska…

22. Elektroniken jobbar helt utan relän. Det gör att all ström som åtgår för att lyfta rutan måste passera genom strömbrytaren som lätt brinner upp. Så här är det kopplat på många europeiska bilar också, men då är rutorna något mindre. Lite kontaktsprej på just rätta stället ger nytt liv åt strömbrytarna.

23. Ny olja! Nytt filter! Vi använder Pratts High Test 20w50 med zinktillsats – zink är nödvändigt för att motorer av den typ som sitter i vår Mustang (med ventillyftare som glider mot kamaxeln, sk ”flat tappet”) inte ska slita ner sin kamaxel.

24. En sista funktionskontroll före avfärd. Sedan stänger vi huven med ett ljudligt ”plånk”. Navkapslarna i plastekerimitation kan vi inte förmå oss att montera. Det har nu gått mindre än 24 timmar sedan Lars, Carl och Björn hämtade Mustangen i sin lada. Och jag tror faktiskt att jag har börjat tycka väldigt mycket om den här bilen.

Amerikanskt 1970-tal blev inte som amerikanskt 1960-tal. Vietnam, Nixon, oljekris, lågkonjunktur, ny oljekris, ny lågkonjunktur.

Avgas-, förbruknings- och krocksäkerhetskrav drog in tyglarna för bilindustrin. Och det märktes snart i bilhallarna. Kompressionen sjönk och med den motoreffekten. Blinkersglasen växte till akvarieproportioner. Kofångarna antog parkbänksformat. Rent tekniskt hände ytterst lite.

Jag själv är född 16 år efter att Ford Mustang presenterades 1964. Jag har aldrig upplevt hur det är att leva i en tid då alla prognoser är positiva. Mina ungdomsår har tvärtom kantats av börskrascher och miljöhot. Men när jag under min yrkestid innan Klassiker jobbat med Mustanger i sina ursprungliga skepnader så har bilarna låtit mig följa med dit, till stranden 1966, med en surfingbräda på taket och vänner i baksätet. Och jag måste lite motvilligt erkänna att jag älskar det.

Mötet med Klassikers projektbil gjorde mig först bara dyster. Var det detta som återstod när 1970--talet tuggat ner 1960-talets kanske tydligaste amerikanska bil?

Men när jag nu hoppar in i passagerarsätet och Carl vrider om startnyckeln ser jag att så mycket mer återstår av Mustangs grundvärden än vad som först möter ögat: Det här är fortfarande en med amerikanska mått sportig småbil med plats för fyra. Tilltalet är lustfyllt! Den har en rolig motor som passar sin automatlåda perfekt! Det räcker med att dutta till lite på gaspedalen så bär det iväg. Den går lite oroligt på tomgång och tänder nog inte på alla sex. Däcken som just pumpats upp är inte mer än halvrunda.

Carl rattar oss ut mot besiktningsstationen på Lidingö. Motorn mullrar morskt. Måsar skriker avlägset när vi korsar Golden Gate, förlåt Lidingöbron. Och jag får plötsligt för mig att vi är bovar i ett avsnitt av Miami Vice! Man blir på bra humör av att åka runt i den här bilen.

Lätt rodnande kommer jag också på mig själv med att ha gjort ett stort misstag. Jag har bedömt den med en idealiserad bild av amerikanskt 1960-tal som bakgrund. Och vad kan egentligen mäta sig med en idealiserad bild? Det där kollektiva minnet av något som varit är ju inget annat än korta stycken liv – minnesfragment som stannar kvar för att de är just så särdeles fina. Men livet är ju inte så hela tiden. Inte för någon någonsin. Livet är disk som ska diskas och ungar som ska matas oavsett vilket årtionde livet utspelar sig i. Man kanske hellre ska skapa nya minnen än drunkna i det förgångna? Köpa en billig Mustang, oavsett årsmodell, köra den till havet och fylla den med glädje? Det är just det jag och Carl gör nu. När vi sitter i en lätt bedagad Mustang av ”fel” årsmodell. Med solen i ögonen. Vi skapar minnen. Och funderar sorglöst på varför motorn misständer.

26. Vi tar oss fram till besiktningen. Men de där misständningarna? Bilen får på tok för mycket bensin, så redan avgasmätningen hänger i luften. Spänningen är olidlig. Hur ska det gå?

27. Mnja. Det gick väl sådär. Men Carl tycks glad ändå. Avgasmätningen klarade vi galant. Men bilen saknar bromsar bak. Hoppla!

28. Väl tillbaka i Klassikergaraget är det min tur att rodna. Bromsarna var det ju jag som kollade. Och jag undersökte inte rörelsen i hjulcylindrarna tillräckligt grundligt. De är helt ihoprostade. Carl och Lars åker blixtsnabbt iväg till reservdelsfirman BDS som redan hjälpt oss med en massa delar. Och de återvänder med nya hjulcylindrar! Så här lätt är det att skruva med amerikanska bilar – det mesta finns – även till udda 80-talsmodeller!

29. Lars Edwardsson byter hjulcylindrarna bak och passar på att samtidigt byta bromsslangen. Och efter luftning fungerar nu bromsarna som de ska. Frustrerande är bara förnamnet. Det här borde vi ha haft koll på när vi åkte in till besiktningen…

30. Men varför går motorn så illa? Avgaslukten tyder på att den får för mycket bensin. Insprutningssystemet är av typen TBI – ”throttle body injection” – förgasarinsprutning. Det sitter två insprutningsmunstycken i ett spjällhus och de styrs av ett elektroniskt motorstyrdon. Styrdonet utgår från ett strikt reglerat bränsletryck när det räknar ut hur länge munstyckena ska hållas öppna för att bränsleblandningen ska bli rätt. En arbetshypotes är att bränsletrycksregulatorn havererat och att trycket i systemet är för högt. Men utan bränsletrycksmätare till hands kommer vi inte så mycket längre den här gången.

Och nu då?

Det tog inte mycket mer än ett dygn från det att vi släpat ut Mustangen från ladan tills den är så gott som körklar. Så vad gör vi nu? Redaktionsrådet sammanträder.

1. Vad är nästa steg?

2. Ska den ha nåt namn?

Fredrik Nyblad

1. Börjar vi småfixa med utseendet kommer det att sluta med en helrenovering. Viktigare att få den lite mer körbar. Lite mindre vinglig i framvagnen, lite mindre glapp i sidorutan och så ska den inte storkna när man kör från rödljuset.

2. Nej. Den har redan flera namn: Ford Mustang LX och PJP 525.

Claes Johansson

1. Köra den coast to coast. Fota den i en solnedgång. Ge upp skådespelardrömmarna, kränga den och gå vidare.

2. Nja. Robert Deadford? Nej, om det inte kommer naturligt så bara Ford Mustang tack.

Björn Meyer

1. De uppenbara trollen (gasrespons och rutor) måste jagas bort. Det bedagade skicket stör inte; vi fäller taket och cruisar som i en Hollywoodrulle med Eddie Murphy.

2. Ja! Kalla mig konventionell men Sally är ett fint namn.

Carl Legelius

1. Dekorera den som en väderbiten vinst i skönhetstävlingen Miss Fire 1985. Det borde Mark Willhans på pinstriping.se kunna fixa!

2. Okej. Miss Fire i så fall.

Klassikers Ford Mustang görs klar för besiktning – efter 10 år i en lada

Och nu då?

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker