Grattis Hawk!

Om man alls minns Hillman, tänker man på ganska små bilar, men en gång i världen fanns till och med en 8-cylindrig Hillman. När bröderna Rootes, som var bilhandlare, i början av 1930-talet köpte Hillman för att starta egen tillverkning, började man i flera storleksklasser. Hillman Hawk (1935-1937) var en stor bil med en sidventilsexa på 3,2 liter och, faktiskt, separatfjädring fram. Tänkt att konkurrera med de bilar från Canada som såldes på den brittiska marknaden men den rollen togs senare över av Humber som också införlivats i Rooteskoncernen.

Ett av de första engelska märken som fredsåret 1945 presenterade nya modeller var Humber. De skilde sig inte mycket från förkrigsmodellerna, men Humber Hawk var ny i programmet. Den var den minsta i serien och hade en tvåliters fyra på 56 hk. Den enda förändring som gjordes under dess treåriga produktionstid var att den drabbades av rattväxel!

Den första bilsalongen i London efter kriget hölls 1948 och då visade nästan alla tillverkare helt nya modeller. Nya Humber Hawk hade eleganta linjer som liknats vid Chryslers 49:or men dessa visades flera månader senare. Stilen låg i tiden och Raymond Loewy hade assisterat Rootes i designarbetet.

Humber Hawk utvecklades successivt och till 1954 konverterades motorn från sid- till toppventiler och effekten höjdes till 70, senare till 75 hk. Överväxel var tillval. Efter att ha varit helt okänd i Sverige såldes omkring 1000 Humber här under första halvan av 1950-talet.

En helt ny självbärande kaross fick Humber Hawk 1957 som med flera facelifts skulle tjäna modellen tills namnet Hawk försvann 1967. Att formgivarna sneglat på Chevrolet 1955 är väl tydligt. Mekaniskt var det inga större förändringar utom att automatlåda ibland erbjöds som tillval.

Humbers likhet med Chevrolet är ännu tydligare hos kombimodellen som kallades Station Wagon med den amerikanska termen - engelsmännen sa oftast Estate Car. Humber Hawk Station Wagon var en bil omtyckt av engelska konst- och antikvitetshandlare, en roll som på 70- och 80-talen övertogs av Volvos herrgårdsvagnar.

Studebaker var mästare i att med små medel skapa intryck av något helt nytt fast man jobbade med samma grundkaross de sista 14 årsmodellerna. Med ny front, pålagda fenor i plast och en ny ytterpressning på bakluckan såg Golden Hawk 1956 helt annorlunda ut än den smäckra Commander Hardtop från 1953. Det fanns 1956 fyra olika Hawks; Golden Hawk (bilden) och Sky Hawk var hardtops medan Power Hawk och Flight Hawk var coupéer med B-stolpe. Alla hade V8 utom Flight Hawk som var sexcylindrig.

Inför 1957 var antalet Hawk på Studebakers program reducerat till två, Golden Hawk (på bilden) och Silver Hawk. V8:an i Golden Hawk gav 275 hk tack vare en kompressor från McCulloch. Silver Hawk var B-stolpad och kunde fås med V8 eller sexa. Femtioåttorna var i stort oförändrade.

Studebakers sedaner omvandlades 1959 till den stubbiga Lark men Silver Hawk överlevde som den enda Studebaker med linjer något igenkännliga från Raymond Loewys sensationella grundform från 1953. Silver Hawk fanns kvar med små dekorförändringar i två årsmodeller till. För export fanns den också med sexa.

Gran Turismo Hawk 1962 -1964 var så omarbetad i 60-talets linjalstil att den uppfattades som en helt ny bil men den var baserad på grundkarossen från 1953. Att grillen påminde om Mercedes får man ha överseende med. Studebaker var vid en här tiden generalagent i USA för det tyska prestigemärket.

Studebaker och Packard fusionerades 1954 och tre år senare var Packard en förklädd Studebaker med annan grill och dekor. Den tillverkades för att Packards återförsäljare skulle ha något att sälja kontraktstiden ut. Följaktligen fanns det 1958 en Packard Hawk med en bredkäftad front i glasfiber som tekniskt var identisk med Studebaker Golden Hawk. Man låtsades inte ens att de var olika bilar utan de fick en gemensam annons! Förresten, Packard Hawk hade en unik detalj, dörrklädseln fortsatte ut på dörrens utsida! Inte så bra när det regnade.