Spitfire kan översättas till en hetlevrad och lättretad
person, närmast en flicka eller kvinna. Det namnet valdes till jaktplanet
Supermarine Spitfire som blev känt som en framgånsrik konstruktion under andra världskriget.
Även Triumph tyckte namnet var bra på den lilla sportbil som
skulle skjuta konkurrenter som Austin-Healey Sprite och MG Midget i sank.
När Triumph Spitfire4 lanserades hösten 1962 blev den ett
välkommet komplement till det befintliga sportvagnsprogrammet. Karossen var
ritad av företagets favoritdesigner Giovanni Michelotti.
Fyran efter namnet underströk att det inte var fråga om
någon sexcylindrig modell, bilen hade samma fyrcylindriga motor som
personvagnsmodellen Herald på 1 147 kubik. Med sina dubbla SU-förgasare gav den
i alla fall respektabla 63 bhp.
Även chassiet delades med Herald, det innebar
separatfjädring runt om och kuggstångsstyrning - modernt! Fram satt
skruvfjädrar och bak en tvärgående bladfjäder och pendelaxlar.
Spitfire utvecklades under hela sin produktionstid - som
varade ända till 1980 - och tillverkades i drygt 300 000 exemplar.
Spitfire4 presenterades hösten 1962 men hade varit i princip klar flera år tidigare, det var inte förrän nya ägaren Leyland gick in med mer pengar som Triumph hade råd att sätta den i produktion.
Spitfire Mk III kom våren 1967 och hade en lite större motor på 1296 kubik och 73 hk. Fronten såg väldigt annorlunda ut eftersom stötfångaren flyttats upp, detta för att möta nya lagkrav. Här har vi en -69:a i USA-utförande.
- När ska han hoppa av så att jag kan sticka? Nu har han suttit där och ropat åt cyklister i flera timmar...
År 1970 lanserades Mk IV och till det ritades karossen om en hel del, bakdelen fick ett mer avhugget utseende som anknöt till både Stag och 2000/25000-modellerna. Bakaxeln modifierades för att ge bättre vägegenskaper, inredningen blev mer påkostad. Motorn var de första åren fortsatt på 1,3 liter men kunderna krävde mer och 1973 lanserades i Nordamerika 1500-modellen. 1975 fick även övriga marknader 1500-motorn.
Det hände alltid väldigt mycket i Triumphs broschyrer. Här är det en luftballong som råkat ut för något… Året var 1975 och medan MG-modellerna förfulats rejält med stora gummistötfångare slapp Spitfire undan med ett par svarta framtänder.
1977 var Spitfire en av väldigt få öppna bilar på den amerikanska marknaden, något Triumph drog nytta av på ett uppseendeväckande sätt i annonseringen. "Rädda en utrotningshotad art. Köp en."
Har du gummi älskling? Ja, massor. Och stripes. År 1980, sista året som Spitfire tillverkades i den gamla fabriken i Canley, hade kromet försvunnit och ersatts av svart svarta gummistötfångare.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.