Den svenske affärsmannen Gösta Wennberg hade kontor i både Monte Carlo och Stockholm. Oklart vad han exakt sysslade med. Men man kan misstänka att han var road av bilar och sannolikt på jakt efter nya spännande affärsmöjligheter.
Det hela är till stor del dolt i historiens dimridåer, men genom affärskontakter kom han i samspråk med karosserifirman Michelotti i Turin.
Vid ett möte dem emellen på Parissalongen 1952 drog planerna upp på en tillverkning av en ny sportig Volvomodell baserad på Volvos lösa chassi, PV445. Michelotti ritade och tillverkningen av bilen, som fick namnet Elisabeth, skedde hos Allemanno i Turin.
När den tvåfärgade coupén anlände till Sverige - utan någon som tidigare sanktionering av Volvo - orsakade den ett påtagligt intresse. Vagnen var elegant och tydligt inspirerad av Alfa Romeo.
Den såg "allmän-italiensk" snygg ut, med påkostad inredning med vackra mätare och finslipade detaljer. Men så mycket Volvo var det väl kanske inte, med en ganska rörig front med en "upp-och-ned-vänd Alfa-grill".
Volvo köpte in vagnen för närmare studium. Det krävdes inte många körningar för att inse att baksätet var alldeles för trångt för normalbyggda svenskar, och något så apart som en 2+2-kaross var inte ens att tänka på för herrar Gabrielsson och Larson. Orsaken till trängseln var chassits krumma dragning över bakaxeln.
Men något slags förtroende hade ändå utvecklats och Gösta Wennberg fick möjligheten att köpa mekanik och vissa färdigpressade karosselement direkt från fabrik.
Att bygga en enstycksbil på ett separat chassi kräver sin yrkesman, nu blev uppgiften knappast enklare när stommen var den självbärande PV 444.
Men det gick och det gick fort. Vignales flyhänta karossörer knackade fram en något mer praktisk kaross i aluminium och redan 1954 kunde Elisabeth II visas upp i Sverige. Pressen högg direkt, man hungrade efter nyheter från Volvo.
En serietillverkning skulle vara fullt möjlig på en svensk fabrik och Volvo beräknade försäljningspriset till ca 20 000 kronor. Efter ganska korta överläggningar drog sig dock Volvo ur, sannolikt en följd av experimenten med en egen sportbil i plast, P1900.
Av Elisabeth I har ingen sett röken sedan den såldes till en kund i mellansverige. Elisabeth II finns faktiskt kvar i form av ett sällsynt utmanande renoveringsobjekt. Den ägs av en privatperson.
Även om Elisabethvagnarna inte blev mer än fluffiga drömmar kanske de trots allt beredde vägen mentalt för Volvo och i synnerhet formgivaren Jan Wilsgaard.
Volvo Amazon andades till stor del italiensk förfining när den kom i september 1956. Men med ett rejält baksäte.
Källa: Volvo - Personvagnarna från 20-tal till 80-tal av Björn-Eric Lindh.
Försänkta dörrhandtag och fartig profil. Dörrarna förefaller vara karmlösa, men någon äkta hardtop är det nog inte frågan om. Elisabeth, var är du idag?
De yttre grillsektionerna skulle mycket väl kunna vara i urcellsstadiet till det som komma skulle i form av Amazon.
Skulle du gissa Volvo? Snarare Fiat, Alfa eller Lancia.
Frontpartiet hade en radikalt annorlunda utformning jämfört med den första prototypen. Här har Elisabeth II bevisligen registrerats i Sverige och den tuffa karossen har fått en skyddande hinna av landsvägssmet.
Breda däcksidor i vitaste vitt och en elegant tvåfärgad kostym. Dimljusens placering väcker en del funderingar och grillen ser väldigt Alfa 1900 ut, fast felvänd.
Ämnen i artikeln
Namnsdagsbilen
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.