Den längsta dagen

Jag som är väldigt intresserad av äldre fordon oavsett storlek ville nu köpa en skattebefriad lastbil som jag även kunde ha lite användning av.

Köpesannons infördes i Gula Tidningen. "Äldre lastbil köpes, gärna med tipp och kran". Redan första dagen fick jag ett samtal från en man som ville sälja en Volvo Viking från 1964 med både tipp och kran dessutom utrustad med fyrhjulsdrift. Olle som mannen hette hade haft bilen i drygt tio år och ville nu ha 7 000 kronor för den, det fanns bara ett problem. Bilen befann sig på en ö, nämligen Runmarö utanför Stavsnäs.

Jag var jättesugen att titta på fyndet och redan nästa dag tog jag en taxibåt från Stavsnäs för att på Runmarö möta Olle som kom för att hämta mig med sitt försäljningsobjekt. Det blev inte så väldigt mycket provkört och vägarna medgav inga högre hastigheter.

Olle berättade att bilen var nybesiktad av Bilprovningen som varje år kom ut till ön för att på plats besikta öbornas vagnpark. Jag bedömde att bilen som bara var körd 14 000 mil var helt okej och bestämde mig omedelbart för köp. En bilfärja skulle nu hyras vilket Olle skulle ombesörja.

En dag mellan jul och nyår 1995 ringer Olle och berättar att färjan var beställd, en tusenlapp får du pröjsa färjekillen och det är ett bra pris intygar Olle. Min sambo Yvonne skjutsar mig till Stavsnäs en färd på cirka tio mil i mörker och snöyra, vi skulle möta Olle i Stavsnäs klockan 17. Olle som skulle in till Stockholm för att hälsa på sin dotter hade kört bilen via färjan till Stavsnäs där vi mötte upp och färjekillen fick sitt gage.

"Du kan ju åka med mig" föreslog jag som ville vara snäll och bjuda på skjuts. ”Nää jag tar nog bussen istället och du, ta den gamla vägen mot Stockholm”. Jag stannade vid Statoilmacken vid utkanten av Stavsnäs där jag fyllde upp dieseltanken och försökte justera strålkastarna så att de skulle belysa vägbanan. Något som visade sig vara omöjligt.

Nu äntligen var det klart för avgång men ganska omedelbart infann sig problem, vid en hastighet över 25 km/h. började bilen att kraftigt vibrera och mina farhågor om en lång hemresa var nu bara i sin begynning Stackars Yvonne som gjorde mig sällskap i följebilen, en Nissan Sunny av 88års modell, hade det säkert lika jobbigt som jag i snömodd och mörker.

Vid 22-tiden var vi vid Hammarby skidbacke där en korvkiosk precis höll på att stänga för kvällen, men som tur var hann vi beställa varsin korvbricka och slapp svälta, vilket hade varit tråkigt.

Fram på småtimmarna var vi äntligen framme i Nykvarn och man kunde slappna av. Tyvärr hade Olle farit med osanning då har presenterade bilen. Den fungerande kranen funkade inte och detsamma gällde även tippen som inte heller den verkade ha funkat på flera år.

Men det värsta var nog den trasiga växellådan.