Nästa artikel
Charger generation 1
Muskelbil

Charger generation 1

Publicerad 30 oktober 2011 (uppdaterad 24 oktober 2013)
Ikonen för muskelbilsepoken, Dodge Charger, är mest berömd årgångarna 1968-70, den föregående modellen har hamnat i skymundan.

Våren 1964 presenterade Ford sin Mustang, som blev den största succen någonsin i bilvärlden, ingen annan tillverkare hade en liknande bil i programmet och konkurrenterna fick väldigt bråttom att möta efterfrågan på nya så kallade "Pony cars".

Faktum var att Plymouth lyckades med konststycket att presentera sin Barracuda-modell redan två veckor före Mustangen. Barracudan var en hastigt uppkommen lösning i form av en Valiant med fastback-kaross, och trots att den blev framgångsrik, så var det ingenting mot den lavinartade försäljningen av Mustanger från Ford.

1962 hade Dodge byggt en "Charger" men den var aldrig menad att sättas i produktion, en ren stilstudie, en "dream car". Men på Detroitsalongen 1965 stod "Charger II" på podiet, mer en riktig prototyp, fast med ett egendomligt långt bakparti som sedermera fimpades på produktionsmodellen, bakom designen stod Elwood Engel, som tidigare arbetat hos Ford.

Chargern kom för enkelhetens skull att baseras på Coronet-modellen som försågs med ny grill med gömda strålkastare, och ett helt eget bakparti i fastbackstil. Vidare fick den också en helt egen instrumentpanel med fyra runda sportiga mätare. Resultatet var snarlikt prototypen minus det långa bakpartiet. Inuti hade Charger separata "bucket seats" och mittkonsoll som löpte hela vägen bak. Sportigt värre så hade Chargern även separata stolar bak. Det fanns en finurlig tanke med arrangemanget. Chargern var en snabblösning, bagageluckan blev lite snäv och bilen blev svårlastad utifrån. Så istället kombinerade man utrymmet med kupén och ordnade så bakstolarna kunde fällas fram och armstödets överdel likaså. Detta bilade tillsammans i nivå en rejäl yta för bagaget, en nödlösning, men en rätt sinnrik sådan.

Standardmotorn var den nya 318" maskinen på 230 hästkrafter, som givetvis gick att byta ut mot den större 361" eller 383" på 325 hästkrafter. Och givetvis den för året helt nya Hemi 426" maskinen på 425 uppgivna hästkrafter gick att få som tillval också.

En hel del Chargers preparerades också för dragracing, från fabriken. FX stod för factory experimental, i princip fabriksracers, klassen gav bra PR för tillverkarnas ordinarie muskelbilar. Med mera trimning, lättning av bilen och flera detaljer tillgängliga i lättviktsutföranade så var F/X-bilarna riktiga dräpare. Detta framhölls gärna i den tidens reklam. Bensinförbrukning, garantier, driftsekonomi och sånt imponerade föga på 60-talets bilköpare, prestanda och tävlingsresultat låg i fokus. Utrycket "race on sunday, sell on monday" gällde.

1966 sålde man 37300 Chargers, för 1967 gjordes i princip inga förändringar på Chargern, den helt nya 68:an var under utveckling, så förändringarna inskränkte sig till små detaljer och lite lister. den ålderstigna 361" motorn ströks ur programmet, men däremot den nya 440" magnum på 375 hästar gick att få till Chargern istället.

15788 stycken Chargers såldes av 1967 års modell. I Sverige är denna modell ganska ovanlig, sist jag kollade registret 2008, så fanns det bara 16 stycken 66:or och 12 stycken 67:or i landet, få eller inga har kommit in sedan dess.

Charger concept 1965.

Charger 1966

Den speciella instrumentpanelen

bucket seats fram och bak med den kluriga lösningen för att ge lastyta.

Colo me Gone II, F/X Charger funnycar

Join the Dodge Rebellion var slogan för 1966

Två generation 1-Chargers i Varberg 2004, ovanlig syn då inte ens 30 stycken av dessa finns i hela landet.

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.