Giovanni Michelotti började sin lärotid inom formgivning hos Stabilimenti Farina. Därifrån kom han att ha gå vidare till Vignale, Ghia-Aigle, Monterosa, Scioneri, Viotto och Allemano innan han satte upp sin egen studio i slutet av femtiotalet.
Ett tidigt uppdrag där var en facelift på nu lite ålderstiga Standard Vanguard. Vanguarden skulle även ersättas, det som skulle komma att bli Triumph 2000.
Men tillbaka till 1958. Salvatore Ruffino var den som hade agenturen för Standard och Triumph i Italien, han ville se en egen Italiensk version av Triumph, och presenterade en plan för dom att leverera 1 000 chassin som skulle förses med kaross från någon Italiensk formgivare. Vilken var dock inte klart ännu.
De flesta i gebitet hade fullt upp, men så blev Ruffino introducerad för Michelotti, som snabbt tog fram ett par skisser hur den borde se ut.
Vignale fick bygga prototypen som visades upp på Turinmässan 1958.
Första bilen blev kanske lite för extrem och uppvisade en del negativa köregenskaper. Den byggdes om och visades upp igen tillsammans med en annan färdig bil på mässan året efter. Responsen blev överväldigande positiv.
Bil nummer ett åkte till England för testas hos Standard-Triumph, bil nummer två tog Ruffino själv hand om.
Nu skulle man börja bygga den också, det gjorde man hos Vignale, men med ett märkligt arrangemang. I Vignales regi byggdes de tretton första bilarna. Resterande kom också att byggas hos Vignale, men på en produktionslina som Ruffino hyrde av dem.
Under den italienska kostymen fanns ett ordinärt Triumph TR3-chassi och -motor, en tvåliters fyra på 95 hästkrafter.
Men knappt hade man börjat bygga Italian innan man fick problem. Ruffino hade tagit kontakt med varje Triumphförsäljare i hela världen (720 stycken!) och prackat på dom den nya Italian. Man hade ju planerat en serie 1 000 stycken från början.
Men Standard-Triumph själva fick problem och Leyland blandade sig i leken för att sedan ta över helt. Nu fokuserade man på en ersättare till TR3:an istället, TR4.
Så man hade knappt tid att bry sig om Ruffino eller den där varianten han byggde hos Vignale. Den kom aldrig att hamna hos återförsäljarna, den kom inte heller att bli en officiell Triumphmodell. Senare delen av produktionen sålde Ruffino den som Italia 2000.
Och trögt gick det också, utan Triumphs backning blev det långt ifrån några 1 000 bilar gjorda. 329 stycken blev det när produktionen upphörde 1962, de sista 30 bilarna stod osålda ända fram till 1964.
Då förbarmade sig Triumph över dem och skickade dem till USA där de såldes vidare av Stutz Plaisted Imports i Massachusetts. En del bilar hamnde i Los Angeles också.
Första prototypen med den långa slanka nosen, som innebar bekymmer
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.