Hardangervidda avklarad.
Beslut togs om att slopa Stavanger och Kjeragsbolten, trots allt. Vi tar det lite piano och lägger mer tid på att uppleva det vi faktiskt upplever, istället för att stressa vidare. Solen har visat sig i tre hela dagar nu och vi klagar inte. Takluckan är cementerad i öppet läge. Hardangervidda är något att uppleva alltså. Vidsträckta vyer som bara avbryts av kilometerhöga fjäll eller en avlägsen horisont. Fjällsjöar inbjudande polargröna och precis lika jäkla kalla som man INTE hoppas att de är.
Vöringsfossen ovanför Eidfjord är brutal till sin storlek och omfattningen av dess praktfullhet motsvaras i vår beundran till de som byggt vägen uppför klipphällen, genom tunnlar och i serpentiner med bara ett smalt räcke som distans mellan liv och dödssäker död. Det suger till i både ben och märg när vi böjer oss ut över det femhundra meter branta stupet.
”Du får en Carlsberg om du ställer dig på grästuvan där”. Fair enough, svarar jag men hindras av Brutus och Judas.
Läger för natten slås i Ulvik och vi somnar som tre bröstfödda bebisar i våra kojor efter en synnerligen välmarinerad karré vid 23.45. Regnet möter oss denna tisdag och efter lite felsökning fastslås tändkablarna som undermåliga, nej stryk det – tvärslut, och nu går GPS och mobiler på högvarv för att hitta en bildelskedja som faktiskt har någonting hemma.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.