Ett närmast okänt samarbete mellan Studebaker och Porsche ledde fram till en avancerad bil som aldrig kom att tillverkas. Stoppad av en framtida kändis i branschen – gissa vem!
År 1953 var Porsche en etablerad sportbilstillverkare. Men det var inte alla som eferfrågade just deras sportbilar, utan deras expertis och kunnande. Man var lika mycket en ingenjörsbyrå som åtog sig diverse uppdrag.
Hos Studebaker kände man väl till Porsches meriter, man hade redan i slutet av 40-talet importerat ett par Volkswagens i studiesyfte, och man gillade tydligen vad man såg. Dessutom var Studebakers vice VD Richard Hutchinson personlig bekant med Max Hoffman, importör av Volkswagen och Porschebilar i USA.
Så genom den vägen vände sig Studebaker till Porsche för att få hjälp ta fram en ny motor, och det slutade med att man tog fram en helt ny bil.
Det ursprungliga förslaget från Porsche fick tummen ned, den byggde direkt på en prototyp som kallades 530, vilket var i princip en fyrsitsig 356. Men ville ha en större bil, med större motor, som skulle sitta fram.
Vi börjar med motorn för den var radikal 1953. En V6 på tre liter med 120 graders vinkel. Två varianter togs fram 542L, med luftkylning och 542W, vattenkyld. båda varianterna provades och den vattenkylda ansågs mer praktisk, den var lättare och gav lite högre effekt, drygt 105 hästkrafter.
Resten av bilen fick dubbla identiteter, hos Porsche var den typ 542, hos Studebaker kallade man den project Z-87. Det var en rymlig modern sedan, med fullt individuell hjulupphängning runt om, också det ovanligt på den här tiden.
Så vad hände sen då? Den färdiga bilen och motorerna skall ha skeppats över 1953 eller tidigt 1954. Men den blev stående på undantag en period. Hos Studebaker var man fullt upptagna med att rädda hela bolaget och slogs samman med Packard 1956. Först då när dammet lagt sig började man titta närmare på den nya bilen.
Den hade förvisso sett fullt modern ut 1953, det gjorde den inte 1956, saker gick i rasande takt under femtiotalet.
Hos Studebaker-Packard hade man en ung ingenjör som redan sågs som ett geni. Han fick i uppdrag att utvärdera Studebaker-Porschen, och ansåg att den helt enkelt inte fyllde någon funktion längre och den var dessutom inte tillräckligt amerikansk för att tilltala köparna.
Det var antagligen hans sista uppdrag hos Studebaker, för han hade redan rekryterats av General Motors tekniska utvecklingschef Oliver K. Kelley, som erbjudit honom fria händer att välja inom vilken division hos GM han ville, med vad han ville.
Det gjorde han och valde att arbeta hos Pontiac. Där, och även efter att han lämnade GM kom hans namn att bli ett av branschens mest kända.
Han hette John Z DeLorean.
Hos Studebaker kände man väl till Porsches meriter, man hade redan i slutet av 40-talet importerat ett par Volkswagens i studiesyfte, och man gillade tydligen vad man såg. Dessutom var Studebakers vice VD Richard Hutchinson personlig bekant med Max Hoffman, importör av Volkswagen och Porschebilar i USA.
Så genom den vägen vände sig Studebaker till Porsche för att få hjälp ta fram en ny motor, och det slutade med att man tog fram en helt ny bil.
Det ursprungliga förslaget från Porsche fick tummen ned, den byggde direkt på en prototyp som kallades 530, vilket var i princip en fyrsitsig 356. Men ville ha en större bil, med större motor, som skulle sitta fram.
Vi börjar med motorn för den var radikal 1953. En V6 på tre liter med 120 graders vinkel. Två varianter togs fram 542L, med luftkylning och 542W, vattenkyld. båda varianterna provades och den vattenkylda ansågs mer praktisk, den var lättare och gav lite högre effekt, drygt 105 hästkrafter.
Resten av bilen fick dubbla identiteter, hos Porsche var den typ 542, hos Studebaker kallade man den project Z-87. Det var en rymlig modern sedan, med fullt individuell hjulupphängning runt om, också det ovanligt på den här tiden.
Så vad hände sen då? Den färdiga bilen och motorerna skall ha skeppats över 1953 eller tidigt 1954. Men den blev stående på undantag en period. Hos Studebaker var man fullt upptagna med att rädda hela bolaget och slogs samman med Packard 1956. Först då när dammet lagt sig började man titta närmare på den nya bilen.
Den hade förvisso sett fullt modern ut 1953, det gjorde den inte 1956, saker gick i rasande takt under femtiotalet.
Hos Studebaker-Packard hade man en ung ingenjör som redan sågs som ett geni. Han fick i uppdrag att utvärdera Studebaker-Porschen, och ansåg att den helt enkelt inte fyllde någon funktion längre och den var dessutom inte tillräckligt amerikansk för att tilltala köparna.
Det var antagligen hans sista uppdrag hos Studebaker, för han hade redan rekryterats av General Motors tekniska utvecklingschef Oliver K. Kelley, som erbjudit honom fria händer att välja inom vilken division hos GM han ville, med vad han ville.
Det gjorde han och valde att arbeta hos Pontiac. Där, och även efter att han lämnade GM kom hans namn att bli ett av branschens mest kända.
Han hette John Z DeLorean.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.