Likt en förrymd stabsbil har den märkvärdiga husbilen nu rullat ut ur det före detta mobförrådet i Dalarna. Startade vid första knapptryckning gjorde den och inga mögelskador i bodelen kunde spåras. Inte heller hade något av de besiktningsrelaterade felen självläkt under vintern; eltrassel, co-halt, ojämn bromsverkan och geléartat handbromsingrepp, allt fanns kvar att ta tag i, utöver de personliga komfort-, stil-, och säkerhetsåtgärder som också bör genomföras innan sommaren. Jag tänker då främst på exteriör ommålning.
Den gröna kulören är inte dum, någonstans mellan Saab 92 buteljgrön och Saab 93 mossgrön, men dessvärre anbringad på karossen på ett fasansfullt sätt. Jag är den förste att ansluta mig till hyllningskören av det imperfekta, det nötta och avskavda. Men när jobbet förefaller vara utfört av en påtänd munmålare finns inte många ursäkter.
Det blir nog roller och lackfärg, rubinröd och mjukbeige såsom den såg ut när den rullade ur AB Biltjänst lokaler i Ramsele. Som inte ligger i Jämtland. Jag fick för mig det i Klassiker 2/07, i artikeln om Saab husbil nummer 1. Ett stickspår till den, ut i skogen i Dalarna, där den fortfarande häckar.
Alltså verkstadsinnehavare Torsten Johannessons första husbils-experiment byggd på Saab 92, en enkel låda med alla faciliteter inkluderade. Kök, soffgrupp, 30 hästkrafter och framhjulsdrift. Skicket var bedrövligt för att uttrycka sig milt och min vädjan till "någon därute" att ta sig an och rädda detta stycke kulturhistoria verkar hittills utsiktlöst. Mycket talar för att den unika tingesten snart är ett minne blott.
Desto gladare besked när Anders Johannesson i Borlänge, son till Torsten Johannesson och hantlangare vid bygget av vår husbil 1965, i ett svagt ögonblick sade sig vara villig att hjälpa till med besiktningsbekymren. Som en bonus ska ärendet om rallyfjädrar få sin fulla utredning. Som det är nu vill gärna huset kantra över lite väl mycket på serpentinvägarna och kanske kan Saabs skruvfjädrar från tävlingssortimentet vara en lösning, tillsammans med moderna stötdämpare.
Dynorna och gardinerna kommer jag tvinga min mamma att ta sig an. Ett draperi få det också bli, tänk amerikansk lounge, lite Kennedy sådär. Dämpad färgskala.
De stänkmålade våtrumsatapeterna typ Borovilla 1981 måste dock åtgärdas akut. Hittade två rullar hiskelig 1960-70-tal, småblommig tapet i brunt och orange. Hmmm. Så byter jag nog det muggiga fällbordet till något rekorderlig i Perstorp. Lurar på Virrvarr, Sigvard Bernadotte.
Det gasoldrivna kylskåpet åkte på tippen då inte ens den mest inpiskade bakåtsträvare skulle få för sig att förvara något ätbart där. Dessutom var det hål i dörren.
Ni hör. Än så länge hänger färgskalorna i luften, planerna är diffusa. Säkerhetsbälten och nya grillahalvor (någon?) ligger också i pipelinen.
Kanske är min avvaktande hållning just snarare ett resultat av att jag fortfarande inte kommit ur chock-fasen över att vara vara ägare till en tingest som så kusligt förenar mina största intressen här i tillvaron. Bil, hus och Sverigeresor.
Fattas bara en hållare för en Crescent 2000 där bak.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.