Den 10 januari 1985 lanserades framtidens transportmedel i England – den eldrivna Sinclair C5. Lanseringskampanjen var massiv och mediaintresset enormt. Ändå tog sig Sir Clive Sinclairs idé inte riktigt...
Löjligt lågt pris, skattefri, smidig i storleken, utsläppsfri, tillåten på cykelvägar – mycket talade för Sinclair C5 när den lanserades 1985. Elektronikpionjären Sir Clive Sinclair hade drömt om ett framtida transportmedel för städer sedan 1970-talet – och nu fanns det!
Sinclair C5 var definierad av den engelska trafiklagstiftningen som sade att ett ensitsigt fordon som kunde trampas i samma hastighet som också var motorns toppfart – maximalt 24 km/h – slapp krav på skatt, körkort och väg.
Istället för att se begränsningarna i dessa regler såg Clive Sinclair möjligheterna: i köiga storstäder når man sällan några högre hastigheter, resorna är ofta inte längre än några kilometer och bara ett fåtal bilar har några passagerare.
En ensitsig elbil skulle kunna slinka igenom trafikstockningar lika lätt som en motorcykel, men med tre hjul och en vettig sittställning skulle instabilitet och bristen på komfort kunna undvikas. Om den byggdes tillräckligt liten skulle den kunna tas in genom en normal ytterdörr eller kombilucka. På så sätt slapp man ett garage och den skulle inte vara svårare att köpa än en diskmaskin. Precis som fallet med Sinclairs hemdatorer skulle kostnaderna hållas nere genom att använda befintliga delar från annat håll än bilindustrin.
Sinclair C5 premiärvisades för pressen i London den 10 janauri 1985. Det hade snöat på natten och förutom att C5 inte var något vidare i halka gjorde kylan att batterierna tappade effekt.
Recensionerna blev därefter och de första och kanske mest avgörande spikarna i Sinclair Vehicles kista var redan inbankade.
Försäljningsmålet var vid lanseringen i januari 100 000 C5 per år. Redan i augusti 1985 lades dock tillverkningen ner efter 14 000 byggda C5. Ändå hade priset sänkts gradvis sedan introduktionen, på slutet kunde man få en C5 för 99 pund!
Idag finns en liten skara entusiaster som vårdar de exemplar som finns kvar. Kolla till exempel in www.c5owners.com
Sinclair C5 var definierad av den engelska trafiklagstiftningen som sade att ett ensitsigt fordon som kunde trampas i samma hastighet som också var motorns toppfart – maximalt 24 km/h – slapp krav på skatt, körkort och väg.
Istället för att se begränsningarna i dessa regler såg Clive Sinclair möjligheterna: i köiga storstäder når man sällan några högre hastigheter, resorna är ofta inte längre än några kilometer och bara ett fåtal bilar har några passagerare.
En ensitsig elbil skulle kunna slinka igenom trafikstockningar lika lätt som en motorcykel, men med tre hjul och en vettig sittställning skulle instabilitet och bristen på komfort kunna undvikas. Om den byggdes tillräckligt liten skulle den kunna tas in genom en normal ytterdörr eller kombilucka. På så sätt slapp man ett garage och den skulle inte vara svårare att köpa än en diskmaskin. Precis som fallet med Sinclairs hemdatorer skulle kostnaderna hållas nere genom att använda befintliga delar från annat håll än bilindustrin.
Sinclair C5 premiärvisades för pressen i London den 10 janauri 1985. Det hade snöat på natten och förutom att C5 inte var något vidare i halka gjorde kylan att batterierna tappade effekt.
Recensionerna blev därefter och de första och kanske mest avgörande spikarna i Sinclair Vehicles kista var redan inbankade.
Försäljningsmålet var vid lanseringen i januari 100 000 C5 per år. Redan i augusti 1985 lades dock tillverkningen ner efter 14 000 byggda C5. Ändå hade priset sänkts gradvis sedan introduktionen, på slutet kunde man få en C5 för 99 pund!
Idag finns en liten skara entusiaster som vårdar de exemplar som finns kvar. Kolla till exempel in www.c5owners.com
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.