Nästa artikel
Jons Motorbygge del 6
Projektbilar

Jons Motorbygge del 6

Publicerad 16 augusti 2012
Herrejössesdunderklumpbygget till Jons VW 1600TL har tagit fart igen, följ projektet här på webben
1956 förvandlades Rambler till ett eget bilmärke hos American Motors, resultatet av fusionen mellan Nash och Hudson. Rambler stod för det återhållsamma och modesta i en tid av stora fenor och andra excesser i Detroit. Därför stämplades Rambler som pensionärsbil. Att verbet to ramble kan betyda irra omkring planlöst hjälpte inte försäljningen och bilan föll 1969. Ingen direkt dålig bil med ganska snygg formgivning och rättfram mekanik men inget man idag direkt renoverar från vrak.

Det enda delbara ramlagret klickar på plats. För att få det att sätta sig ordentligt knackar jag försiktigt på ändarna med en gummiklubba. Försiktigt var det…

Så är det dags att hissa ner vevaxeln och nu är det bra att ha märkt upp lagerlägena som jag beskrev i förra delen. Styrstiften är svåra nog att hitta utan pennmarkeringar. Jag inbillade mig att det skulle vara lättare att montera vevstakarna efter vevaxeln hissats ned – det var det inte. Hur vet man att alla styrstift hittat hem? Om man tar den andra halvan av det delbara ramlagret och lägger den på plats så blir det tydligt – om det glappar har vevaxeln inte bottnat.

Det gäller att hålla koll på oljehålen när kamaxelns lagerhalvor monteras. Luriga små rackare.

Ventillyftarna är lättviktare från CB-Performance. De slinker ner i sina hål tillsammans med så mycket motorolja som möjligt. Det är en god idé att hålla vikten låg på de komponenter som öppnar och stänger ventilerna i en trimmad stötstångsmotor. Det är mycket rörlig massa som ska byta riktning mycket ofta inom ett mycket litet utrymme

Ett lager inkörningspasta för kamaxeln.

Kamaxeln är betydligt lättare att lägga på plats än vevaxeln. Precis som på en motor med kamrem eller kamkedja gäller det att kamdrevens markeringar ligger som de ska.

Ett av de mått som sätter gränsen för hur stor en folkamotor kan bli: Kamnockarna hamnar ruskigt nära vevaxelns journaler. Hit men inte så värst mycket längre går det, sedan blir det special hela vägen.

Hepp! Nu kan den andra delen av motorblocket monteras. Men först måste ventillyftarna ner i sina hål och lagerbanorna klickas på plats. Jag gillar färgmarkeringar. Färgmarkeringar är bra. Röd prick betyder åtdraget till moment.

Vilket packningsmedel man ska använda till en folkamotor har diskuterats livligt genom åren. Curil-K2 ska vara det som Volkswagen själva använde och jag har hört mycket gott sägas om det. Det här är första gången jag provar – och jag förstår varför alla gillar det. Trycker man ut kletet i en burk och rör om blir konsistensen jämnare.

Ett supertunt lager är allt som behövs. Pensel.

Till motorsatsen följde en monteringssats av minst sagt tveksam kvalitet. När en mutter är pågängad ska man inte kunna vicka på den! Tur att det finns firmor i Sverige som har koll på vad de säljer. Ett telefonsamtal till Custom & Speed Parts i Hyllinge och så kom originalgrejer i ett litet paket. Tackar!

Med en kyss och önskan om ett gott och långt liv är det sedan locket på. Det här är (förhoppningsvis) sista gången på länge jag behöver se vevaxeln och dess vänner. Hejdå!

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.