Bild
Nästa artikel

Plan 53 - Riv och slit!

sommarprojektet del 4

Nu när sorteringen av alla prylar nåt ett smått kaosartat läge och planeringen började ha lite struktur så var det dags att växla upp. Både jag och Kåre hade ju på ett märkligt sätt kastat oss in i detta rätt så vrickade projekt på ren impuls utan några som helst betänkligheter.

Tänk om någon för typ bara sju dagar sedan påstått att vi med full kraft och utan att tveka skulle köpa ett Chevrolet -53-vrak ihop, ett vrak som stått utomhus i decennier med osäker identitet och i övrigt med massor av frågetecken om skick på motor, mekanik och övriga delar. Om samma person dessutom sagt att vi på lite mer än två månader nu ska laga den, sätta ihop den, besikta och köra den för egen maskin till en bilträff nästan 60 mil söderut? Ja, vad vi skulle garvat.

Men nu stod vi alltså här med ett gammalt amerikanskt bilskrälle från tidigt 50-tal som skulle kräva nästan ett universum av kärlek för att få rull på för att inte prata om få igenom en besiktning.

Förresten besiktning, det första var väl att försöka få rätt på den bortslarvade identiteten så vi kan göra en ursprungskontroll. Uno hade ju påstått att han tagit ut nya skyltar och just det var lite av en anledning att vi gått in i detta. Då skulle vi ju i alla fall slippa hålla på med tidsödande efterforskningar och krångel med myndigheter. Nu visade det sig att så var inte fallet.

Absolut ingen skugga över Uno som var mer än bedrövad över att han inte hittade igen skyltarna. Det är inte så lätt att minnas exakt hur det var för över 30 år sedan med ett antal olika hobbybilar, en stor gård med både entreprenadmaskiner, traktorer och annat. När jag pratade med Uno var nog skyltarna uttagna till en Fargo som sålts i samma veva som Chevan hämtades, vi minns alla fel ibland...

Som om inte det var nog så saknas även chassiplåten som ska sitta uppe på torpeden. Det syns var den suttit, det är bara nitarna kvar men vi återkommer till det längre fram. I dörröppningen sitter det en skylt från General Motor Nordiska med bland annat biltyp och ett nummer som inte korresponderar hur Chevrolets chassinummer ser ut.

På vår Cheva satt det i alla fall en gammal skylt med länsbokstaven U och som tur fanns alla siffror kvar. Det var lite som "The last chance" och det var bara be en bön att identiteten skulle gå att hitta med hjälp av det gamla regnumret.

Jag tog tag i pappersexercisen och skickade alla uppgifter som finns till riksarkivet i Uppsala för att försöka få en träff på U-reggen sedan drog jag till grannens garage för att kränga av däcken som suttit på sedan sent 50-tal.

Kåre som är sällskapets putstok hade packat kartonger med allt bling-bling som var löst samt grillen för att gå "all in" i sitt eget garage. För ska vi ha en möjlighet att ta oss till Wenngarn så är det nog bara att gnu på som vi säger här i Jämtland.

Vi har nog inte riktig fattat vad vi startat, får väl hoppas att vi inte heller gör det.

Riv och slit!

Första riktiga jobbardagens plan: Riva ur inredning och skuff för start av rostlagning. Hur mycket finns det, JA det gör det kan vi väl säga. Återkommer även till det. Golvet i inne i bilen är i förvånansvärt bra skick, även skuffgolvet och reservhjulsbaljan.

Ut mot kanterna bakom hjulhusen är sämre. Skuffgolv mot bakstam dåligt som på alla Chevor från 50-talet.

Kåre gick loss på inredningen. Baksätet är nästan i nyskick då det tidigt lyfts ut och förvarats inne. Dörrsidor? Ja de finns men är gravt fuktskadade. Men framsoffan väckte Kåres nyfikenhet då den var klädd med en sprucken och trasig mönstersydd Artex klädsel.

I revorna kunde man se ett felfritt originaltyg och efter dryga timmen är trasorna borta och vi kan nöjt studera en helt oskadad originalklädsel. Låt gå för att solen har skapat avantgardistiska ljusa fläckar där revorna varit men ändå 1-0 till oss.

Bakre stötfångaren fick vi loss efter ett rejält snack med en vinkelslip.

Kåre kramades en stund med bensintanken som tyvärr var helt tom på den röda goa fina soppan som serverades fram till dagens blyfria etanolblandade sörja. Men trots det 1-0 till oss även med tanken för den har inga hål. Den är så fin inuti att vi inte behöver köra betongblandartricket till och med tankgivaren är i funktion.

Men hur var det med rosten då? Jo som sagt den finns och syns och den gamla devisen att det du ser är bara drygt 10 procent av allt som finns. Tänk om man skulle ta och lära sig det nån gång men inte då. Med en dåres envishet...

Jag är rätt rationell när det gäller rostlagning, kapar gärna loss stora bitar i stället för att hålla på och smådutta. Det blir både bättre och snyggare om man byter stora paneler, öppnar där plåtar är sammanfogade och så vidare. Men ändå trodde jag inte att det skulle vara så pass murket som det var och det skulle bli värre... mycket värre.

Så nu hissar vi ribban och vallar in för ett mycket intressant kommande uppdatering, jag säger bara: Inte missa!

65 dagar kvar

Text och Foto Lars "Julle" Olofsson
Foto Kåre Torfjäll

Kommentarer

#1
Anders Wallfält
2017-07-15 19:59

Kul att se allt slit men också att mycket av bilen är kvar .
Min klädsel i min Pontiac liknar det överdrag som satt i er .
Det ser ut så ?