Volvo 240: Turn-Key!
En del köper Porsche när medelålderskrisen sätter in – andra jagar 18-årskänslan i en röd, gubbutrustad Volvo 244.
Uppkörningen skedde samma dag som jag fyllde 18 och kanske var det för att inspektören från Trafiksäkerhetsverket inte uppmärksammade detta faktum förrän efter att hon skrivit på godkännandet som jag faktiskt klarade kortet. Eller så var det för att jag var en så gudabenådad bilförare. Jag var givetvis övertygad om det senare.
Känslan när jag efter att ha kört min far in till sin arbetsplats, släppt av honom och för första gången kunde dra i väg i snömodden alldeles själv sprider sig fortfarande i kroppen varje gång jag målar upp situationen i huvudet.
Det var jag, den rosa lappen och bilen mot världen. Och bilen, det var pappas tjänstebil, en Volvo 240. Femväxlad manuell med B23-motorn. Kanske var det tack vare detta outplånliga minne som startsträckan blev så extremt kort när vår mekexpert Julle i Östersund råkade berätta att han varit och tittat på en 244 GL -87 som stått undanställd hela 2000-talet.
– Vi var ju ute efter en bil att göra ett rekonditioneringsreportage om, sa Julle i telefon. Men den här var för fin för det. Bara 8 200 mil och en ägare sedan 1990. Nyvaxad.
Han fortsatte att berätta om hur rostfri bilen var, om hur lite byxbak som vidrört baksätet och hur praktiskt det var med dragkrok.
Plötsligt hördes en röst som jag bara vagt kände igen. Den sade: ”Jag köper den!” Jag tittade mig förvirrat omkring och insåg att jag var ensam i rummet. Det var alltså jag själv som hade yttrat orden.
Julle måste också ha blivit förvånad för det blev alldeles tyst i luren och under en kortare evighet på sådär tio sekunder satt vi där stumma, endast förenade genom 70 mil telefonkabel.
Sedan satte vi utan vidare eftertanke igång med att smida hämtningsplaner och turligt nog satt det redan en biltrailer på Julles dragkrok och Volvon stod ju bara ett lappkast därifrån. Julles hustru Berit ställde upp med ett handlån och lagom till eftermiddagskaffet nästa dag var jag Volvoägare. Ytterligare 20 minuter senare ringer Julle och meddelar med en råmande B23-motor i bakgrunden att det bara varit att sätta i ett batteri.
– Turn-key, han var turn-key den här, sa Julle glatt.
Nu ska vi (läs Julle) göra en service på bilen, sedan ska jag återvända till 18-årskänslan. Mitt gamla körkort där jag ser ut som en tolvåring på amfetamin ska jag lägga i handsfacket. Sedan ska jag försöka hitta lite sköna 80-talstillbehör till Träffpunkt 80. Hönstrappa, reflexramp, kromtejp i stötfångarna ...
Fågel: Den har bara gått 8 200 mil.
Fisk: Jag har inte sett den än.
Mittemellan: Kommer den att vara lika fin som jag hoppas?
Kommentarer
Ha Carl! Denna bilen har alldeles för lite Pinifarina (Alfa) över sig för att du vill ha den en längre stund, I September har den nog en annan ägare :-)...
/Claes
Ingen Pininfarina men väl en pina att höra den hemska fläkten dra igång vid uppstart!
Hönstrappa över bakrutan på en -87:a? Var väl, tack och lov, rätt bortglömt 1987? Men striping? Hade inte Tidningen Ratten vid den tidpunkten något specialinslag om klistra å klippa? Såg också för hemskt ut, men...
En helt underbar bil, trots de fula stenskottsskydden på strålkastarna. Jag vill dock avråda från att montera en reflexramp mellan bakljusen eftersom de brukar nöta sönder lackeringen.
Om du trots allt inte skulle vara rätt ägare för bilen så försök få bilen att stanna kvar i Sverige. Nästan alla finare Volvo 240:s som är till salu exporteras p.g.a. ett mycket större intresse för modellen utomlands.
Försök hitta någon som säljer en Snow-Cap, härligt vintertillbehör som även skyddar mot löv.
Jag köpte mig precis en 244 GL, en -86:a med 8100 mil på mätaren.
I fint skick, men finare ska den bli!
Jag kommer följa ditt projekt med stort intresse och ska försöka dokumentera mitt projekt så att fler får följa det.