Bild
Nästa artikel

Töväder i garaget

Klassikerkampen 2.0

Inte alla i lag General Knas hann se Audin före köp. Hur skulle första mötet avlöpa? Calle Carlquist berättar om sina första intryck.

Morgonen efter en solig Lissabonresa är det Stockholm i regnrock igen. Mot en elektronisk avläsare håller jag upp den kodpuck som likt trollformeln Sesam snart ska öppna dörrarna till Klassikers garage.

Där inne vet man aldrig vad man ska få se. En Morris Minor som ser ut som en runsten på vift? En Austin Allegro kombi som per definition ser ut som f-n? En Prelude i nyskick? Någon gammal Saab på transit mellan Claes Johanssons alla lager? Fredriks in-i-hjulhuskanterna tandborstade Jeep Cherokee? Allt är möjligt, man blir luttrad.
Resan hit ner till underjorden företas i ett våtvarmt, labyrintiskt halvdunkel, där fukten långsamt, rytmiskt och ekande faller som droppar från det låga taket och samlas i pölar som luktar blöt varghund.
Raderna av de OKQ8-anställdas tjänste-Priusar står på vakt som inför porten till Helvetet. Jag tror att de kollar att man inte kommer i något som släpper ut över 120 gram koldioxskit per kilometer. BMW 320i från 1984 på er! tänker jag men deras färgskala är fortsatt glödande grå när min allt annat än katalysatorförsedda E30 spinner förbi.

Nu glider portarna upp och i det flackande skenet ser jag en gänglig gestalt krumma under en öppen motorhuv. Det är Jon. Jon Remmers. The Rookie, killen alla ville ha i sitt lag och som förnämligen hamnade i mitt.
Han har uppenbarligen stått så här underhuvat mången gång i sitt unga liv, han är ju den ende i vårt lag som behärskar yrket bilmekaniker. Runt om och på greppavstånd, så att han inte ska behöva sticka upp näsan ur den mekaniska dy han för dagen hamnat i, har Jon radat upp verktygen. Jag noterar hylsnycklar, en ficklampa, någon mätare, en näve trassel, slangklämmor, en gummibälg, slangar och sladdar. En alltför bekant scen, också för mig.
Men den här bilen som är föremål för Jons ömma omsorger, varifrån kommer den? Att det är en Audi Coupé GT från 1980 någonting, så mycket ser jag ju. Vad gör den här? Har Jon en bruksbil han inte nämnt?
En kall kåre far längs ryggraden – är alltså detta vårt kampreds …?
- Hördudu Jon, är alltså detta vårt kampredskap?

- Öh, ja. Och jag körde den hit, jag tycker att den gick riktigt bra, svarar Jon. Kanske inte alltid på alla burkar, men inget klonk, bra bromsar, kanonstyrning, tät och fin genomgående.
- Så du drar bara åt lite till, genomgående?
Jag hör hur skeptisk jag låter och det är ju inte riktigt meningen. En gång för över 20 år sedan skrev jag något kåseriartat om att jag var en bilistisk allätare, att jag kunde ömma för precis vad som helst.
Men då hade jag glömt en grå Audi Coupé GT från 1980 någonting. En med fartränder kors och tvärs, misstänkt hemmatejpade i Audi Sport-färgerna svart, rött och grått. En med halva vindrutan täckt av den sorts solskyddstejp som omhuldas av 18-åringar med konstant erupterande testosteronvulkaner invärtes. En med kromgrälla spindelbensfälgar i säkert 20 tum. En med svarttejpade sidorutor och påmoldade dummygälar på motorhuven. En med röd ventilkåpa och stolar omsydda i Viagrablått konstläder.

Jag vill inte tas för en högfärdig person men ser mig i denna djupt grå garagestund nödsakad att fråga mig själv: Kan jag, uppriktigt, visa mig i den här bilen om det visar sig nödvändigt?
- Och planen? säger jag i stället, med all den diplomati min så kallade karriär hittills genererat.
Här skippar jag Jons utläggning om Michèlle Mouton, Audi Quattro och allt det där, rally-VM. Det gick mig visserligen inte alldeles förbi när det begav sig, men jag har sedan dess aldrig – aldrig – förknippat det med Audi Coupé GT 1984, som tydligen var årsmodellen för detta arma exemplar.
Nej, Audi Coupé GT 1984 har städse för mig varit en mellanbrun ickebil som trots designförsök att omvandla sitt mediokra ursprung blott består av linjära, icke strömförande former. Spontant rolig endast på beordran, knappast då heller. Oantastlig, finns men syns inte, spännande som järnvägsstationen i Braunschweig en torsdag.
En sådan bil slog alltså mitt lag General Knas till på i min frånvaro. När katten är borta …

- Nu jäklar ska det fungera. Hoppa in och starta! säger Jon plötsligt och tittar leende upp, halvsotig i ansiktet.
Jag tar ett djupt andetag, kravlar ned i stolen, vrider om – och allt det garagegrå sveps in i en varm, mjuk och stark barytonvind, en sång stadig på alla fem stämmor, alla 136 körmedlemmar. Sakta, oändligt sakta får melodin isen i ryggbastet att glimma till, rent av smälta en smula, rinna av alldeles, förenas med garagepölarna.
Jag kommer nog att börja gilla till och med den här bilen, väldigt snart faktiskt, Jon!
 
Av: Calle Carlquist

Kommentarer

#1
GöranP2
2012-03-05 19:37

Jädrigt Kul köp!

#2
Mats Grimme
2012-03-07 13:43

Tja, smaken är ju liksom delad........

#3
Christian Ö
2012-03-08 14:20

Viktigaste tecknet på töväder är förstås att få läsa Calle skriva i Klassiker.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.