Historien om den amfibiska bilen Amphicar 770 är lika dunkel som tätt sammanlänkad med den halvgenialiska tyska konstruktören Hanns Trippel. Man kan faktiskt sträcka sig så långt som att säga att utan Trippel så skulle det inte ha blivit någon Amphicar alls.
Trippel var besatt av tanken på bilar som kunde röra sig även i vatten. Sannolikt var hans förmåga att entusiasmera minst lika god som hans förmåga att konstruera. Trippel har lämnat ett grumligt spår av ruinerade affärspartners över hela Tyskland.
Redan i början av trettiotalet konstruerade han sin första amfibiebil och han kom att lägga över 60 år av sitt liv på att utveckla konceptet.
Olämpligt samröre med det tyska krigsmaskineriet under andra världskriget straffade sig med en volta i franskt fängelse. Men med stöd från en entusiasmerad industrigrupp – Quandt – kunde Trippel 1959 visa en prototyp till en mycket civil amfibiebil på Genève-salongen. Familjen Quandt, som vid tiden hade stora intressen i tysk bilindustri med stor ägarandel bland annat i BMW, fortsatte stötta projektet. Amphicar Corporation of America skapades för att marknadsföra bilarna och 1961 kom produktionen igång.
Den blev såklart en dundersuccé?
Quandt såg att den stora marknadspotentialen fanns i USA och analyserade sig fram till att 25 000 bilar borde kunna säljas redan de två första åren. Tyvärr delade marknaden varken Quandts analys eller Trippels fascination för vattenbilar. Det är oklart exakt hur många bilar som byggdes, de mest trovärdiga siffrorna pekar på att 3 878 exemplar lämnade fabriken fram till produktionsstoppet. Det var
– och är – ändå det definitiva produktionsrekordet för civila amfibiebilar.
Men de tillverkades i Tyskland?
Bilarna byggdes av Industrie-Werke Karlsruhe och av Deutsche Wagen- und Maschinen Fabriken GmbH i Västberlin. Man åtnjöt saftiga etableringsstöd och skattelättnader i Berlin men det hjälpte föga, bilarna blev löjligt dyra. I USA kostade en Amphicar närmare 4 000 dollar. För samma pengar kunde man köpa sig både båt och en schysst bil. Kunde man dessutom pruta till sig ett båtsläp i affären så såg Amphicar ut som ett minst sagt excentriskt alternativ.
Hur funkar det?
Beteckningen 770 ska uttolkas som sju knop i vattnet och 70 miles per timme på land. Sju knop är 13 kilometer i timmen eller ungefär så snabbt som du springer. Vilket tyvärr utesluter vattenskidåkning.
Kraftkällan är en Triumph Herald-motor på 1,2 liter och 43 hästkrafter, monterad i aktern. Växellådan är ett unikum tillverkad av tyska Hermes. Den påminner i känslan mycket om växellådan i en Volkswagen Typ 1 och fungerar också som en vanlig fyrväxlad låda vid körning på land. I vattnet kopplas driften på bakhjulen bort och kraften leds i stället via en fördelningslåda till de två propellrarna. Stigningen på propellrarna är uträknad så att motorn inte kan övervarvas. Framhjulen fungerar som roder. Bromsar gör man genom att lägga i backen.
Flyter den på hjulen eller vadå?
Hela farkosten är tillverkad av kraftig stålplåt. Det är i princip ett båtskrov med fyra hjul och två propellrar som sticker ut. Innanför döljer sig en balkram. Tennspackel har använts för att täta i svetsskarvar. Fenorna ska inte missförstås som fenor även om de råkar se ut som sådana. De är skvalpskydd och förhindrar vatten från att skvätta in i motorrummet. Dubbla tätningar förhindrar vatten att läcka in i dörrspalterna, men det gäller att man kommer ihåg att dra åt det extra handtaget som suger in dörren den sista centimetern. Komponenter som lyktor och handtag är ett tvärsnitt av tysk bilindustri i skiftet mellan 1950- och 1960-tal. Lite DKW här, en smula NSU där och ganska mycket Borgward både här och där. Allt för att förbilliga produktionen.
Hur underhåller man Amphicar?
Precis som på båtsläp som rullas ner i vattnet kräver bromsar och hjullager ständiga renoveringar. En av de mer positiva följderna av Quandts marknadsanalys blev att på tok för många exemplar av varje komponent tillverkades. De delar som blev över när tillverkningen stoppades blev ett enormt lager med reservdelar. Sedan 1980 är det amerikanen Hugh Gordon med företaget Gordon Imports som förvaltar skatten. Det mesta finns att köpa nytt, till och med original Amphicar fettpatroner för rundsmörjning. Gordon har även varit flitig och startat nyproduktion på delar som tagit slut.
Kan man överhuvudtaget köra den?
Insteget är ett steg upp. Man sitter högt. Reglage och knappar är en gudlös blandning mellan Lucas och Bosch. Från stillastående startar man helst på tvåan med den ettriga motorn rasslandes där bak. Ettans växel är mycket låg och egentligen bara avsedd att användas när man ska kravla sig upp för branta stränder.
Det ska sägas som det är – vårvädret har varit nyckfullt och vi har ännu inte haft möjlighet att provköra Amphicar i dess andra element. Men om beteendet är lika bra till sjöss som på torra land måste betyget bli med beröm godkänt. Kombinationen av ansenlig markfrigång, kort axelavstånd, pendelaxlar, pyttefälgar med jättedäck, svansmotor och fladdrig sufflett kan verka lömsk, men ute i trafik fungerar det förvånansvärt bra. Fjädringsvägen är kort och det är ganska stötigt, men bilen går åt samma håll som man vrider ratten. Det är först när man kliver ur och glömmer lossa det speciella vattenhandtaget på dörren som man påminns om att det faktiskt är en båt lika mycket som bil.
Okej, men var hittar jag en Amphicar?
Det ska enligt den internationella Amphicar-klubben finnas ett tusental fordon kvar i varierande skick. Omkring 90 procent av dessa bor i USA. De bilar som finns i Europa cirkulerar oftast mellan samlare och ytterst få exemplar dyker upp på den öppna marknaden. Att importera från USA är kanske det lättaste sättet att köpa ett exemplar. Men se till att du själv eller någon du litar på inspektar bilen först.
Och vad ska jag betala?
Bilarna är populära hos det klientel som redan har en eller två av varje och priserna är därefter. Räkna med att betala åtminstone 300 000 kronor för en vettig bil. I USA har bilar sålts för en god bit över halvmiljonen, men frågan är om det kommer att upprepas.
Kommentarer
Nja... Inget vidare som båt, och ännu värre som bil betraktad. Om man nu är masochistiskt lagd – varför inte t ex en Triumph Vitesse cab och en 60-talsmotorbåt på släp istället, och en mycket stor påse pengar över?
Kom ihåg att en kompromiss är en lösning som ingen är nöjd med!
Den är halvdan både som bil och båt och totalt överprisad.
Den är definitivt inte värd pengarna.
En röd finns att beskåda på Motala Motormuseum.
Den körs i hamnbassängen och närliggande vatten, när vädret tillåter.
Läs; när vinden inte är allt för kraftig...
Museets exemplar lånades ut vid inspelningen av Göta Kanal 3.
Igår (onsdag) kväll var det bilträff i Hajstorp som ligger utanför Töreboda utmed Göta Kanal. Där fanns två stycken röda som åkte i och ur kanalen hela kvällen.
De brukar vara ett trevligt och roande inslag i Hajstorp som har träffar varannan onsdag under sommaren. Har hänt att det varit tre stycken där på en gång!
Onsdagen den 3/8 2016 kommer ca 40-tal Amfibiefordon av olika modeller att visas upp i Folkets Park Huskvarna. Detta är ett samarbete mellan klubbens internationella 30-års jubileum som firas i Sverige detta år och onsdagsträffarna som lagt in det som temakväll. Flertalet av fordonen som visas har militärisk anknytning, men minst 10-15 Amphicar 770 kommer att deltaga enligt föravisering från organisationen.