"Får du korn på en arbetarklassiker – slå till!"

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

De är ständigt närvarande men lägger vi märke till dem? Oljan i det stora maskineriet, de kommersiella fordonen. Pickuper, skåpbilar – fixarbilarna. Alltid på väg någonstans, alltid med ett uppdrag.

De slits hårt och vårdas sällan mer än på sin höjd pliktskyldigt för att upprätthålla driftsäkerhet, de tvättas mest om någon chef har sagt att det måste göras. Råkar det bli någon buckla är det inte säkert att den åtgärdas, att vara av med ett arbetsredskap är inte bra för omsättningen. Dessa fordon köps nästan aldrig med hjärtat – utrymmen, lastvikt och ägarkostnader är långt viktigare än körglädje eller utseende.

Livslängden är kort, snart är hantverkarbilarna du inte såg borta och ersatta av andra som du inte heller ser.

De få transportfordon som blir kvar, sådana som har haft turen att köras försiktigt, eller som kanske inte brukats alls som det var tänkt, de blir desto mer speciella.

För film- och TV-produktioner där gamla miljöer ska gestaltas efterfrågas ofta äldre last- och skåpbilar som statistfordon men sådana är betydligt svårare att hitta än jämngamla personbilar, särskilt i rätt skick.

Så får du korn på en arbetarklassiker – slå till! Att ha en hobbybil som inte bara väcker uppmärksamhet och glädje, som inte bara är kul att vårda och förbättra utan också kan göra livet lättare genom att lösa vardagliga uppgifter är fantastiskt.

Numera nästan längtar jag till återvinningscentralen – eftersom jag då får användning för min Mini 1000 Pickup. Att flaket inte rymmer mer än en Toyota Yaris med fällt baksäte gör mig inget – då får jag ju åka fler gånger.

Jag ställer numera med glädje upp på turer till handels­trädgården, möbelvaruhuset och byggmarknaden – om jag får ta min pickup.

I Klassiker 3.2025 hyllar vi de kommersiella klassikerna – de har fortfarande arbetsglädjen kvar!