Förlåt Gunvor!

Mina föräldrar blev inte kallade till min skola speciellt ofta men nu var det dags. Nej, jag hade inte skolkat från gymnastiken eller lagt häftstift på någons stol. Inte den här gången. Däremot var syslöjdsläraren upprörd. Jag hade hånat hennes bilval. Hon körde en ljusblå Mazda 1300 och jag hade överlägset hävdat att ”japsarna” var usla och själlösa kopior av riktiga bilar. Så fel jag hade. 

Knappt 20 år senare satt jag och kollegan Claes och jollrade över designdetaljer och teknisk omsorg i en exakt likadan bil. Vilka navkapslar, vilka emblem, vilken sprittig körupplevelse! Själlös? Ha!

Artrikedomen, mängden av spännande och ibland knasiga lösningar och udda formelement i den japanska bilfloran är enorm – precis sådant som tilltalar bilentusiasten. Sidospår, återvändsgränder och tekniska och marknadsmässiga landvinningar finns i överflöd och utgör underlag till mängder av spännande berättelser och anekdoter. 

Ändå är det många som uppenbarligen missat den japanska delen av bilhobbyn. Kanske är det för att bilarna var lite för driftsäkra när de var nya? De tvingade aldrig sina ägare att gå med i klubbar eller andra sammanslutningar för att lösa problem som bilarna förorsakade. Inget förenar människor som en gemensam fiende, här fanns sällan något att klaga på. 

Det stora intresse för japanska bilar som finns idag har vuxit i en annan mylla. Det handlar mycket om populärkultur och livsstil, ett intresse för design och en upptäckarlusta. Och faktiskt – driftsäkerheten.

Att det har dröjt så länge som 20 år för Klassiker att skaffa sin första japanska projektbil är faktiskt lite pinsamt. Desto större är vår glädje över responsen som vår Toyota Celica nu får från er läsare – det är en helt ny värld som öppnar sig och vi har redan fått flera nya vänner. 

Förlåt Gunvor för att jag inte förstod storheten med din Mazda! Har du den kvar?