Bild
Nästa artikel
Blocket i en kedja runt halsen

Blocket i en kedja runt halsen

Läsarnas klassiker

Med åren filas det rationella tänkandets vassa kanter bort. Först därefter kan formerna hos det verkliga bilägandets natur skönjas.

Har någon ringt på Mercan än?"
"Mhnjae. Inte än."

Det var ren lögn. I själva verket hade jag inte ens satt in annonsen än. Jag hade inte haft tid, intalade jag mig, men jag anade att det fanns andra skäl därnere i det undermedvetna. Jag är ingen prylmänniska. Varje inköp gör jag med något slags intention av att behålla föremålet resten av livet, mitt eller dess. Detta resonemang innebär också att jag aldrig sålt en bil. Jag har slitit ut dem  istället.

Det var med samma outtalade tanke jag letade bil våren år 2000, när min Saab 900 otacksamt nog fattat eld och brunnit upp. Jag fann en Mercedes 190E. Denna bil var av 1989 års modell, gubbskött, automatväxlad, i den äkttyska nyansen astralsilbermetallic, och jag var kär. Den hade allt jag önskat hos en bil - välkonstruerad teknik i ett måttfullt format, hög bekvämlighet, paketerat i en skarpslipad armanikostym av vassa veck och självförtroende från åttiotalets bästa sida. Den hade gått få mil och jag fick ett bra pris. Jag intalade mig att jag skulle köra den så länge den var ekonomiskt rimlig att hålla vid liv. Som vanligt, alltså.

Det blev en stund. En åttiotalsmercedes sliter man inte ut så lätt. Med tiden visade den sig vara driftsäker intill efterhängsenhet, och dessutom lätt att serva själv. Den perfekta bruksbilen. Och bruksbil var den även när det många år senare dök upp en nystartad bilträff, Träffpunkt 80 hette den visst, som jag beslutade mig för att besöka. Då jag insåg att jag trots allt hade en åttiotalsbil tog jag Mercan dit, även om den börjat bli lite patinerad i skicket. Det var väl mest den där rostiga framskärmen som skämde den lite. Men det var ju som sagt en bruksbil, och jag körde in den på utställningsdelen mest på skoj.


Men när jag kom tillbaka till bilen efter ett varv på de spoilerstinna gräsplanerna så började skämtet kondensera till... ja, någonting som liknade allvar. Iallafall i mina ögon, för jag såg då ingen annan som tittade på just min bil. Och i så fall tittade de på den där framskärmen. Med fel blick. Men ett frö till en tanke hade såtts. Men det var ju mycket bil kvar att slita på. Det var det i flera år till, ända tills den där vårdagen då vi serverade den, min chefsmekaniker tillika bror och jag, och domen föll: Rost i tröskeln. Den bruna cancern. Bil-altzheimers. Det som bara kan bromsas, inte botas. En vinter till så är den slut, sade han. Och jag insåg att min ursprungliga tanke, den där med "ekonomiskt rimlig att hålla vid liv", plötsligt hade kommit till vägs ände.

Att köpa en ny bruksbil var relativt enkelt. Men att sälja den gamla...
Sommaren gick och bilen stod kvar. Ännu en Träffpunkt 80 kom och den här gången fanns ett biltorg, så jag ställde den där med en skylt i rutan. Jag vet inte längre om det var skämt eller allvar. Men alla bara tittade på den där bannade framskärmen. Bilen hade aldrig känts så harmonisk som när jag körde hem igen. Inte tusan kunde jag väl sälja den här? Till slut kom det iallafall in en annons på Blocket, hur det nu gick till. Tre personer ringde. Ingen kom och tittade. Oktober är ingen bra månad för att sälja bil. Jag sålde vinterdäcken istället, vilket var mycket enklare.

Det var ett ställningstagande så gott som något: inte en vinter till. När bilannonsen till slut drogs tillbaka kände jag bara lättnad, och då förstod jag en gång för alla att jag blivit med en entusiastbil till. Ett elvaårigt förhållande dumpar man inte så lätt. Det dröjde dock hela vintern innan jag avslöjade för min far att jag faktiskt inte bara väntade på våren för att sätta ut en ny annons.

Bilen stod nämligen, i brist på egen plats, hos honom, och jag var orolig för att hans bilintresse skulle vara för utlilitaristiskt och att mina mer alternativrationella argument inte skulle ta. Trots att han har kvar sin gamla Amazon som han köpte 1969. Och den är faktiskt i sämre skick. Men när våren kom och jag svarade alltmer skruvat undvikande på hans frågor om annonsering så begrep han och resignerade. Så nu går förhållandet in i en ny fas. Utan vintersalt kommer tröskeln klara sig länge än. Jag ska köpa en batteriavskiljare, som ett bevis på bilens nya status. Och kanske byta motorfästen. Och hastighetsmätare, den ligger hemma sedan ett tag. Och möjligen ett eller annat till, jag har ju arbetat upp 15% rabatt hos Mercedes på de här tolv åren.

Vem vet, det kanske är dags att byta den där framskärmen också.

Morgan Eklöf.

Morgans Mercedes

Märke: Mercedes-Benz
Modell/beteckning: 190E
Årsmodell: 1989

Ägd av mig sedan: 2000

Kommentarer

#1
carl Rover 3500 fan
2012-04-04 08:07

Min far hade just en sådan med soltak och svarta plåtfälgar,
Då detta var i norrland och min far jobbade på vägverket (var ute före alla plogbilar) så hade han en järnklump i skuffen. Vinteregenskaperna på vagnen var ju... usla. Plastnavkapslarna är kvar och i hans garage huserar nu en C-klass.

#2
Filip Ericsson
2012-04-11 15:30

Snyggt skriven artikel om en mycket begärlig vagn, som dessutom är oerhört prisvärda moderna klassiker! En sån där ska jag nog ha nån gång; har i hemlighet alltid trånat efter 80-tals Bruno Sacco-Mercedesar.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.