Törnrosa - one mighty Mini!

En dag i början av maj 1986 köpte jag min koja första gången, en Flamenco red Leyland Mini 1000 1977.

Säljare var den förste ägaren som haft bilen sedan 1977. Jag konstaterade att rosten hade fått fäste i framskärmar och i trösklar, men totalt sett verkade den vara i ett hyggligt skick.

Då, på 80-talet, var kojan fortfarande en bruksbil som inte alltid fick den omsorg som krävdes för att hålla rosten i schack.

Kojorna har ju inte varit kända för stå emot rost, rostskyddsbehandling ingick endast som option vid leverans som ny, men skicket var väl bra med hundkojemått mätt.

Vid en närmare undersökning hemma i garaget var den synliga rosten, som så ofta, endast toppen på isberget. Så målet blev att åtgärda all rost.

En svetskurs och inköp av en styck MIG-svets är en bra investering i detta läge.

Kojan är en ganska enkel konstruktion som tillsammans med det lilla formatet gör den till en "lätt" renoveringsobjekt som kan hanteras i ett normalt villagarage.

Renovering pågick 1989 - 1990. Det svåraste jobbet var att passa ihop alla delar i fronten, med frontplåten, skärmarna och triangelplåtarna framför framdörrarna. Allt måste göras på samtidigt för att inte man inte ska hamna i ett läge där någon skarv inte passar.

Med en hel del tålamod och noggrannhet (och lite våld) blev jag nöjd med resultatet. Annan plåt som byttes var delar av innerskärmarna fram, yttre trösklar, ny bakvagnsram, plåt under kofångaren bak, några hål i golvet fram plus lite annat smått och gott.

Det mekaniska jobbet inskränkte sig till renovering av bromsar runt om och bakvagnsupphängningen med bl a nya lager i hjul och länkarmar. Även motorn fick en översyn med ny kamkedja och drev.

Det som nu återstod var lackering av framskärmar och front och nya golvmattor. Jag hade emellertid tappat sugen på att avsluta det jobbet så när en Rover 2200 TC 1975 kom in mitt liv fick kojan stryka på foten och såldes 1992.

Rovern avlöstes sedemera av en Austin 1300 1972. Även Austinen såldes och plötsligt stod jag utan hobbybil.

Då dök tanken upp på att jag kanske kunde köpa tillbaka "min" koja igen. Jag hade under åren ibland ångrat att jag hade sålde den.

Köparen, som tog över min koja 1992, hade ambitioner att färdigställa den, men kom inte till skott. Åren gick och inget hände. Kojan stod garagerad och avställd i 14 år.

Jag visste att han hade kvar den, kontaktade honom och hörde mig för om den var till salu. Det var den och jag blev ägare till den på nytt i juli 2007.

Renoveringen som jag gjorde 17 år tidigare var tydligen av bra kvalitet. Ingen ny rost hade blommat upp. Förlossningen från viloplatsen var inte helt komplikationsfri, bromsarna hade naturligtvis kärvat ihop, men med lite våld lyckades vi baxa upp den på släpet.

Under några veckor med intensivt arbete servade jag kojan, bytte bromsar runt om, lackade framskärmarna och gjorde en del annat småfix. Så var den då klar för besiktning, nålsögat passerades med ett godkänt protokoll.

Efterhand har jag även kompletterat den med några tillbehör.

En omgång breda aluminiumfälgar, Dunlop Formula D, mycket ovanliga, hittades på blocket i en liten oansenlig annons med rubriken "Aluminiumfälgar". Med bredare fälgar krävs det även skärmbreddare i svart plast.

På blocket hittade jag även en instrumentbräda i valnötsrot. Något i trä i inredningen måste det finnas i en brittisk bil.

Kupén, återställdes med nya golvmattor i samma färg som original, 70-talsbrunt. Det bidrar även till att sänka ljudnivån till en lite mer acceptabel nivå.

En lätt trimning är också gjord. En s k steg 1-sats med luftfilter, insug, nål och avgassystem. Ingen revolution prestandamässigt, men lite starkare på låga varv och en "lugnare" gång tycker jag mig märka.

Avgasljudet, däremot, blir rena musiken genom det grövre avgassystemet!