Bild
Nästa artikel

En Anglofils bekännelse

Ford Anglia

Vissa bilmänniskor har favoriter bland bilarna, det har jag också.
Många. Allt för många. En av favoriterna är dock mera som en besatthet.

Som liten tyckte jag Ford Anglia var en normalstor bil. Liten bredvid
pappas Edsel javisst, men den var inte en liten bil i sig. Så till de
grader angliatokig var jag redan som barn att pappa skruvade av det
utvändiga reservhjulstillbehör som vi hittade på en skrot i Danmark när
jag var fyra år. Det blev liggande tills bilen i mina drömmar blev till
salu.



Taxichaufför Lindkvist var ofta sedd utanför garaget när han rullade ut
vagnen för vaxningen. Nu skulle den dock säljas. Året var 1988 och
ingen annan pustade på Anglior längre. De var faktiskt redan borta ur
trafiken.



Jag slog till. Jag var femton år och hade nu min drömbil. Det kändes
bra! Efter att bilen levt sitt liv några hundra meter ifrån
försäljningslokalen blev det nu en resa på hela sju kilometer söderut.
Två år senare fyllde bilen trettio, vilket markerades med nylackerade
fälgar, vita däcksidor och montering av det nu omlackerade
resevhjulstillbehöret som legat i ladan i tretton år. Premiärturen gick
till farbror Lindkvist, som såg nöjd ut. Bilen hade kommit i rätta
händer.



Nu var jag gammal nog att övningsköra och med magnetskylten på
bakluckan gick turen, med morsan i bilen, till Fordträffen i
Skokloster. Bara en annan snedruta var där, en gul bil, ombyggd med
nyare motor och webrar. En intressant kontrast till den egna vagnen.




Idag har jag ägt bilen i nitton år. Intresset expanderar och i takt med
att man blir Anglia-mannen i folks medvetande kommer erbjudanden om att
köpa bilar här och var. Nu står här tre Anglior, en fjärde varsamt
nedskruvad i delar och en femte, en rostfri kaross, på väg in. Cortina
GT:n borde väl också ut på vägen igen, liksom någon av de andra
vagnarna i stallet. Men det är ju bilen med de konstiga vinklarna som
är själva besattheten. De andra är bara vanliga favoriter...

Kommentarer

#1
Hasse B
2016-09-21 14:58

Mönstret känns bekant - man blir ett med sina bilar i omgivningens ögon på ett roligt sätt :-). Häromdagen kom en bekant in på jobbet med en hälsning från en bilverkstadsägare som automatiskt kom att tänka på mina Ford Taunus när han rensade förråden och hittade en framflygel som jag nu ska kolla skicket på.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.