Bild
Nästa artikel

(Fon)dyrgripen!

Alfa Romeo GTV6

Värdet på en fonduegryta kan i vissa lägen jämställas med bilars.

Läste på Pricerunner att den sämsta investeringen är en fonduegryta.
För årets enda fondueafton får man pröjsa 602 kronor, exklusive oxfilen
från Brasilien. Matten bakom grundar sig på inköpspris utslaget på hur
ofta man använder prylen.



Ovetandes identifierade min fru vår sämsta affär när hon levererade
månadens bilpik, "Din GVT (medveten felsägning) står ju bara i
garaget".



Jag är fortfarande svarslös, men det lindrar att vi inte äger någon Fonduegryta.

För mig är det viktigt att göra en sund investering.



Vid kioskbläddring av biltidningar kontrollerar jag alltid senaste
kursen på GTV6 i klassikerlistan, är den tillräckligt hög köper jag
tidningen.



Det är nys att påstå att man inte bryr sig om värdet på sin raritet, om
man bortser från den stackars första ägaren förstås.
Om jag nominerar mina bästa köp skulle min guldfärgade Opel Kadett 1.2S
årsmodell 1972 för 400 kronor hamna högst, därefter min beiga Fiat 125S
för 2500 kronor, från samma gyllene år. På stolt tredje plats hade en
Saab Sport träratt funnen i ett dike legat. Alla hade överträffat
Pricerunners vinnare, den elektriska fläkten på 55 öre per
användningstillfälle, och tyvärr även min GTV6.




Hemligheten bakom min toppinvestering, guld-Kadetten, ligger
prestigelöshet. Det var en förutsättning för att be flickvännen fixa
besiktningarna. Det underlättade även när jag pendlade tre gnälliga
klasskompisar mellan Boden och Luleå. Sidorutorna bak saknade
gummilister och därför kunde baksätet upplevas lite dragigt vintertid,
men styrkt av den goda investeringen samt att jag alltid var chaufför
uthärdade även jag detta.



Jag önskar att denna förtjänstfulla prestigelöshet fanns kvar idag när
jag närmar mig ett byte av Alfans dyra tändkablar. Jag har förgäves
försökt reparera dem, men misstänker starkt att de är konstruerade för
att försvåra reparation.



Förr hade jag köpt begagnat, men som stolt, snart 40 årig
förvärvsarbetande tvekar jag. Att köra med återvunna tändkablar skulle
dessutom vara otänkbart i den lokala bilklubben, där värdet på min Alfa
tangerar ett däckbyte på den normala klubbilen, Porsche GT3. Det skulle
vara lika otänkbart att upprepa min sista klubbträff då avgående
aktivitetsansvarige, tillsammans med två irriterade GT3 förare, fick
knuffa igång Alfans åldriga batteri efter kaffepausen.



När jag kom hem den kvällen gick jag direkt till den lokala
bensinmacken och investerade i ett nytt batteri. Under den tunga
promenaden tillbaka förstod jag att detta var ett paradigmskifte för
mina värderingar om återvinning och prestigelöshet.




Nu är det länge till våren och nästa klubbträff. Därför har jag inte
köpt några tändkablar, även om det säkert är oundvikligt, men 1800
kronor tändkablar motsvarar ju faktiskt fyra fina Opel Kadett 1.2S.



Och förresten, vem investerar i en fonduegryta modell 2007, när
fullutrustade 80-talare finns på Myrorna för 25 kronor, och där är
tillgången alltid god!

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.