Bild
Nästa artikel
Ny projektbil: Morris Minor 1000

Ny projektbil: Morris Minor 1000

projekt

Klassiker köper med hjärtat. Vi försökte pressa in lite förnuft, men det var hjärtat som gjorde att vår nya projektbil luktar succé.

Vi på Klassiker har förmånen att i vår redaktionslokal i Stockholm sitta mitt i en korseld av köptips, uppslag och idéer. Så blir det med Sveriges bästa läsare och ”järnkoll på Blocket” inskrivet i tjänstebeskrivningen. Inget är för fånigt för att ögonblickligen bejakas och det kan räcka med en antydan om en flinga av en Daf någonstans och det går en ryckning genom kontorsutrymmet som helhet.

Den här gången seglade ett tips in om en Morris Minor, ganska stillsamt. Men ju närmare deadline för specialtidningen Klassikerguiden vi kom, desto större blev längtan till Västra Götalands län. Till Ulricehamn. En gravt underexponerad bild var i stort det enda vi hade att gå på, utöver ett rykte om att bilen var grå och sjuksköterskekörd. Årsmodellen skulle vara 1957.

I höjd med Södertälje var stämningen farligt uppvispad. Carl vädrade – ännu en gång – sin dröm om en mekaniskt och prestandamässigt uppdaterad Minor med originallook– en sleeper!

Någon form av back-up plan fanns ändå i grunden. Det hade räckt med ett kort samtal till Verktygsbodens Lars Edwardsson, Englandsbilsvän, väl försedd med förvaringsmöjligheter i närliggande Borgstena.

Inte för att vi skulle köpa.
Mer bara för att.

Vägarna ringlar ut i skogen, isiga, förrädiska. Fredrik Nyblad bakom ratten. Den gamle racerföraren. Två av tre är påtagligt bleka om nosen när delegationen i god tid innan utsatt klockslag når ett sommarstugeparadis, alltså ett torpstort boningshus rikligt omringat av garage- och förvaringsutrymmen. En stugby för engelska småbilar. Sten Tellander hälsar välkomna.


Historien om Morrisen som vi snart, snart ska få träffa har sina poänger. Sten renoverar noggrant och gärna engelskt, det förstår vi när vi senare gör den stora rundturen till ännu fler garage och uppställningsplatser runtikring. Storögt super vi in en djupsvart Jaguar XK 120 och räknar tändstift på en E-Type V12.

Men dragningskraften i Stens smakliga Minor-samling är inte mindre. Han har prickat in både Van och Pickup utöver några renoverade och orenoverade Salooner. Och så har vi den grå. Som vi snart ska få se. Snart. Den som rullade ny i Skåne hos en sjukvårdare, som det hette i dokumenten, alltså sant! Såld på bilfirma Olof Johansson i Tomelilla, vilket vidimeras av en skruvad saluvagnsbricka intill huvens emblem.

I modern tid ingick Morrisen som en medföljande reservdelsbil när Sten fick möjlighet att köpa tillbaks en annan, av honom själv, helrenoverad Minor. Sten kunde aldrig riktigt förmå sig att slakta den grå, och det var heller inte nödvändigt med tanke på redan fyllda lager. Så den fick stå. Och stå lite till.

Sten bänder upp porten till plåtskjulet närmast skogen. Andedräkter ritar stötvisa cirrusmoln i luften i allt snabbare takt. Skjulet är avlångt med högt till nock och längst in i hörnet skymtar en välbekant rumpa i en avlång mattlackerad ljusstråle.

Alla inblandade vet att beslutet tas här. Det som följer är bara protokoll och ritualer, instuderade, väl repeterade gester. Ord följt av hum och spelat bekymrade miner.

Morrisens såg senast en besiktningshall 1981. Sten har förutseende monterat bort bromsbackarna och hållt däcken välpumpade. Cylinderloppen har fått en skvätt olja. Inget har krampat fast. Dörrar och luckor löper enligt ursprungsritning. Alla skruvhål är fyllda.

Klart bilen är risig. Men rakryggat risig. Ingen har klåfingrat och slitaget är draget som en mjuk hinna över hela dess väsen, ett lika tilltalande som svårt skick att upprätthålla. En plåttransplantation leder till färg som tvingar fram en lackering som kräver – helrenovering, av allt. Det kan räcka med en missriktad polering för att bilens väsen ska rubbas.

Men just nu känner vi inget annat än att det finns massor av potential i projektet, den kanske enskilt viktigaste faktorn i sammanhanget.

Medan Fredrik krälar undertill med ficklampa och Carl talar 948-kubikare med Sten gör jag näsprovet, det helt avgörande näsprovet. En människa förmår uppfatta runt 10 000 doftkombinationer. Unk är det doftspår som mer än något annat kan hota den kärleksrelation man just ska till att inleda. Sedan kvittar det att kolvarna löper som ingen annan kärra eller vad som helst. Bor det unk på djupet går det aldrig bort, sedan får ättiksutövare påstå vad de vill.

Knepet är att blunda och andas lugnt. Förardörren öppnas varsamt och när springan är två centimeter sniffar man. Mjukt, men bestämt, tre sekunder, inte mer, följt av två snabba sniff. Det är just här framtiden med vår nya lekkamrat definitivt avgörs. Den grå luktar lent och sött av läder.

Fredrik rapporterar en del oroshärdar från den torkade tectylens värld. Carl har för sin del släppt det här med motorn och istället gått över på favoritgrenen, hur lite som ska betalas.

För en rak, komplett och till synes genomärlig, men på intet vis ovanlig bil.

För en bil som fått sitt eget namn innan ens de torrspruckna diagonalerna lämnat skjulet.

Det blir en krona för varje doftkombination. Lite i överkant. Men så är det också tre knalltorskar som flinande står på rad när Lars Edwardsson svänger in med lastbilen. Av ren nyfikenhet kopplar någon på ett friskt batteri.

GråSten svarar nöjt med att skicka ut ett guldskimrande instrumentljus i den råkalla vinterkvällen.

Följ fortsättningen i Klassiker 7/2011 – i butik den 26/7!

Taggar: Projektbilar, Hem

Kommentarer

#1
Bengan76
2011-07-18 09:26

Redaktionen har gjort det igen!!! Nu har vi ännu ett projekt att se fram emot i kommande blaskor- härligt- trista höstkvällar är räddade.
Baksidan? - Det finns inget som inleder en blockhare i frestelse, såsom en ny reportagevagn gör...nu sitter man här igen.. Hmm, vad har vi här då, ååh, en,,,

#2
Gäst
2011-07-18 17:53

Nej! Ni skall inga andra projektbilar hava jämte 165.an! Visa mer av vad som händer med 165:an istället. Det är alldeles för långt mellan era uppdateringar.

#3
Håkan Svensson
2011-07-18 20:49

Och en så´n grå Morris hade ju min mamma...

#4
holtan
2011-07-23 10:01

underbart jag är en morris fantast och jag hoppas att vi får se mycke av morrisen fram över.

#5
Jan-eric Conradsson
2011-07-24 20:46

Har själv haft en 56-a som jag köpte av en hasch-och pop-indian (han hade handmålat fullt med blommor över hela bilen) i Solna i mitten av sjuttiotalet. En del svetsjobb och två nya (plast)skärmar fram sedan garagelack i mörk SAAB-brun kaross och svarta skärmar och tak. Besiktning med blankt protokoll och sedan en månads bilsemester i England med två barn och fru (vi tältade). Vilket bemötande av engelsmännen. Tror det är den bästa småbil som någonsin tillverkats. Fick plats med all semesterpackning och tält plus alla souvernirer man köpte inklusive en gallon wiskey

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.