Bild
Nästa artikel
Puchresan!
Puchresan!

Puchresan!

Sundbyberg - Växjö på moped

I senaste Klassiker Moped 1/2014 (i butik 11 mars) kan ni se Tommy Granholm i snyggt stukad toppluva. Här är Tommys egna ord om en oförglömlig tripp.

Den 13 juni 1957 kl 7 på morgonen gick startskottet. Femton och ett halvt år gammal styrde jag färden söderut. Att jag åkte på nya Puch, var självklart. Hade riggat upp kartan på tanken så att jag lätt skulle hitta vägen. På pakethållaren fanns det som jag behövde för den tredagarsfärd som väntade. Packat i två små resväskor, av papp som de var förr i tiden. Stora resväskan skickades på järnväg för 7, 50 kr. Första stoppet gjorde jag ungefär där Gyllene Ratten sedan byggdes. Öm i baken förstås.
 
Följde ”Riksettan”, vilket inte var så svårt – jag hade ju kartan. Den hade jag köpt på Motormännens Riksförbund, där jag naturligtvis nu var medlem. Kartan var i lösblad som bundits ihop med en spiral, om jag kommer ihåg rätt. Och den var av enklaste sort, såg handritad ut, men fungerade utmärkt. Svartvit utan en tillstymmelse till färg. Jag hade matsäck med mig som mor hade packat. Saft och mackor och bullar. Åt upp det mellan Vagnhärad och Nyköping.
 
Det fanns tre anledningar till den här åkturen. För det första så skulle jag sommarjobba på en bondgård utanför Växjö. För det andra så hade jag ju en splitter ny moped som jag inte kunde slita mig ifrån, ens under sommaren, och för det tredje så var/är jag väldigt geografi-intresserad. Detta var alltså ett utmärkt tillfälle att handgripligen se en del av vårt fina land. Tidigare hade jag färdats med tåg och buss lite kors och tvärs men det här var något nytt och spännande.
 
Jag njöt av färden, stannade lite då och då och sträckte på min stillasittande lekamen. Eftersom Riksettan gick genom samhällena på den tiden, så fanns det mycket att titta på. Bilarna var inte så många så jag upplevde aldrig att det var farligt. Jag hade planerat att köra ca tjugo mil om dagen. Mopeden var otrimmad och gjorde som bäst ca 40 i nedförsbackarna. Så dagsetappen blev gott och väl en normal arbetsdag. Första övernattning var Söderköping, en stad jag aldrig varit i och som därför måste beses. Jag hade i förväg beställt sängplats på vandrarhemmet.
 

Nu gick jag på upptäcksfärd i den lilla staden och sedan sov jag gott. Puchen hade skött sig så här långt. Vaknade utvilad och kollade kartan, så att jag visste hur jag skulle fortsätta. Nu pekade näsan mot Jönköping. En ny tjugomils upptäcktsfärd låg framför mig. Det jag minns bäst är att jag blev stel i kroppen och öm i baken och därför tog paus ganska ofta. Att växla körställning blev jag nu expert på, ömsom satt jag normalt och ömsom stod jag upp. Försökte sitta långt fram på sadeln och långt bak. Som tur var så hade jag ännu inte bytt originalsadeln mot en soffa - då hade jag nog blivit skinnflådd där bak. Skönt var det även att ha både fram- och bakhjulsfjädring ...
 
Alvastra klosterruin hade jag siktat in mig på så det blev ett av stoppen på denna dag. Gränna stad likaså. Kul att se dessa platser som man läst om i skolan, i verkligheten.
 
Moppen hade jag förstås försett med ställbart munstycke så en hukande gymnastisk rörelse blev att då och då justera bränsleblandningen, särskilt i nedförsbackar, för att undvika bluddrande. Motverkade även kroppens tendens att stelna till. Jag visste att jag i Jönköping skulle bo på en skola, som nu givetvis var tömd på sommarlediga ungdomar. Det visade sig att sängen var en tältdito som tillsammans med en mängd likadana fyllde gymnastiksalen. Men vad gjorde det. Ingen upptäcktsfärd den här kvällen utan ett snabbt insomnande efter att jag ätit en bit.
 
Nu var jag nästan framme tyckte jag, bara elva - tolv mil att avverka. Inte Riksettan den här dagen utan en småländsk ”stig” låg framför mig. Puchen pinnade på utan problem. Eftersom jag redan förra sommaren hade varit i Växjö som s.k sommarbarn, så kände jag igen mig när jag triumferande körde in stan. Vilken känsla – king of the road – och med alla kroppssymtom som bortblåsta. Nu var det bara att ta sig genom stan och åka den halvmil som jag kunde utantill. Hade ju cyklat vägen många gånger sommaren innan.
 
Nu vidtog två månaders lantliv. Förra sommaren hade jag som fjortonårigt sommarbarn vistats hos farbror Gunnar och tant Nanny. Hjälpt till en hel del och trivts så bra att jag bett att få komma ned även nästa sommar. Men nu var jag för gammal som sommarbarn, så det blev en helt privat vistelse och som sagt att vara inställd på att göra nytta. Eftersom jag varit på landet varje sommar med allt vad det innebär, sedan jag var mycket liten så var jag väl insatt i allt som hör en bondgård till. Här fanns alla djur som ”ska” finnas; hästar, kor, tjur, grisar, får, höns och katter. Eget hö hade man förstås och en stor areal med säd mm. Traktor och självbindare, släpräfsa och tröskverk och harvar och plogar och en massa andra mekaniska grejor. Härligt! Och farbror Gunnar körde pickis! En av de få Morris Oxford pickup som nog sålts i detta land. Min plats var på flaket, lutandes mot hytten, när det skulle åkas någonstans.
 
Eftersom jag hade läst att motorer behöver sotas då och då så måste Puchen givetvis genomlida en dylik operation. Så bland det första jag gjorde när jag kom ned, var att dra på mekarkläder. Bort med fläktkåpor, förgasare och avgassystem osv. Lossade toppen och drog sedan försiktigt av cylindern och började sota. Inte var det mycket! Men eländes elände – jag råkade nu rulla moppen lite och hade tydligen växeln i, så vad hände? Jo, kolvens nederdel smällde i vevhuset med sådan kraft att en centimeterstor bit av den bara gick av! Jag minns känslan än idag – hårbottnen knottrade sig och med skammens rodnad tvingades jag att konstatera att någon fullfjädrad mekaniker var jag inte. Och den lossnade biten låg dessutom i vevhuset ... fy bubblan!
 
Nå, det slutade med att jag genom mopedhandlaren i Växjö fick hem en ny kolv och efter att ha satt den på plats så skruvade jag inte något mer, den sommaren. En sak som jag nu hade kommit underfund med var att erfarenhet är samma sak som egna misstag. Det fula låset gick tack och lov sönder här i Växjö så ett nytt inhandlades hos mopedhandlaren för 13 kronor.
 
Sommaren förflöt med drängarbete nästan varje dag. Men jag trivdes. När jag var ledig så åkte jag gärna moped eller träffade Johan i granngården. Hans far var överste på regemente och hade tydligen gott ställt. De hade en alldeles ny kromvicke (Ford Fairlane Crown Victoria) som jag fick åka med i ibland. Vilken känsla! Och så bodde de i en herrgård med hur många rum som helst. Kommer inte ihåg hur många rum som Johan disponerade, men han hade i alla fall en Märklinbana i ett av dem. Inga ungdomar med moppe i byn, tråkigt nog, så det blev till att köra ensam. Hemma var det ju gott om mopeder och kompisar, men inte här.
 
I mitten av augusti skrev jag att jag tänkte åka hem runt den 20:e men att ”moped är inte värt att åka, det tar för lång tid och det kan bli otäckt väder. Jag hade tur med vädret när jag åkte hit. Tåg är bra att åka, men flyg går fortare”. Det blev tåg med mopeden polleterad, 42 kr för mig och 10 för Puchen. Men hemresan blev den 28:e för ”vi måste köra in rågen först”. Så är det med lantbruk. Under sommaren hade vi bland annat kört in 59 lass hö – jag fick 25 eller 50 öre per lass. Och expert på att spetta hål för hässjestörar och sätta upp dem hade jag blivit.
 
Tommy Granholm
 
Fakta om min Puch och dess efterföljare:
 
Puch MS 50 L inköpt ny, i februari 1957 på Ynglingagatan i Stockholm. Kostade, om jag minns rätt, 795 kr inklusive det eftermonterade hiskeligt fula, men godkända, låset. Tömde min spargris på 400 kr – resten blev avbetalning för min stackars mamma. Jag gick i realskolan och hade inga pengar.
Moppen förblev otrimmad i ett halvår då det var dags att med erfarna kamraters hjälp slå ur pluggen och slipa ner toppen. Sedan dreva. Bytte avgassystem och styre till tuffare varianter och sadeln mot en limpa och så vidare. Jag hade börjat jobba och hade egna pengar.
Sålde Puchen efter drygt ett år under vilket den även hann att bli stulen. En av mina kompisar såg den efter en vecka i en hög med andra moppar utanför Råsunda polisstation, så jag fick snabbt tillbaka den.
Blev därefter blöjknutte på en FLM - en ”dekaltrimmad” Monark Blue Fighter. Därefter snobbade jag till det, med en lätt(!) Vespa Popolino, som alltså vägde under 75 kg. En av de första som kom in i landet.
 
Denna artikel har varit publicerad i Club Victorias tidning och i MCHK-tidningen
Taggar: Reportage

Kommentarer

#1
Kjell Schützer
2014-03-11 09:54

Vad roligt att få läsa en verklighetsskildring från den tid då även jag var ung. Modig ung man som ger sig iväg på äventyr. Något man växer av. Jag gjorde själv liknande resor men då på en skitraka med ett sexmannatält på styret. Det var tider det. Nuförtiden är det gammal moped med de andra gubbarna som gäller. Skitkul. Kjell.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.