Fiat Panda var karsk nog att jämföra sig med två verkliga storheter i bilvärlden när den dök upp på helsidor i Sverige 1983: VW Typ 1 och Renault 4. Folkbilar om några, precis som Panda snabbt blev hemma i Italien.
Presentationen av den rättframt kartongformade bilen, signerad Giugiaro och Italdesign, skedde tre år tidigare och frågan var väl om svenska bilköpare nu var redo för något så enkelt och krusidullfritt som detta?
Panda lockade med ytterst låga kostnader i inköp och underhåll, med flexibel och oöm inredning, med enkel utrustning (en enkel vindrutetorkare) och med beprövad teknik (stel bakaxel, bladfjädrar, framhjulsdrift). Frontens design var glatt asymmetrisk och vind- och bakruta alldeles platta för det blev billigare så. Rökare kunde njuta av en askkopp som var skjutbar i sidled längs ett spår på den enkla instrumenthyllan.
Det gick … så där för Panda i Sverige, åtminstone för de första årgångarna. 1986 kom en något utseendeförändrad utgåva, försedd med Fiats robotbyggda motor FIRE och med fyrhjulsdrift som alternativ. Den såg man här och där under ett par år framöver, gärna röd eller i intagande pyjamasblå kulör, alternativt vit.
Men någon folkbil à la VW eller Renault blev Panda aldrig här. Däremot dräller det fortfarande av dem i hemlandet och det kan man förstå.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.