Natten till den 11 september 1978 dog Ronnie Peterson i sviterna efter sin svåra krasch på Monzabanan dagen före. I Klassiker 7/2018 berättar Kenneth Olausson om sin vän och idol som han följde under tio år.
Under Ronnie Petersons karriär mellan 1962 och 1978 miste 27 toppförare livet. En brutal siffra.
”Man får tränga undan tankar på risker trots att kollegor råkar illa ut”, sade Ronnie. Men mitt i tragiken höjdes gladiatorerna och det glamourösa äventyret till skyarna.
Vädret på Monza söndagen den 10 september var behagligt och Ronnie ser avslappnad ut på de bilder som finns. Efter tre Grand Prix-segrar här var detta hans favoritbana. Svensken var omåttligt populär med många fans i Italien. Rivaliteten mellan stallkompisarna Ronnie och Mario Andretti satte sina spår, men de båda proffsen var ändå goda vänner. Men Ronnie hade nu bestämt sig för att strunta i stallordern och utmana Andretti – trots kontraktslöftet till Chapman att spela andrafiol.
Men när motorn i Ronnies Lotus 79 rasade under fredagsträningen ändrades förutsättningarna. På lördagsmorgonen testade Mario sin Lotus, medan Ronnie hade problem med överhettade bromsar i sin bil.
För att göra saker och ting ännu värre började kopplingen slira vilket resulterade i att han inte kunde förbättra sin tid utan placerades i tredje led inför starten. Under tävlingsdagens halvtimmestest på förmiddagen hamnade Ronnie vid sidan av banan i en chikan. Han ramponerade fronten och det fanns ingen tid att reparera. I stället blev det till att använda reservbilen.
När fältet om 24 bilar rullade fram, hade startern lite för bråttom och de bilar som var längst bak höll 80 km/h när flaggan föll. Startern Gianni Restelli släppte alltså förarna innan alla stod still. De bakre förarna kunde passera flera i starten innan alla trängdes och pressades ihop på en trattliknande, avsmalnande bana inför den första chikanen. Italienaren Riccardo Patrese var en av förarna som hade fördel av en flygande start och avancerade snabbt från sjätte startled.
I kraschögonblicket 300 meter efter start hade Patrese redan passerat Ronnie och James Hunt, men nuddade Hunt som i sin tur sladdade in i Peterson. Italienaren Brambilla från sista startled var också i fatt Hunt vid incidenten. Nu såg man hur bakdelen av James Hunts bil for upp i luften samtidigt som Ronnies bil började brinna.
Ett eldklot uppstod i infernot och sju andra förare var inblandade i kaoset och allt hände på bråkdelen av en sekund. Flera förare rusade fram till Ronnies Lotus för att hjälpa honom. Utan att tveka vräkte sig James Hunt fram till Ronnie för att koppla loss säkerhetsbältet och försöka få honom ur bilen. Men han hindrades både av poliser och av lågor samt de förvridna pedalerna som klämt fast Ronnies fötter. Men efter hjälp av schweizaren Clay Regazzoni vreds ratten loss och svensken drogs ur bilen genom att förarna tog tag i overallens epauletter.
I slutet av 1970-talet var olycksfallsberedskapen på Monza jämförbar med andra Grand Prix-banor. Men den italienska organisationen var undermålig i jämförelse med den i andra Grand Prix-länder. Sjukhuset Ospedale Maggiore i Niguarda låg tio minuter bort med helikopter.
Engelsmannen Sid Watkins var professor i neurokirurgi och tog sig till olycksplatsen direkt efter incidenten. Watkins hävdade efteråt: ”Ronnie talade klart och var angelägen om att jag skulle komma till sjukhuset snabbast möjligt.”
Omständigheterna kring Ronnies död är fortfarande kontroversiella efter 40 år. ”Ronnie var vid medvetande, men både ben och fötter hade skadats. Dessutom hade han brännsår på skuldror och bröst”, rapporterade mekanikern Rex Hart. ”Han hade fortfarande raceroverallen på sig”, sade den svenske mekanikern Åke Strandberg, ”och man såg att ena benet var allvarligt skadat.”
I Gerald Donaldsons biografi om James Hunt, berättar fästmön Jane Birbeck att ”James var väldigt skakad när han drog Ronnie ur bilen. Han tittade honom i ansiktet och såg att det var fyllt av rädsla. James händer skakade, han var blek och rösten darrade. I samma stund talade han om att sluta tävla.”
Inledande nyheter från sjukhuset talade om att Ronnies tillstånd var stabilt. ”Jag vill kunna köra i USA”, lär han ha sagt. Managern Staffan Svenby hade ingen avundsvärd uppgift att bestämma hur och var Ronnie skulle behandlas. Skulle han stanna på sjukhuset i Milano eller skulle man flyga honom till Alperna, där specialister fanns på plats? Efter att ha konsulterat professor Watkins bestämde Svenby att låta Ronnie bli kvar i Milano. ”Man ringde efter en kirurg för att genomföra en operation när klockan var sju på kvällen”, berättade Staffan Svenby.
Samtidigt begav sig Watkins, Chapman och Andretti till sjukhuset. Ronnie befann sig i en operationssal. Allt såg ut att gå bra, kirurgerna arbetade med frakturerna och Ronnies tillstånd var bra, samtidigt som en blodtransfusion inleddes. Kirurgchefen indikerade att allt gått enligt plan.
Röntgenplåtarna avslöjade 27 frakturer i ben och fötter vilket innebar 2,5 timmars operation. En helikopter ordnades åt Barbro så att hon snabbt skulle kunna ta sig från hemmet i Monte Carlo till Milano. Men på grund av dåligt väder hann hon inte fram i tid.
Strax före klockan fyra på morgonen fick Staffan Svenby ett telefonsamtal, Ronnies tillstånd hade försämrats. Han väckte Watkins och båda skyndade till sjukhuset. På intensivavdelningen talade neurokirurgen om att Ronnie utvecklat andningssvårigheter. En bröströntgen visade på emboli i lungorna, tilltäppningar som förorsakades av blodklumpar eller fettkulor. Han blev medvetslös och en neurologisk undersökning visade att hjärnan fått allvarliga skador.
Colin Chapman och Bernie Ecclestone informerades och kom sjukhuset. Då hade neurologerna skannat hjärnan och kunde inte rapportera någon aktivitet, vilket indikerade hjärndöd. Det stod nu klart att slutet var nära och i gryningen var Ronnie död. En obduktion bekräftade orsaken till döden som fettemboli i lungor, njurar och hjärna.
Ronnies vän Åke Strandberg befann sig hela tiden på sjukhuset. När han promenerade ut på morgonen, undrade han varför spårvagnarna fortfarande rullade. ”Jag kunde inte förstå varför”, sade Åke. ”För mig hade ju hela världen stannat.”
I Klassiker 7/2018 berättar journalisten och fotografen Kenneth Olausson på ett mycket personligt sätt om sina år med Ronnie – om den fantastiska karriären som tog slut alldeles för tidigt och helt i onödan.
Beställ den här! https://shop.motorvarlden.se/product/klassiker-72018
”Man får tränga undan tankar på risker trots att kollegor råkar illa ut”, sade Ronnie. Men mitt i tragiken höjdes gladiatorerna och det glamourösa äventyret till skyarna.
Vädret på Monza söndagen den 10 september var behagligt och Ronnie ser avslappnad ut på de bilder som finns. Efter tre Grand Prix-segrar här var detta hans favoritbana. Svensken var omåttligt populär med många fans i Italien. Rivaliteten mellan stallkompisarna Ronnie och Mario Andretti satte sina spår, men de båda proffsen var ändå goda vänner. Men Ronnie hade nu bestämt sig för att strunta i stallordern och utmana Andretti – trots kontraktslöftet till Chapman att spela andrafiol.
Men när motorn i Ronnies Lotus 79 rasade under fredagsträningen ändrades förutsättningarna. På lördagsmorgonen testade Mario sin Lotus, medan Ronnie hade problem med överhettade bromsar i sin bil.
För att göra saker och ting ännu värre började kopplingen slira vilket resulterade i att han inte kunde förbättra sin tid utan placerades i tredje led inför starten. Under tävlingsdagens halvtimmestest på förmiddagen hamnade Ronnie vid sidan av banan i en chikan. Han ramponerade fronten och det fanns ingen tid att reparera. I stället blev det till att använda reservbilen.
När fältet om 24 bilar rullade fram, hade startern lite för bråttom och de bilar som var längst bak höll 80 km/h när flaggan föll. Startern Gianni Restelli släppte alltså förarna innan alla stod still. De bakre förarna kunde passera flera i starten innan alla trängdes och pressades ihop på en trattliknande, avsmalnande bana inför den första chikanen. Italienaren Riccardo Patrese var en av förarna som hade fördel av en flygande start och avancerade snabbt från sjätte startled.
I kraschögonblicket 300 meter efter start hade Patrese redan passerat Ronnie och James Hunt, men nuddade Hunt som i sin tur sladdade in i Peterson. Italienaren Brambilla från sista startled var också i fatt Hunt vid incidenten. Nu såg man hur bakdelen av James Hunts bil for upp i luften samtidigt som Ronnies bil började brinna.
Ett eldklot uppstod i infernot och sju andra förare var inblandade i kaoset och allt hände på bråkdelen av en sekund. Flera förare rusade fram till Ronnies Lotus för att hjälpa honom. Utan att tveka vräkte sig James Hunt fram till Ronnie för att koppla loss säkerhetsbältet och försöka få honom ur bilen. Men han hindrades både av poliser och av lågor samt de förvridna pedalerna som klämt fast Ronnies fötter. Men efter hjälp av schweizaren Clay Regazzoni vreds ratten loss och svensken drogs ur bilen genom att förarna tog tag i overallens epauletter.
I slutet av 1970-talet var olycksfallsberedskapen på Monza jämförbar med andra Grand Prix-banor. Men den italienska organisationen var undermålig i jämförelse med den i andra Grand Prix-länder. Sjukhuset Ospedale Maggiore i Niguarda låg tio minuter bort med helikopter.
Engelsmannen Sid Watkins var professor i neurokirurgi och tog sig till olycksplatsen direkt efter incidenten. Watkins hävdade efteråt: ”Ronnie talade klart och var angelägen om att jag skulle komma till sjukhuset snabbast möjligt.”
Omständigheterna kring Ronnies död är fortfarande kontroversiella efter 40 år. ”Ronnie var vid medvetande, men både ben och fötter hade skadats. Dessutom hade han brännsår på skuldror och bröst”, rapporterade mekanikern Rex Hart. ”Han hade fortfarande raceroverallen på sig”, sade den svenske mekanikern Åke Strandberg, ”och man såg att ena benet var allvarligt skadat.”
I Gerald Donaldsons biografi om James Hunt, berättar fästmön Jane Birbeck att ”James var väldigt skakad när han drog Ronnie ur bilen. Han tittade honom i ansiktet och såg att det var fyllt av rädsla. James händer skakade, han var blek och rösten darrade. I samma stund talade han om att sluta tävla.”
Inledande nyheter från sjukhuset talade om att Ronnies tillstånd var stabilt. ”Jag vill kunna köra i USA”, lär han ha sagt. Managern Staffan Svenby hade ingen avundsvärd uppgift att bestämma hur och var Ronnie skulle behandlas. Skulle han stanna på sjukhuset i Milano eller skulle man flyga honom till Alperna, där specialister fanns på plats? Efter att ha konsulterat professor Watkins bestämde Svenby att låta Ronnie bli kvar i Milano. ”Man ringde efter en kirurg för att genomföra en operation när klockan var sju på kvällen”, berättade Staffan Svenby.
Samtidigt begav sig Watkins, Chapman och Andretti till sjukhuset. Ronnie befann sig i en operationssal. Allt såg ut att gå bra, kirurgerna arbetade med frakturerna och Ronnies tillstånd var bra, samtidigt som en blodtransfusion inleddes. Kirurgchefen indikerade att allt gått enligt plan.
Röntgenplåtarna avslöjade 27 frakturer i ben och fötter vilket innebar 2,5 timmars operation. En helikopter ordnades åt Barbro så att hon snabbt skulle kunna ta sig från hemmet i Monte Carlo till Milano. Men på grund av dåligt väder hann hon inte fram i tid.
Strax före klockan fyra på morgonen fick Staffan Svenby ett telefonsamtal, Ronnies tillstånd hade försämrats. Han väckte Watkins och båda skyndade till sjukhuset. På intensivavdelningen talade neurokirurgen om att Ronnie utvecklat andningssvårigheter. En bröströntgen visade på emboli i lungorna, tilltäppningar som förorsakades av blodklumpar eller fettkulor. Han blev medvetslös och en neurologisk undersökning visade att hjärnan fått allvarliga skador.
Colin Chapman och Bernie Ecclestone informerades och kom sjukhuset. Då hade neurologerna skannat hjärnan och kunde inte rapportera någon aktivitet, vilket indikerade hjärndöd. Det stod nu klart att slutet var nära och i gryningen var Ronnie död. En obduktion bekräftade orsaken till döden som fettemboli i lungor, njurar och hjärna.
Ronnies vän Åke Strandberg befann sig hela tiden på sjukhuset. När han promenerade ut på morgonen, undrade han varför spårvagnarna fortfarande rullade. ”Jag kunde inte förstå varför”, sade Åke. ”För mig hade ju hela världen stannat.”
I Klassiker 7/2018 berättar journalisten och fotografen Kenneth Olausson på ett mycket personligt sätt om sina år med Ronnie – om den fantastiska karriären som tog slut alldeles för tidigt och helt i onödan.
Beställ den här! https://shop.motorvarlden.se/product/klassiker-72018
Mer från Klassiker
Länkar
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.