Bild
Nästa artikel
Aaltos medicin

Aaltos medicin

Paimio

I Klassiker 5/2014 åker vi Mercedes genom Finland. Ett nödvändigt stopp är det Alvar Aalto-ritade sanatoriet i Paimio. Det reser sig som ett stort vitt lugn bland de susande tallarna.

Att göra ett helt varv runt sanatoriet i Paimio är belönande. Varje nytt väderstreck presenterar ett oväntat sceneri. På baksidan mot norr reser sig mellan tallarna en obegripligt stor fönsterlös vägg. Den sträcker sig sju våningar upp. För 85 år sedan var barrträden fjunisar och väggytan liksom resten av byggnaden måste ha varit ett landmärke synligt på kilometers håll. En gigantisk, hypermodern läkningprocessor kommen ur småbrukarnas jord, murad och putsad för hand, svagt skimrande i gråvitt. Det var en monumental satsning på folkhälsan där ingen annan bot mot den plågsamma, dödliga tuberkulosen fanns än vila, frisk luft och näringsriktig mat. I Finland fanns redan 28 sanatorier med 1 229 vårdplatser, men det behövdes fler. Den 30-årige arkitekten Alvar Aalto ville med sitt vinnande förslag till regionens nya sensationella sjukhus visa rummens, ljusets och färgernas läkande kraft.
 
Idag gömmer sig detta arkitektoniska mästerverk i en parkliknande tallskog. Den fönsterlösa väggen bildar ett stort och fantastiskt ingenting mellan stammarna – ögat har svårt att fokusera medan hjärnan försöker tolka synen. Runt nästa hörn reser sig byggnadsvolymen som ett smalt, futuristiskt torn. Mot den disiga himlen övergår väggar och balkonger till att bli tunna, skarpa pennstreck och mjuka skuggningar direkt hämtade från arkitekt Alvar Aaltos skisser.
 
Nästa fasad är svagt vinklad och kolossal. Större delen upptas av markerade och insjunkna fönster vilket inte alls motsvarar föreställningen om 1920- och 30-talens modernistiska byggnadsverk med fasader slimmade som fartygsskrov. Det blir lite mer begripligt när man får klart för sig att de generösa balkongerna avsedda för patienter i viloläge glasats igen på 1960-talet.
 

De sinnligt svävande betonggjutningarna kontrasterar inte längre lika effektivt mot fasadens ganska tunga fönstersättning. Runt nästa hörn väntar huvudentrén med sitt underliga entrétak, något för vågade hattmodister att låta sig inspireras av.
 
Byggnadens två block bildar här en omhändertagande innergård. Besökaren leds in i en vänlig famn och mellanrummet är både slutet och öppet på samma gång. Inte som de sanatorier som byggdes runt sekelskiftet där patienter skulle gömmas undan i borgliknande komplex. Här är glaspartier, balkonger med inbyggd svindel och ljus och åter ljus som studsar fram och tillbaka. Mellan dessa fasader finns inga mulna, sjuka dagar. Den sista blicken fullbordar sånär ett helt varv och sceneriet är det mest förvånande. Runt hörnet väntar ett jazzigt collage av mindre volymer, av kuber och cylindrar: sjukhusets servicefunktioner, varuintag, panncentral.
 
En samspelt orkester av fönster, fasader, skarpa avgränsningar och en kaxig skorsten i mitten omslingrad av en baskagge. Här kan man stå länge, länge  utan att känslan av förundran släpper taget. Kompositionen är exakt och den handlar om rytm och proportioner. Här blir det tydligt att Aaltos verk inte lider av det effektsökeri som omger många av dagens så kallade märkesbyggnader.
 
Sanatoriet i Paimio några mil utanför Åbo är byggt 1929. Det tål att upprepas. Sanatoriet är trots sin storlek ett lågmält, lite gåtfullt och ett djupt fascinerande stycke arkitektur som lockar specialintresserade från hela världen, ett faktum som inte mildrar uppsynen hos den receptionist vars arbetsplats råkar vara en utstuderad, lätt böljande glaskur i den noggrant återskapade foajén. Situationen blir inte optimal när jag detaljstuderar delikata infästningar av glaset och hon fyller i tidrapporter. Detta är ett verksamt sjukhus och inget museum.
 
Det går att strosa fritt i matsal och trapphus, delar som också återställts till originalutförande. Matsalen är möblerad med Aaltos berömda stolar och konservatorerna tvistar om kulör och ytbehandling. Några få ursprungliga möbler finns kvar – fastkedjade – bland annat nr 41 som senare kom att uppkallas efter sjukhuset, en böjträstol som flyttade fram gränserna för det möjliga inom möbelkonsten. Den består mer av luft än trä och ryggstödets lutning utformades för att underlätta patienternas andning.
 
Allt är uttänkt in i minsta detalj. Väggar, golv och tak är målade i friska, klara färger. Innertaken ovanför patienternas sängar var himmelsblå. Dagsljuset rinner genom trapphus och salar, smiter mellan våningarna utan att bromsas av skarpa hörn och kanter.
 
Dörrtrycken, fönstermekanismer och tekniska lösningar visas fram om så krävs, med en maskinromantisk saklighet. Rör däremot väsnades och gömdes i väggarna. Handfat utformades med exakta vinklar för att vattnets skval skulle dämpat påminna om naturens eget. Armaturer, gångjärn, materialmöten – allt är gjort för att bilda en rofylld ändå hygiensk fullkomnad miljö.
 
Vi lämnar detta makalösa byggnadsverk osmittade av det tungsinne ett sjukhus annars kan förmedla. Paimio i tallskogen utanför Åbo är något så vackert som en tillfriskningscentral.
Taggar: Reportage

Kommentarer

#1
Futuro
2014-05-28 18:23

Absolut värt ett besök, om man ens lite gillar arkitektur och K-märkta saker. Hela byggnaden andas funkis och för en i en annan tidålder. Parkera en Tatraplan framför och flytta dig till framtiden... Annars gillar jag inte Aalto, bör påpekas.

#2
Oscar G
2014-05-28 19:05

Klassikers små nedslag i arkitekturens värld är värda applåder. Det ger tidningen ett mervärde, hand i hand med grundkonceptet, som i alla fall jag verkligen uppskattar!

#3
Bozze Lundgren
2014-05-29 11:15

Har inget mot Aalto, han ritade snygga hus som var långt före sin tid. Men, Klassiker är väl en biltidning och inte en arkitekttidning.

#4
Göran
2014-05-29 11:47

Jag gillar de här oväntade grejerna i Klassiker. Plötsligt får man veta något som man inte hade en aning om eller visste att man tyckte var intressant. Men sluta inte skriva om bilar helt:-) Särskilt inte Volkswagen.

#5
Sören Fogdenius
2014-05-30 23:44

Jag har en konspirationsteori; Någon har hackat sig in och skriver målande om sanatorium.
Sanatorium lika med bra , hälsosam luft...Gamla bilar utan kat lika med lite mindre bra, hälsosam luft...
Ni börjar ana va?
Personligen är jag mera nyfiken på Mercedesen....(diesel?)

#6
Oscar G
2014-05-31 09:25

Sören: Mercedesen, såväl som resan och sanatoriet, är målande beskriven i tidningen.
Den är väl värd de tior den kostar, tro mig! ;-)

Klassiker gjorde en liknande artikel om Frank Lloyd Wrights "Falling Water" för några nummer sedan. En riktigt bra intresseväckare! Inte minst som SVT strax därefter sände en utmärkt dokumentär om byggnaden - som jag aldrig skulle kommit på att se om inte det varit för Klassikers artikel.

Bilarna och byggnaderna är samma andas barn. Skillnaden är att bilar från samma tid inte blivit K-märkta.
Än...

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.