Cimmaron - Cadillac i lillformat

På sjuttiotalet innebar bensinkris, miljömedvetenhet  och annat att hela bilindustrin ändrade riktning. Till och med de konservativa amerikanska märkena hårdbantade för att möta de nya vindarna som blåste.  Trenden gick mot mindre och snålare bilar. 

Hos Cadillac tog man ett steg med Seville. En modern Cadillac med kompaktare mått men med ännu mer finesser och utrustning.  
Den kom till för att ta upp kampen mot importbilar som de större modellerna från Mercedes-Benz och BMW. 

Cadillacköpare var bland de mest märkestrogna som fanns och Seville blev en populär modell.  Men hos återförsäljarna såg man en marknad för en ännu mindre Cadillac, en instegsmodell som kanske kunde locka yngre köpare, men någon sådan fanns inte - än. 

Men hos Cadillac var man lyhörda och då GM precis hade tagit fram en ny plattform - J-body, så satte man ingenjörena snabbt i arbete. 

Såpass snabbt att den nya Cadillacen kunde presenteras flera år före schemat!  

Man hade räknat med att ha den nya kompaktcadillacen klar runt 1985, men den färdiga bilen kunde visas upp redan 1981. 

Den nya J-plattformen bidrog mycket till det, nu använde Cadillac för första gången färdiga gemensamma komponenter i chassi och drivlina. 
Det innebar också att nya Cadillac Cimmaron fick en hel skara med syskon. 
Samtidigt presenterades Chevrolet Cavalier, Buick Skyhawk, Oldsmobile Firenza och Pontiac J2000. 
I Europa blev dess närmsta släktningar Opel Ascona och Vaxuhall Cavalier och i Australien Holden Camira. 


  

 

Den som hade väntat sig något traditionellt arv från Cadillac blev snabbt besviken.  Här fanns ingen stor V8 med viskande gång och grottlikt vridmoment. Ingen mysig mjuk soffa att sjunka ner i, ingen växelväljare på rattstången som man med med en avmätt fingertoppsrörelse klickade i Drive... 

Nej här satt en fyrcylindrig motor på 1,8 liter på tvären med fframhjulsdrift. Den hade en fyrväxlad manuell låda med golvspak mellan framsätena.  Instrumentbrädan var också så långt från traditionell Cadillackänsla man kunde komma, det såg mer ut som - en Mazda eller något liknande.  
För att ge det någon rättvisa så kallade man den inte ens Cadillac första året 1982. Utan "Cimmaron by Cadillac" 
 

   

Men det lurade ingen, för 1983 års modell hette den följdriktigt Cadillac Cimarron. I övrigt var förändringarna väldigt små. En ny grill och motorn som vistade sig vara i klenaste laget förstorades till två liter.  Premiäråret 1982 hade man ändå lyckats sälja närmare 26000 Cimmarons, För 1983 sjönk siffran till 19194 stycken. 

För 1986 erbjöd man en V6 motor på 2,8 liter och automatlåda. Den var på 125 hästkrafter och var ett bra uppsving mot fyrans ynka 88 bhp.  Den gick nu att få med ett ljudsystem från Bose som återfanns i Seville och de större modellerna. På utsidan märktes större baklampor. Nu sålde man nästan lika mycket som första året - 24534 stycken. 

Men någonstans här insåg man att en kompactcadillac ändå inte var så rätt som man hade trott. En Cadillac i princip utan egen identitet attraherade vare sig gamla eller nya kunder i den mån man hade förutspått.  

Cimmaron valsade redan runt som driftkuku i artiklar som Legendary car flops, Worst cars of all times och så vidare.
Den hade aldrig heller lyckats mäta sig med sina konkurrenter. Bilar som Mercedes-Benz 190E, BMW, 325, Acura legend, Alfa Romeo Milano och de där.  Dom var allihop så mycket bättre på nästan varje punkt. Plus att de var bilar med egen identitet, Cimmaron var ju blott en uppsnofsad Chevrolet Cavalier och det fick den utstå mycket kritik för. 

1988 blev sista årsmodellen och man gjorde bara 6454 Cimmarons det året innan GM lät den försvinna i tysthet.