Countach

Det är alltså chassit till Lamborghini Countach som visades, ikonen av supersportbilar vars design nu faktiskt är 40 år gammal, men ännu extrem.

Countach i korthet, den sattes i produktion 1974 och byggdes fram till 1990 i bara runt 2042 exemplar varav merparten de sista fem åren. Countach LP5000QV var den mesta modellen av dom med 676 byggda 1985-1989.Och jubileumsmdoellen "25" gjordes 1988-90 i 650 exemplar.

Jag tror ganska många med mig hade affischer med Countachen på väggen , byggde den som modellbil med mera, detta var länge den ultimata drömbilen för de allra flesta grabbar med lite bilintresse. För något år sen fick jag dock besannat en gammal dröm, att köra en Countach.

Countach var en av de dyraste supersportbilarna på sin tid, men hur tål egentligen drömbilen en närmare granskning? 
Design får MVG+++  Karisma, kraft, prestanda och image ligger också det i absolut toppnivå, men börjar man skärskåda superbilen så krackelerar det lite grann. 
Interiör till exempel, förvisso i finaste skinn, men detaljkvalitet och ergonomi är högst tvivelaktig.... Reglage och knappar och ratt verkar komma från italienska biltema, och diverse fiatmodeller, billigt, blaffigt och inget man förväntar sig i en bil i den här klassen...  designen känns också den ganska tråkig i sin lådform. Det enda som känns gediget är växelväljaren i sin "grid" som vi återkommer till senare.... 

Hur är komforten då? Sätena är underbart vackra och djärvt svängda i 70-talsstilen, men man har inte bemödat sig alls med att utveckla dom för nånting som liknar mänsklig kroppsform. Den flera decimeter breda tröskeln gör att man inte har nånstans att vila vänsterarmen, men man har rejält stöd av den närmare halvmeterbreda höga mittkonsolen att lägga högerarmen på för nån annanstans finns det inte att göra av den. Sätena är smala som campingstolar, och ungefär lika bekväma. Dessutom på tok för korta, däremot går ryggstödet nästan upp i taket och det kan ju behövas då huvudet snuddar däremot... Pedalerna sitter hopklämda in mot mitten av bilen så man få sitta på snedden i det redan smala sätet. 

Sikt? framåt okej, sidorna ganska okej, bakom dörrarna sitter också små gluggar som ju kan vara bra om man måste hålla koll på det jättelika luftintaget precis bakom... Och så har Countach faktiskt en bakruta med, varför begriper jag inte för den decimeterhöga gluggen döljs av motorhuvens kåpor, och delvis av kupéns egna ryggstöd....

Countach har ju mittmotor precis bakom kupén, motorn sitter egentligen inte bakom ryggen, den sitter i nacken, och det blir man varse på när man vrider på nyckeln, dånet är enormt när alla tolv smidda stakar börjar banka och skramla på chokevarv. Dessa bilar hade ett exklusivt hi-fi system som kostade hela 7000 dollar extra nytt, vilket känns nästan bortkastat för att kunna överrösta V12:an bakom. Men så fort motorn har lugnat ner sig lite så låter den skönt gurglande såsom bara italienska supermotorer kan, ljudbilden är dock klart bättre på utsidan än på insidan.  

Styrningen är ett kapitel jag inte blev riktigt klok på, trots maffigt breda däck fram så är den förvånansvärt lättstyrd vid stillastående, det känns nästan som något slags elservo hjälper till, jag vet att den inte har något sånt men kan inte beskriva känslan bättre. Den känns märklig, men ännu skummare blir känslan när man kör för samma "servoeffekt" känns exakt likadan i rörelse som stillastående. 

Så tillbaks till den speciella växelföraren som sitter i en kromad "grid" på äkta sportvagnsvis. Först trampar man ner den stenhårda kopplingen helt utan att få med bromspedalen och sen försöker man få i ettan, dubbelkollar så kopplingen är nere, sen tar man i ännu mer och verkligen sliter i ettan...  Ratten i ett fast grepp med båda händerna, Countach säger till om du slappnar av en sekund, obarmhärtigt. 

Det här är ingen följsamt smidig sportbil, det inte heller någon välkomponerad symfoni. Countach är heavy metal raktigenom