Namnbytaren

Den 15 augusti 1975 presenterades Volvo 66. ”Född fullvuxen” skrev Volvo i en annons som inte hymlade med att modellen från början varit en Daf. Den svenska motorpressen var trots allt ganska mild i sin kritik. ”Det finns bättre småbilar” konstaterade Teknikens Värld lakoniskt.

Den mest uppenbara förändringen var grillen med Volvos ordensband och emblem. De nya gummiklädda stålstötfångarna ansågs på 1970-talet vara lika mycket en märkesidentifikation som järnmärket. Men trots storleken skulle man nog vara försiktig med att köra in i saker. I den främre stötfångaren var blinkersen placerad. ”Volvo 66 är konstruerad för dig som tycker att det viktigaste med en bil är att den fungerar felfritt i alla väder och har kostat dig så lite som möjligt den dag du byter den” skrev Volvo i broschyren.

Renaultmotorn på 1,3 liter och 57 hk  fick Volvo­beteckningen B13. Växellägena för variomaticdriften hade ändrats jämfört med den sista årsmodellen av Daf 66. Tidigare förde man den framåt och bilen gick framåt, och drog man den bakåt så backade bilen. Men med Volvo-emblem så betedde sig bilen precis tvärtom! ”Orsaken till vansinnigheten är att Volvo siktar på den amerikanska marknaden och där är det lag på att växellägena för en automatlåda ska ligga så här”, skrev Vi Bilägare. Modellprogrammet hade bantats något då coupémodellen utgått. Volvo 66 såldes som tvådörrars sedan och tredörrars kombi i DL- och GL-utförande.

I maj 1976 kom en specialversion av 66 GL kombi med bland annat orange karosslackering, svart stripe, aluminiumfälgar, mittkonsol och sportratt.  Den tillverkades i 1 000 exemplar och kunde fås med en trimningssats som höjde motoreffekten till 75 hk. Specialmodeller och Volvo-emblem till trots så sålde den första årsmodellen av Volvo 66 sämre än den sista av Daf 66 i Sverige, 5 227 exemplar såldes vilket var 1 848 färre än året före.