Bild
Nästa artikel
På spaning efter den tid som flytt

På spaning efter den tid som flytt

Bilspanaren

När jag var liten var Saab den enda bil man kunde ha, eller borde ha åtminstone. Om man var någorlunda förnuftig så hade man en Saab. Punkt.

 Det var den bästa bilen. Varför? Det bara var så. Saab var modernast, snabbast, häftigast, allt. De flesta argument för Saab gick dock ut på att klanka ned på andra bilmärken. Eller snarare ett bestämt bilmärke: Volvo. Tråkiga, fula, dåliga Volvo.

Förklaringen till varför jag tyckte som jag gjorde är enkel. Eftersom mina föräldrar hade Saab och min pappa sa att Saab var bäst, eller åtminstone bättre än Volvo, så tyckte jag att Saab var bäst. Hade vi haft Volvo hade Volvo varit bäst, hade vi haft Opel hade Opel varit bäst och så vidare.

Jag är fortfarande Saabfantast, men längre på liv och död som i min barndom. Jag tycker inte att Saab är bäst längre, men ändå gillar jag Saab. Biltillverkaren finns ju inte ens längre, men långt innan detta hände insåg jag att det fanns betydligt bättre bilar än Saab. Idag uppskattar jag Saabarna för att de egensinniga och roliga, men de känslomässiga banden är självklart också starka. Som fanatiskt bilintresserad sedan födseln är många av mina barn- och ungdomsminnen kopplade till bilar, och eftersom vi hade Saab är det främst till dem minnena härstammar.

Min barndoms uppfattning om Saab avspeglades i bland annat sandlådans vagnpark. Saabs övertag var stort! När jag var hemma hos mina föräldrar för ett par veckor sedan plockade jag fram de Saab- och Volvoplastbilar jag lekte med i sandlådan när jag var liten. Jag har också plastbilar av andra märken, men de fick inte vara med idag. Övriga leksaksbilar jag haft, som inte var helgjutna i mjuk PVC-plast, har tyvärr inte överlevt min något omilda lek utan skrotats på de mest raffinerade sätt.


Saabs dominans syns tydligt. Det är Saab 96, tre 99 sedan och två 99 Combi coupé. Jag har faktiskt en Combi coupé till, en gul, men den saknades tyvärr vid fototillfället. 96:orna är tillverkade av svenska Galanite. Den blåa med runda lysen är av 1965-67 års modell. De två andra 96:orna är av årsmodell 1969-75. De tre sedanmodellerna av 99 är av årsmodell 1969-71 och även de tillverkade av Galanite. Combicoupéerna är tillverkade av finska Plasto och är av årsmodell 1974-76.

När det gällde Volvo var det dock skralt i sandlådan, endast två exemplar: en 244 och en 245. De var dock i så olika skala att de inte gick att leka med samtidigt. Ju. Den blåa 245:an var dessutom lite pinsam då den endast hade två dörrar. En Volvo 243 fanns inte. Ju. Båda bilarna är av årsmodell 1975-78. Trots att det är en Volvo är den gula 244:an ändå tämligen vällekt. Tillverkare är finska Plasto och 245:an är en dansk LKE.

Idag har jag alltså inte särskilt starka åsikter om olika bilmärkens förtjänster och brister. Enligt mig är alla gamla bilar mer eller mindre intressanta, oavsett märke, och alla nya bilar är mer eller mindre ointressanta, oavsett märke. Jag har emellertid märkt att en del har behållit sina mer militanta åsikter om olika bilmärken upp i vuxen ålder. Det räcker till exempel att läsa kommentarsfälten i någon motortidning. Är det en artikel om Saab kommer så småningom en kommentar som Jag hade en V4:a en gång och det är den sämsta bil jag haft - Volvo är bäst! och sen ordkriget igång. Som barn i en sandlåda argumenteras mer eller mindre initierat för att Saab eller Volvo är bäst. Och i och med detta är cirkeln sluten. Från sand är du kommen...

Detta tilltag att inte skriva om riktiga bilar är inget nytt på Bilspanaren, utan jag har gjort det vid ett tillfälle tidigare. Det ska inte bli någon vana, men någon gång vartannat år kanske det kommer att hända.

Tomas Åström
 

Taggar: Reportage, Hem
På spaning efter den tid som flytt
På spaning efter den tid som flytt
På spaning efter den tid som flytt
På spaning efter den tid som flytt

Kommentarer

#1
Jan T
2012-03-14 14:38

Mycket trevlig artikel. Framförallt beviset på att jag inte var ensam om att vara noga med skalaenligheten i barndomens lekar. Det var jättejobbigt med kompisar som försökte envisas med att man kunde blanda olika skalor i leken, de fick det att framstå som att det var fel på mig! Min sandlåda, mina bilar, mina regler!
Fredrik Nyblad har också i någon artikel benämnt detta sällan omskrivna barndomstrauma.

#2
Gaute Halsaunet
2012-03-15 13:44

Ja her er vi tydeligvis flere som har slitt med at ingen andre enn oss selv har prøvd å holde oss til en skala på alt. Kjenner meg også igjen i det. Kjenner også igjen noen av plastbilene. En sånn orange 99 kombi har jeg enda hjemme hos mine foreldre. Jeg har også en rød 242 (?) liggene i samlingen et sted. Lurer på om den er laget av Galanite eller Plasto den også men er ikke sikker. Morro å lese om disse barndomsminner :)

#3
bilspanaren.blogspot.com
2012-03-15 14:42

Tack! Jag kan rekommendera denna webbplast, förlåt ...plats för ytterligare fördjupning i ämnes plastbilar: http://hem.bredband.net/plastbilar/index.htm. Hittade också en holländsk sida med fler tillverkare men kanske inte lika komplett: http://www.oudennieuwarchief.nl/index54.html

#4
Retro
2012-03-15 16:17

Kolla hemsidan som ligger länkad i tidigare kommentar, helt fantastisk. Har själv en del sparat, tyvärr mycket "stajlat" och omlackat. Ska finnas en sida med massor av bilder på de där finska plastbilarna som man kunde plocka isär i småbitar.
De användes ofta av bilhandlarna som lockbeten till de yngre bilspekulanterna. Hur många hela sådana kan det ligga på vindar och i källare månntro??

#5
bilspanaren.blogspot.com
2012-03-15 16:51

De finska plastbilarna av Stahlberg jag hade har tyvärr skrotat men här finns en trevlig samling: http://www.fintoys.com/menu_promain.html

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.