Bild
Nästa artikel
Passaten som lurade tiden

Passaten som lurade tiden

Tidsmaskin

Hos Göran Arver bil i Västerås såldes i mars 1988 en röd Volkswagen Passat GL. Bilen var en fjolårsmodell som som man antagligen var glada att bli av med, men ingen hos Arver kunde nog föreställa sig att ett kvartssekel senare skulle samma bil fortfarande se ut som den vårdag den rullade ut ur hallen.

Volkswagen Passat var en ganska medelmåttig bil, den fick medelbetyg i samtida tester 1987, den hade medelgoda prestanda, och hade ett medelbra pris, strax under 100 000 kronor. Detta låter ganska mycket men på den här tiden betalades accis på nya bilar, 6 kronor och 40 öre per kilo, vilket gjorde bilar i allmänhet här ganska dyra, att Passat låg precis under hundringen var ett bra säljargument.

Den sålde medelbra också, med 2591 nyregistrerade för 1987 slutade den på nummer 31 i försäljningsstatistiken.
Trots att det var en ganska robust och beprövad modell, detta var ju näst sista året för B2-plattformen, så hade de tyska konstruktörerna inte tagit med upprepad misshandel i saltmättat snöslask i beräkningarna. Även om det gavs en för tiden ganska generös rostskyddsgaranti på sex år, och Passaten höll rostmasken någorlunda stången under denna tid, så sätter fördärvet in förr eller senare. När den magiska gränsen vid andrahandsvärde kontra reparationskostnader möttes, så skickades Passater till järnoxidhimlen, på löpande band. 
 
Men så finns det alltid undantag från regeln, den här Passaten har nog aldrig sett snöslask, eller knappt ens regn...  Vem den första ägaren var är okänt, annat än att han varit mycket rädd om sin bil, nästan i överkant, nej, fel, alldeles tokmycket i överkant, för på den här bilen finns knappt ett spår av brukande alls.  Alla falser och dörrkanter är kliniskt rena, inte ens antydan till någon liten bubbla, eller ens ett skrapmärke, de guleloxerade låsen har kvar sina små ömtåliga plastskydd på klackarna. Vid insteget på  förarplatsen syns inte en repa i den skinande röda lacken, bagaget är lika rent och fint som ett medicinskt laboratorium... Ratten bär inga slitagespår alls, och i princip ingenting i den gråa tyginredningen skvallrar om något överdrivet brukande. Likaså är motorrummet snustorrt och fint, ytorna har mattats lite med åren, men det är i stort sett all patina som infunnit sig. Allt sitter på sin plats med klämmor och förband precis som det skall, orört och prydligt. 
 
Allt detta skulle ju kunna förklaras om det rörde sig om en extrem lågmilare som mestadels stått i garage sen den var ny, men så är inte fallet, för det mest häpnadsväckande är att mätarställningen visar på 24000 mil!  Hur är detta möjligt? Är det ens möjligt? Om någon hade lagt fram frågan om det är möjligt att köra en vardagsbil i 25 år helt utan synliga spår, så säger det sunda förnuftet omöjligt, men nu vet jag att det är möjligt, men begriper inte hur.
   
Den känns likaså ny att köra, man skall inte förvänta sig något Mercedes-klick i dörrarna på en Passat, men precisionen är densamma, inga glapp eller glipande tätningar här inte. Dörrhandtag och reglage har inte förlorat någon spänst pedalgummin är knappt slitna och tändningslåset känns exakt. Bilen saknar i princip all utrustning, som till exempel styrservo och 90-hästars motorn med förgasare och manuell choke bjuder inte på några blixtrande prestanda, med dagens mått mätt, och antagligen dåtidens också, upplevs den som något bullrig. Men motorn känns ändå trygg i sin gång, och framför allt upplevs bilen som närmast ny i sitt uppförande. Fjädringen sköter jobbet bra, eller medelbra som förväntas av den, motor drar jämt och snällt, och känns ganska behaglig när man faller in i bilens normala rytm. Inget knirr eller knarr avslöjas, förutom ett mindre skrap i bakbromsen, som får härledas till att bilen stått still rätt länge men avtar efter en stunds körande.
 
1987 var jag själv för ung för att köra bil, men efter ett tag förnimmer man hur bilarna man oftast åkte i då kändes, en välbekant känsla, från då de var nya, en tidskapsel på rymmen från 1987.  
Taggar: Reportage, Hem

Kommentarer

#1
Scimitar
2012-06-26 18:23

Kul att det finns åtminstone en fin 80tals Passat kvar. Själv så växte jag upp i dessa bilar under 80 och tidigt 90 tal, min far har haft fyra stycken under åren. En 82a, en 84a och två 86or. Alla av helkombi modell. En av 86orna hade gått 52000 mil utan problem när den skrotades på grund av rost. Jag hoppas att bilen i artikeln ovan hamnar i rätta händer och bevaras.

#2
Vazmannen
2012-06-26 22:34

Hej!

Nåja, roliga och roliga bilar... Mina päron hade en sådan en 87:a CL som gått cirka 8000 mil. Väldigt pigg och accerationssnabb, plötsligt var man uppe i 120 utan att man märkte det... De sålde den förra året, började bli svårt att få ta i delar såsom avgassystem och vitala delar.... Har förresten kvar en ny kopplingsvajer och två strålkastare... De bytte däcken på den till ett otrevligt märke. Tigar, bilen gick sämre på dessa skitdäck än de gamla BF-Goodrich från 96... Allt var bättre förr...

Rosten började komma så¨smått och tanklocksarmaturen hade rostat sönder, nada delar att få tag i... en skrot hade armaturen som kom från en diesel, slabbigt värrre. tyskimport...

Vi funderade på att spara den men denv ar verkligen inte rolig att köra, bullrig och immade lätt igen...

Saknar den inte,,,

Hälsn Jan

#3
Johan S
2012-06-27 20:38

Klockren bil till Röda havet på Träffpunkt 80, eller hur?

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.